Den ryske författaren Leo Tolstoy skrev dagbok med dubbel bokföring. Till vänster skrev han vad han hade för avsikt att göra – gå upp tidigt för att mata djuren och sedan hinna skriva innan han tog hand om odlingarna. Till höger skrev han vad han faktiskt gjorde – sov till tolv, gick över till grannen för att spela kort och blev så full att han spelade bort hästen.
Det han funderade över var hur det kunde vara sådan skillnad. Han visste vad han ville göra, vad han borde göra. Ändå gjorde han något helt annat. För många av oss är kanske gapet inte lika stort som hos Tolstoy, men vi brottas alla med att vi inte tar tag i det där som vi vet är bra för oss.
Jag tänker på Tolstoy när jag läser den nederländske historikern Rutger Bregmans uppfordrande bok Moralisk ambition. Det är en handbok i hur idealism och moral lägger grunden för en utveckling mot en mer rättvis värld präglad av solidaritet och empati. Men boken beskriver också de krafter som gör att ojämlikheten ökar medan engagemang passiviseras. Vi vet vad vi borde göra, men vi gör något annat.
Gissningsvis känner även regeringen av det där glappet, men till skillnad från Tolstoy verkar det inte vara ett bekymmer för dem. Tvärtom. Begär upphöjs till förnuft (bra), och ambition reduceras till aktivism (inte bra). Demonstrera inte, ät glass.
Det är förstås en ansträngning att skapa en bättre värld, men borde vi ändå inte försöka minska det där glappet? Åtminstone inom politiken? Är det inte det vi har klimatpolitik till? Och kulturpolitik? Det fanns en tid när Sverige var en moralisk stormakt och var stolt över det, men i dag verkar politiken gett upp sina ambitioner för att i stället tänka på sig själv. Och står demokratins spelregler i vägen för den förda politiken, ja då viftas invändningar bort som åsikter eller godhetssignalerande. Abrakadabra – inget glapp att brottas med!
Men glappet finns där, även om strutsen inte ser det.
Vad skulle hända om makten i stället jobbade med det där glappet? Och, även om strutsen inte kan flyga, att man använde den där halsen till att sträcka på sig? Om makten ökade sin ambition för kultur, bistånd, klimat och mänskliga rättigheter, inte som något vi unnar oss, utan något som definierar oss? Vad skulle hända om den förda politiken respekterade myndigheter som Lagrådet och Klimatrådet i stället för att sätta citationstecken på deras ”experter” när de inte håller med? Det skulle förstås inte bli lättare, men varför skulle någonting vara lätt?
Tolstoj visste att han var lat och full av begär, men han såg också vad det ledde till. Han förstod att människan har lättare för anpassning än för förändring, men han visste att förändring var nödvändig. Och förändring sker när vi sträcker på oss. Tillsammans.
Simon Norrthon, förbundsordförande.
Foto: Melker Dahlstrand
Ledaren är hämtad från vår medlemstidning Akt.
Publicerad: 2026-05-28
