Kulturministern fortsätter polarisera mellan ”folket” och ”eliten” i sin kamp mot de njugga kulturskaparna. I Lördagsintervjun i P1 framhäver hon än en gång sin brist på kunskap om kulturlivets förutsättningar och företrädare som sin främsta merit för jobbet. I presentationen av En svensk kulturkanon avfärdar hon kritiken som reaktionär och insisterar på att detta är något folket vill ha. Hon är minsann medborgarnas kulturminister!
Det finns ett högmod i att en minister från ett parti som fick 19 % av väljarstödet gör anspråk på att vara medborgarnas röst, men hon har rätt i sak – kulturministern företräder medborgarna, inte någon annan. Men vad är det då medborgarna vill? Och vad är det kulturlivet behöver för att kunna uppfylla det? Och hur fungerar allt däremellan som gör att samhället andas? Varför är det ett problem att kunna lite om det – för medborgarnas skull? Gissningsvis kan hon mer än hon vill ge sken av.
Jag minns hur besviken jag blev när de starke männen (de kallades så) i Stockholm och Göteborg, socialdemokraterna Mats Hulth och Göran Johansson, intervjuades på 90-talet, bland annat om sina kulturvanor. På frågan om favoritbok framhöll Mats Hulth Mio min Mio och Göran Johansson Clas Ohlsons verktygskatalog. Jag tyckte det var sorgligt att ett parti som lyft kultur och bildning som en väg mot resning koketterade med sitt kulturförakt. Kanske var böckerna verkligen deras favoriter, men det var så tydligt att de ansträngt sig för att inte vara märkvärdiga. De ville vara folkliga. Medborgare.
Varför har politikerna blivit så rädda för att lyfta konst och kultur – och bildning – som en självklar del av ett vitalt samhälle? Är det ingenjörstraditionen som gör att konst och vetenskap ställs upp som motpoler, eller är det ett populistiskt grepp för att begränsa medborgarinflytandet och demokratin? Sanningen ligger väl någonstans däremellan, men rädda är de. Jag lyssnar noga på kulturministern och undrar om det är mitt fel? Är det för att jag inte är tillräckligt tacksam? För att jag skriver att hon borde vara i dialog med kulturlivet för att kunna representera medborgarna? För att jag inte tycker att en statlig kulturkanon är det som tjänar medborgarna bäst?
Utredaren Lars Trägårdh hävdar den medborgerliga rättigheten att få tillgång till kulturutbudet och lyfter folkbildningen som ryggraden i demokratin, men den politik som bedrivs idag går faktiskt åt motsatta hållet. Uppmärksamheten för kulturens historiska betydelse är efterlängtad, men viktigare är den politik som gör den levande.
Det går förstås att prioritera olika i kulturpolitiken. Hur utgifterna ska finansieras och hur man spelar med privat och offentligt kapital varierar med den politiska vinden. Men det är förvånande att ansvariga politiker inte är stoltare över tillgången till det varierade utbud som möjliggörs tack vare ett offentligt åtagande. Något som tyvärr inte är unikt för den här regeringen. Självklart ska en regering hushålla med resurserna, men pengar till kulturen är inte en kostnad, det är en investering som ger många gånger tillbaka, inom många olika områden.
De kulturella och kreativa branscherna är ett ekosystem av offentliga och privata medel, kultur och näring, som 2023 omsatte över 650 miljarder SEK och sysselsatte 250 000 medborgare. Det är stora och viktiga sektorer för Sverige, vars kompetensförsörjning lutar sig mot ett vitalt kulturliv med offentlig finansiering.
Men det offentligt finansierade kulturlivet går på knäna när regeringen prioriterar ner kulturen.
Regeringen vill öka det privata kapitalets del av finansieringen, och det är förståeligt, men fortsätter det offentliga dra sig tillbaka kommer inga andra pengar komma till. Kulturministern menar att Sverige måste lära av våra nordiska grannar – ”vi ligger 100 år efter vad gäller kompletterande och breddad finansiering av kultur”. Men hederligt vore att också nämna hur deras regeringar investerar tre gånger mer offentliga medel per capita till filmproduktion än vad Sverige gör, exempelvis. Lär av det! Komplettera gärna med privata pengar, men utan en stark offentlig finansiering raseras Sveriges kulturliv.
Trots ett rekordstort reformutrymme på 80 miljarder (!) signaleras nu ett fortsatt stålbad för kulturen. Det får direkta konsekvenser för publiken och alla oss som arbetar i sektorn, men även för kanonutredningens ledord – bildning, gemenskap och inkludering.
Just nu mobiliserar Sveriges kulturliv för att uppmärksamma konsekvenserna av den svikande finansieringen. Det tas flera nationella initiativ av deltagare och kulturskapare för att synliggöra effekterna, lyfta behoven och påverka politiken. Scen & Film är självklart med.
Det är medborgare som demonstrerar. Jag uppmanar medborgarnas kulturminister att lyssna.
Simon Norrthon, förbundsordförande.
Foto: Sören Vilks
Publicerad: 2025-09-02
