Text: Jonatan Leman / Foto: Lois Billinger
• Inger Nilsson. 67 år. Blev Pippi Långstrump med hela världen som åttaåring – först i tv-serien 1969 och senare i filmerna om Pippi. Utbildade sig som vuxen vid Skara Skolscen och Teaterhögskolan i Göteborg. Har sedan dess arbetat brett med teater, film och tv.
• Gabriel Odenhammar. 42 år. Fick som sjuåring rollen som Håkan-Bråkan i Sunes jul 1991 och spelade Max i tv-succén Svensson Svensson. Har även arbetat med dubbning. Lämnade senare skådespeleriet som huvudsakligt yrke och utbildade sig till flygledare.
• Sigrid Johnson. 20 år. Började skådespela redan i fyraårsåldern och har bland annat synts i Jordskott och Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton. Fick sitt stora genombrott som Sasha i Comedy Queen, en roll som gav henne Guldbaggen för bästa kvinnliga huvudroll 2023.
• Frank Dorsin. 20 år. Debuterade som tioåring som Eddie i tv-serien Bonusfamiljen. Har därefter synts i bland annat Berts dagbok, LasseMajas detektivbyrå och Göta kanal 4. Läser nu teater i Göteborg. Son till skådespelarna Henrik och Hanna Dorsin.
Ni kommer från olika håll och generationer, men slog alla igenom som skådespelare i väldigt ung ålder. Hur hamnade ni framför kameran första gången?
Inger: ”Det var i slutet av 60-talet. Då fanns det bara en tv-kanal som alla tittade på och där frågade man efter tre barn som kunde spela Pippi, Tommy och Annika. Pappa såg på mig och sa: ’Ska vi skicka in ett kort på dig?’ Det dröjde, eftersom jag hade ett stort äckligt munsår. Men till slut tog pappa kortet och jag fick åka upp från Kisa till Stockholm och provfilma i min finaste klänning. De satte på mig en jättestor rödhårig peruk, så det såg ut som att jag gick runt med en hink på huvudet. Men jag fick rollen.”
Gabriel: ”Jag gick på en teaterkurs efter fritids som alla barn gjorde. En dag kom Catti Edfeldt dit. Hon skulle rollsätta 1991 års julkalender, Sunes jul, och såg mig när jag brottades och tog på mig skorna. Så vi pratade och hon frågade om jag skulle tycka det var kul att vara med på tv. Sen gick jag hem och berättade det vid middagsbordet, men ingen trodde på mig. Tills de ringde och bad mig provfilma. De testade 2 000 barn och jag fick rollen som Håkan. Men jag hade ju ingen aning om vad jag tackade ja till då.”
Sigrid: ”Det var min mamma som såg en liten annons i DN 2010 om att de sökte flickor mellan tre och fem år till en ny tv-serie. Jag hade precis fyllt fyra och var väldigt showig, så hon tänkte att det kanske skulle passa mig. Jag förstod inte riktigt att det var ett jobb. Men jag minns att min första filmdag var mitt i natten. Mamma väckte mig och vi åkte till en hundrastgård. Jag tänkte nog att det var någon sorts lek.”
Frank: ”Jag var åtta när jag provfilmade för Bonusfamiljen. Felix Herngren frågade pappa om jag ville testa. Jag tänkte: ’Okej, jag kan väl göra det här, sen går jag hem och spelar fotboll igen.’ Rollen låg ganska nära den jag var då, fast väldigt uppskruvad. Så jag gick in, svor och skrek lite, folk skrattade och tyckte det blev skitbra. Det kändes mest som vi skojade runt.”
Ni blev snabbt offentliga personer. Hur kändes det? Hur förändrades era liv?
Inger: ”Alla såg ju på Pippi. Att vara med i tv på den tiden var gigantiskt. I min lilla by sa folk: ’Tänk att du får komma ut och bli något!’ Själv tyckte jag mest att det var spännande att berätta för klassen hur en filminspelning gick till – om klappan, ljudet och sminket. Jag upplevde inte pressen då. Ingen förstod vad det kunde innebära för ett barn.”
Gabriel: ”Sunes jul såg också alla. Jag minns att mina föräldrar pratade med mig om att jag måste behålla fötterna på jorden. Ett sätt att göra det blev att inte prata så mycket om jobbet med klasskompisarna. Så även om jag älskade arbetet så kände jag mig rätt ensam. Hemma var jag fortfarande bara Gabbe som spelade fotboll. Nu tänker jag att vad de vill ha är ett barn som är ett barn, men beter sig som en vuxen. Och det finns ju en problematik i det.”
Sigrid: ”Det går förstås inte att jämföra med Pippi, men när jag var sju år gjorde jag en sketch i Melodifestivalen som blev otroligt uppmärksammad. Mamma berättade att jag ´trendade på Twitter´. Men när jag kom till skolan på måndagen var det ingen som pratade om det. För mig var det märkligt. Först senare märkte jag att folk på stan tittade på mig eller ville ta en selfie. Men nu finns ett sånt flöde av innehåll och så många offentliga personer. Skådespelare får inte samma sorts uppmärksamhet som förr.”
Frank: ”Inför första säsongen av Bonusfamiljen var produktionen väldigt bra på att förklara vad som skulle hända när serien började sändas. Vi barn blev nästan PR-tränade: ’Om det här händer, gör så här.’ Det blev en ganska smidig och pedagogisk övergång till att få ett offentligt ansikte. Och det är förstås en lyx att mina föräldrar också är skådespelare. Samtidigt fanns det ingen tid att reflektera över vad som faktiskt hände.”
Inger: ”Ja, i dag har man bättre förstått vad man måste berätta för ett barn, hur man kan hantera kändisskapet. Det var det ingen som gjorde på min tid. Jag tänker på mina två bröder som fick stå helt tillbaka för mig. Under hela uppväxten.”
Om man ser till de praktiska rutinerna: Hur var det att vara barn på en vuxen arbetsplats? Fanns det någon som såg till att ni mådde bra?
Sigrid: ”Det har varit väldigt olika. På vissa produktioner har allting planerats kring barnen: man gör deras scener först och sedan får de åka hem. På andra har man fått sitta i en källare och vänta i fyra timmar. Mamma har berättat att jag kommit hem efter en elva timmar lång inspelningsdag och bara gråtit för att jag varit så trött. Som förälder måste man såklart stå upp för barnet, men samtidigt vill man ju inte uppfattas som besvärlig, eftersom det kan drabba barnets möjligheter att få fler jobb. Det är en svår balansgång.”
Frank: ”Verkligen. Jag har också börjat gråta utan att förstå varför, bara för att jag varit så trött. Men man har ju en guvernant som hjälper en med allt som ska göras. En inspelning är ett enormt maskineri och alla arbetar mot klockan. Jag var väldigt social och ville mest gå runt och skoja. Det var så vuxet och jag var så barnslig. Ibland skar det sig.”
Gabriel: ”Som barn tar man in allt: sexskämt man inte förstår, stressen när ett moln är på väg in på himlen. Ingen vill lägga press på barnet, men barn är inte dumma. De känner den ändå. Dessutom får du en ny stor familj med 30 vuxna som du kommer väldigt nära. Tre månader senare är alla plötsligt borta och ingen hör av sig. Som barn kan du inte sätta ord på vad den separationen gör med dig. Det blir som en dysfunktionell familj.”
Inger: ”På min tid fick föräldrarna inte följa med på set. Vi var tre barn som skickades till Norge med vår barnflicka Gunilla. Och då fanns heller inga regler för hur länge barn fick jobba. Jag kunde inte simma som liten, så när Pippi skulle gå ut på en brygga och hoppa i vattnet skrek jag: ’Jag kommer drunkna!’ Då hoppade några från teamet i och lade sig som en ring runt mig. Sen gjorde vi scenen. Det var aldrig några förberedelser. Inget gullegull.”
Men vågade ni säga nej om något kändes läskigt eller svårt?
Inger: ”Jag sa att jag var rädd, men man gjorde det ändå. Det fanns en enorm respekt för regissören. När han ropade så lydde man. Det sitter fortfarande i ryggmärgen: regissören talar först, sedan får skådespelaren säga vad den tycker. Det var en annan tid.”
Sigrid: ”Som barn gjorde jag en stor produktion där jag märkte att jag inte hade suttit ner på hela dagen. Jag var helt slutkörd. För man tänker att det är det normala. Då fick min mamma säga till min guvernant att de måste planera in att jag ska få sitta ner ibland. Det handlar inte om illvilja. Alla är bara så upptagna av att få sin vision att fungera.”
Gabriel: ”Jag tror att vi behöver en ny yrkesroll på inspelningar med barn. De flesta guvernanter gör säkert ett jättebra jobb, men det är inte en skyddad titel. Intimitetskoordinator är ju en självklarhet inom film i dag. Vad sägs om en barnkoordinator? Någon med mandat att säga: ’Stopp, nu skickar jag hem barnet!’”
Vad visste ni om era avtal, rättigheter och pengar? Hade ni koll på det?
Frank: ”Ingen alls. Noll koll. Min mamma höll i allt sånt. Sedan gick ansvaret långsamt över till mig och jag fick samma agent som resten av familjen.”
Sigrid: ”Nej, jag visste att jag inte fick jobba för länge, men inte riktigt vad det innebar. En gång när jag filmade sa de plötsligt att jag inte fick vara kvar längre. Då kom en body double in så att inspelningen kunde fortsätta.”
Gabriel: ”Jag visste bara att efter en produktion så fick jag köpa något. Rullskridskor eller så. Producenterna har ju all makt när föräldrarna inte känner till branschen. De kan säga: ’Förstår du vilken chans detta är för ditt barn.’ Om barnet får 10 000 kan det låta som enormt mycket pengar, men sedan repriseras serien varje jul utan att barnet får ett öre. Först nu när barn kan bli fackliga medlemmar går det att förhandla om deras rättigheter på riktigt.”
Inger: ”Min pappa försökte få upp min lön inför långfilmerna om Pippi, men då fick han höra att de enkelt kunde byta ut mig. Och jag har aldrig fått en krona i reprisersättning trots att filmerna har sålts över hela världen.”
Många barnstjärnor har fått problem med psykisk ohälsa och missbruk – från Macaulay Culkin till Hayden Panettiere. Hur kan ett tidigt genombrott påverka identiteten?
Gabriel: ”Som barnskådespelare lägger man till ett nytt universum med vuxna regler – utöver hemmet, skolan och kompisarna. Och ett barns hjärna är väldigt elastisk. Jag missade kanske två och ett halvt skolår totalt, men det var inget vi pratade om hemma eller i skolan. Så jag fick massor av input men ingenstans att bearbeta den. Det tror jag kan skapa en vilsenhet. Senare blev alkohol min bästa vän under en period i livet, som ett sätt att försöka skölja bort något. Men alkohol löser ju inget.”
Inger: ”Min stora kamp har varit att jag plötsligt inte var Inger längre. Jag heter Inger. Det är hon som finns, känner och vill. Men Pippi skulle alltid in. Efter scenskolan sa teatercheferna: ’Du förstår väl att vi inte kan ha lilla Pippi på teatern.’ Till och med min egen bransch hade svårt att skilja mig från rollen. En gång låg jag ledsen på sjukhus och en sjuksköterska sa: ’Pippi gråter väl inte?’ Nej, men det gör jag!”
Frank: ”Men gud… Jag har aldrig tappat bort mig själv, men det blir tröttsamt att bemötas som Eddie. Säg gärna att jag spelar honom bra eller att han är rolig, men jag är inte Eddie. När folk behandlar dig som rollen känns det som att Frank inte duger. Samtidigt blir man ju väldigt uppassad på set. Så ett råd jag fick tidigt av pappa var: Behandla andra som du själv vill bli behandlad och tro inte att du är nånting. Det är väldigt klokt.”
Sigrid: ”Jag märker att jag definierar mig väldigt mycket utifrån prestation. När jag inte får jobba känner jag mig värdelös. Som barn fick jag mycket beröm när jag presterade och kände mig speciell. Snart är jag en av de vuxna, då försvinner den känslan. Jag vann en Guldbagge när jag var 16 år – det var helt sjukt men det betyder ju inte att jag är set for life. Det var rollen i Comedy Queen som fick priset, inte jag som skådespelare.”
Inger: ”Den känslan förstår jag. Hela mitt liv har jag fått höra att jag inte kan göra en bättre roll. Det blev min drivkraft. Jag tänkte ofta att om jag bara får en annan roll så kan jag bevisa mig. Jag skiter i alla pengar, bara jag får göra en roll till. För jag var inte Pippi. Egentligen var jag mycket mer Annika. Jag ringde hem till mamma och grät.”
Hur minns ni känslan efteråt, när inspelningen tog slut och alla splittrades?
Sigrid: ”I Comedy Queen var jag med i varje scen och befann mig i en jättetajt grupp i två månader. När vi var klara hade jag sommarlov. Jag minns att jag var så ledsen och tom, utan att förstå varför. Då hjälpte mamma mig att inse att jag saknade sammanhanget. Ena dagen ligger allt fokus på dig och du bär hela filmen. Nästa dag är allt bara slut.”
Frank: ”Efter första säsongen av Bonusfamiljen storbölade jag på Stockholms gator efter slutfesten: ’Jag kommer aldrig att få träffa dem igen.’ Så blev det ju inte, men känslan var otroligt stark. Det är bra att lära sig att saker tar slut, men också brutalt.”
Inger: ”Ja, skådespelare upplever ju sådana separationer efter varje film och föreställning. Det är hemskt även för vuxna. Men barn behöver förberedas på detta. När vår barnflicka senare arbetade med barnen i Emil-filmerna kände jag mig så övergiven. Hon hade ju varit som min mamma, och nu har hon andra barn. Ska det vara så?”
Gabriel: ”I dag upphör produktionens ansvar när inspelningen är slut. Jag skulle vilja se att någon följer upp efteråt och hör av sig till barnen och föräldrarna. Kanske borde det finnas pengar avsatta för psykologsamtal? Barn behöver en plats där deras upplevelser kan landa.”
Så hur kan branschen bli bättre på att jobba med barn?
Sigrid: ”Planera mer noggrant när barn är med. Låt dem göra sina scener och sedan åka hem. Barn som väntar länge blir trötta, då blir det varken bra för dem eller för filmen.”
Frank: ”Jag håller med. Tydlighet är viktigt när man är barn. Och barn behöver förstå att jobbet är tillfälligt. I en bransch där ingenting är säkert måste man ha något annat vid sidan av och inte bli beroende av nästa roll.”
Gabriel: ”Barn ska inte arbeta hur mycket som helst under ett helt år, även om varje enskild dag följer lagen. Sen tror jag att barnproduktioner kan behöva fler inspelningsdagar, så att schemat får mer luft. Och nu när barn äntligen får bli fackliga medlemmar kan parterna sätta minimilöner, tydliga villkor och krav på de vuxna som ansvarar för barnen.”
Inger: ”Jag hade önskat att rätten att göra en roll till fanns inskriven i kontraktet. I mitt kontrakt stod det tvärtom att jag inte fick göra andra roller än Pippi en viss tid. Jag tycker också att barn borde erbjudas samtal efteråt. Och reprisersättning ska gälla för alla.”
Vilket råd skulle ni ge ett barn som slår igenom i dag?
Frank: ”Håll huvudet kallt och försök att inte låta jobbet påverka allt. Det du gör framför kameran är på låtsas. Du blir servad där, men inte i det verkliga livet.”
Gabriel: ”Min dotter är intresserad av skådespeleri och mitt enda råd är hon ska fortsätta gå på sina teaterlektioner och hålla fast vid normaliteten. Det gjorde inte jag som liten.”
Sigrid: ”Våga säga ifrån om något inte går rätt till. Och barnet ska inte behöva bära ansvaret själv, utan ha vuxna omkring sig som lyssnar och agerar.”
Inger: ”Jag skulle säga: Du är du. Du är inte rollen. Se till att alla runt barnet bekräftar den egna identiteten, så att rollen inte tar över. Det är du som betyder något.”
Vill du höra mer?
Missa inte vår podcast där du kan lyssna på en längre version av samtalet om barnskådespeleri. Du hittar Podden Akt där poddar finns.
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2026-11-06
