Text: Linus Fremin / Foto: Oskar Omne
Längs väggen i danssalen breder ett helt Härnösand ut sig i målade träreliefer: båtar, hus och gamla industribyggnader mot en klarblå himmel.
I ena änden hänger en mörkröd ridå som döljer scenografin till en operauppsättning. I den andra speglar sig ett tiotal barn och deras föräldrar i en spegelvägg från golv till tak.
Mitt på det svarta dansgolvet på Härnösands folkhögskola rör sig Ian Butler mellan barnen. Han stannar vid ett av dem, lägger en hand på axeln och säger:
– Smält!
Barnet sjunker ihop mot golvet. Ian går vidare till nästa. Och nästa. Snart ligger hela gruppen utspridd i små högar på golvet. Men inte särskilt länge.
Sekunder senare är alla på benen igen och marscherar diagonalt genom salen. Sedan blir det skips, höga kickar och nya instruktioner. Ben far åt olika håll. Någon tappar balansen, hittar den igen och fortsätter. Skratten studsar mellan väggarna.
Snart får även föräldrarna lämna tryggheten på bänken och ställa sig på rad bredvid sina 6–7-åringar. Nu är det balett. Armar sträcks ut, fötter försöker hitta rätt position och blickar söker sig mot Ian för att hinna med i nästa rörelse. Vissa lyckas bättre än andra.
Det är så Ian vill att vägen in i dansen ska se ut. Tröskeln ska vara låg, det ska vara kul och helst ska man glömma bort att man kanske känner sig lite obekväm i sin egen kropp.
– Med yngre barn försöker jag låta dem få tillgång till dansen genom lek och sådant som känns roligt. Sedan kan man göra det mer komplext efter hand.
Det är en ganska passande inställning för en man vars egen väg in i dansen började med att han inte hade en aning om vad han höll på med.
•••
Ian var 17 år när han gick in på en dansaudition utan minsta tanke på att bli dansare. Han hade vuxit upp i sydöstra London och kämpat sig igenom skolan. Det som höll honom kvar var teatern. Där fanns något han både tyckte om och var bra på. Så när skolan var över kändes planen ganska självklar: teaterskola.
Men på Lewisham College råkade en dansaudition ligga på vägen till teaterauditionen.
– Jag och min kompis tänkte bara: ”Äh, vi testar det här.” Och det var faktiskt så jag råkade komma in på dansen.
Kvinnan som höll i auditionen sa något som fick honom att tänka om.
– Hon sa att teater kan man alltid hålla på med senare i livet, men dans är något man bara har en begränsad tid för. Det fastnade hos mig.
17 år är relativt sent för någon som ska bli professionell dansare. Många har vid det laget redan tillbringat halva barndomen i danssalar. Ian hade aldrig tagit en enda danslektion. Men han hade självförtroendet.
– När de sa att vi skulle göra jazz tänkte jag att jag skulle vara grym. Och så var jag fullständigt värdelös! Sedan gjorde vi modern dans och jag fattade ingenting. Men på något sätt gillade jag det.
Dansen var ny, konstig och framför allt – rolig. Dessutom öppnade den en dörr när många andra var stängda. Skolresultaten gav honom inte direkt ett smörgåsbord av möjligheter och alternativet att fortsätta jobba i butik lockade inte.
– Det var som att jag fick en chans jag inte riktigt hade haft innan.
Här skulle berättelsen lätt kunna glida över i den klassiska historien om naturbegåvningen som av en slump trillade in på en audition och plötsligt upptäckte vad han var född till att göra. Men Ian själv är inte särskilt intresserad av den versionen.
– Jag var bra på att dansa. Inte fantastisk. Inte exceptionell. Men bra.
Han säger det inte för att vara blygsam. Snarare tvärtom. För Ian är det en ganska saklig beskrivning av vad han hade: inte någon självklar, extraordinär talang, men tillräckligt mycket för att andra skulle ana vad som kunde bli möjligt.
– De kunde se potential i mig och tänka: ”Okej, den här killen kan vi forma.”
Och formad blev han.
•••
Efter Lewisham kom Ian in på den prestigefyllda The Ballet Rambert Dance School och senare London Contemporary Dance School. Dansen som hade börjat som en tillfällighet, ville han nu ägna sitt liv åt. Men på Rambert tog allt en helt annan riktning.
Där kom Ian i kontakt med en grupp djupt troende kristna. Han hade själv länge brottats med frågor om tro och meningen med livet. Hos dem mötte han något han själv saknade: en fullständig övertygelse.
– Det kändes som att de hade svaret på allting. För mig som i många år hade varit sökande var det väldigt lockande.
Han drogs snabbt allt längre in i det religiösa. Till slut lämnade han dansen helt, med tanken att i stället bli pastor. I dag beskriver han miljön han hamnade i som extrem.
– Det var egentligen mer som en sekt. Det låter hårt, men det var väldigt hardcore. Jag minns att jag läste hela Bibeln på ungefär åtta månader. Sedan gjorde jag det en gång till.
Så småningom lämnade han religionen och hittade tillbaka till dansen. Den disciplin han lagt på tron riktade han nu mot dansen. Timmarna med Bibeln blev i stället timmar av träning.
– Man kan få med sig något positivt även från en negativ erfarenhet. Och för mig var det att börja utforska vad jag kunde göra med dansen med hjälp av disciplinen jag lärt mig.
Och sedan öppnade sig världen.
Via ett stipendium från London Contemporary fick Ian möjlighet att gå Alvin Aileys sommarprogram i New York. Han föll omedelbart. Inte i första hand för dansen, utan för staden. Tempot, människorna, allt som pågick överallt.
Genom en vän sökte han sig vidare till anrika Martha Graham School och blev en del av skolans andra kompani. Grahamtekniken var däremot ingen ögonblicklig förälskelse. Den var strikt och tuff.
– Men när jag verkligen lärde mig tekniken och historien bakom började jag förstå hur användbar den var.
Och framför allt fick han dansa. Med Grahams andra kompani turnerade Ian över stora delar av USA. Föreställning efter föreställning. Scen efter scen. All hans träning fick nu prövas inför publik, kväll efter kväll. Det blev en utbildning som ingen danssal riktigt kunde ersätta.
– Det var otroligt värdefullt att hela tiden stå på scen. Bara genom att göra det om och om igen lär man sig väldigt mycket. Det spelar ingen roll hur mycket talang du har. Genom upprepning och erfarenhet lär man sig.
•••
Tiden i New York lärde Ian ytterligare en sak: att gå på audition. Och sedan en till. Och en till. För varje audition fanns förstås chansen till ett ja. Men framför allt risken för ännu ett nej.
– Det blir: ”Nej tack. Nej tack. Ja. Nej tack. Ja. Ja. Nej tack. Nej tack. Nej tack.”, säger Ian och skrattar.
– Men när man har gjort så många kan man till slut gå in på en audition och vara helt avslappnad. Ett nej gör mycket mindre ont. Därför säger jag alltid till mina elever att gå på många auditions.
Och mellan alla nej kom tillräckligt många ja för att ta honom vidare. Först till Deeply Rooted i Chicago, sedan Joseph Holmes Chicago Dance Theatre. Därefter tillbaka över Atlanten och till Diversions, numera National Dance Company Wales.
Städer, länder och kompanier avlöste varandra. Men vart Ian än kom klev han också in i samma välbekanta värld. Dansstudion. Repetitionerna. Människorna som för ett tag blir ens familj. Ofta från olika delar av världen, ibland utan något gemensamt språk förutom dansen.
– När man dansar i kompani får man olika perspektiv och förhållningssätt till dans. Det smittar av sig. Man plockar upp saker från andra. Man befinner sig i den där dansbubblan där man egentligen kan kommunicera med bara rörelse.
På Diversions träffade han den holländska dansaren Danielle Dietz, som senare skulle bli hans fru. Dansen hade tagit Ian från London till New York, Chicago och Wales. Nu skulle den också ta honom till en plats han förmodligen aldrig hade kunnat peka ut på en karta.
När Danielle fick jobb på danskompaniet Norrdans flyttade hon till Härnösand. Ian följde så småningom efter och blev själv en del av kompaniet. Efter alla världsstäder var mötet med den lilla staden vid Ångermanälvens mynning något av en kulturkrock. Det var främst en sak han reagerade på. Tystnaden.
– Min första reaktion var att det var så tyst och lugnt. Folk pratade om Härnösand som en stad och jag tänkte: ”Det här är en gata. Det här är ingen stad”, säger han och skrattar.
Nästan två decennier senare är han fortfarande kvar. Någonstans på vägen hann den där gatan bli hemma.
– Det är verkligen den typen av plats där man vill uppfostra barn. Härnösand och Sverige har varit väldigt bra för oss.
•••
Ian Butler stannade på Norrdans i tio år. Han trivdes med kompanilivets omväxling, att aldrig riktigt veta vad nästa produktion skulle kräva av honom. När han slutade var han 44, men kände sig långt ifrån färdig.
– Äldre dansare kan tillföra otroligt mycket till dansvärlden. Vi behöver såklart ge plats åt unga dansare, men man får inte tappa den erfarenhet som äldre dansare har. Det behöver inte vara antingen eller.
När scenkarriären tog slut försvann dansen alltså inte ur hans liv. Ian bytte snarare plats i danssalen. Här i studion i Härnösand, där barnens röster fortfarande ekar mellan väggarna efter Ians första lektion för kvällen, känns steget mellan de två rollerna inte särskilt långt.
I dag möter han allt från fyraåringar till människor som är äldre än han själv. Och skillnaden mellan att undervisa en femåring och en sextioåring är mindre än man kan tro.
– Människor är ju människor. Det finns barn som är väldigt uppmärksamma och så finns det de som signalerar: ”Min mamma har tagit hit mig. Jag vill inte vara här.”
Under åren har Ian sett barn kliva in i danssalen för första gången och sedan, nästan bokstavligen, växa upp framför honom. Några har blivit skickliga dansare och sökt sig ut i världen. Andra har dansat några år och sedan gått vidare till helt andra saker.
– Oavsett vart de tar vägen så vet jag att de verkligen har uppskattat lektionerna. Och det känns väldigt fint, säger han.
I dag finns en liten men livaktig dansvärld i Härnösand. Frun Danielle arbetar med dansutbildningen på Härnösands folkhögskola, Ian undervisar och genom sina Phoenix Dance Classes möter han människor i alla åldrar.
Det råder ingen brist på dans. Däremot, tycker Ian, på människor som vet att den existerar.
– Även om Härnösand är litet finns det så många människor som inte känner till vilka möjligheter som finns här. Det tycker jag är synd.
Ians önskan för dansen i Härnösand är enkel. Fler ska hitta hit. Fler ska våga kliva in genom dörrarna.
– Gör det mer tillgängligt. Dans är till för alla.
Ian Butler
Ålder: 58 år.
Bor: Härnösand.
Yrke: Danspedagog, tidigare professionell dansare.
Bakgrund: Uppvuxen i sydöstra London. Utbildad bland annat vid Rambert, London Contemporary Dance School och Martha Graham School i New York.
Karriär: Har dansat professionellt i USA, Storbritannien, Nederländerna, Wales och Sverige, bland annat tio år på Norrdans i Härnösand.
Aktuell: Undervisar barn och vuxna i dans, bland annat genom Phoenix Dance Classes på Härnösands folkhögskola.
Danspedagog
En danspedagog undervisar i dans, rörelse och dansteknik och kan arbeta med allt från barn och nybörjare till professionella dansare. Danspedagoger arbetar bland annat på dans- och kulturskolor, folkhögskolor och i fristående verksamheter. Det finns högskoleutbildningar i danspedagogik, men inom fristående verksamhet kan även gedigen erfarenhet av dans och undervisning vara vägen in i yrket.
3 viktiga vägvisare
• Mina barn
”Isis, 16 år och Akobi, 21 år. Mina två barn. För att de förkroppsligar konsten att släppa taget om perfektion som kan vara förlamande. De lär mig att bara… göra, prova och leka.”
• Kevin Iega Jeff
”Amerikansk dansare, koreograf och danspedagog som grundat Deeply Rooted Dance Theater i Chicago. Han bevisar att det du fortsätter att öva på, det blir du bra på.”
• Den inre vägvisaren
”Följ din egen inre kompass.”
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2026-11-06
