Manifestationen var fredlig och partipolitiskt oberoende, med fokus på de politiska frågor som är avgörande för konst och kultur 2026. Många engagerade var på plats och visade sitt stöd för kulturen.
Under manifestationen framträdde bland annat Kerstin Brunnberg, Gustaf Skarsgård, Sara Gärde och Ebba Petrén, samt livekultur med Ujje Brandelius, Johanna Olivia Lundberg och Marcus Doverud med flera!
Scen & Films ordförande Simon Norrthon höll ett tal som belyste kulturens villkor och framtid, som du kan läsa här!
”Vad ska vi göra med våra drömmar? Våra fantasier och frustrationer? Allt det där som vi inte tänkt färdigt, det vi anar men inte vet vart det kommer ta vägen om vi säger det högt? Allt det där vi längtar efter, men inte orkar vänta på? Allt det där vi behöver möta i livet men önskar att vi slipper?
Finns det en plats där vi kan fantisera tillsammans, mötas på riktigt, mötas som de vi är, men utan att dömas?
Kan kulturen vara den platsen? Kan något annat än kulturen vara den platsen?
- Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund.
- Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet.
- Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling.
Så låter målen för den nationella kulturpolitiken, i stort sett desamma sedan 70-talet.
Målen syftar till att göra människan fri. Fri att kunna göra och uttrycka informerade och aktiva val i livet.
För att kunna uppnå målen som gäller för hela landet har Sverige byggt en offentligt finansierad infrastruktur av teatrar, bibliotek, konserthus, konsthallar och biografer. Till detta finns utbildningar på alla nivåer för att medborgare ska kunna möta konst och kultur för eget växande, eller professionell verksamhet. Utöver det bidrar konst- och kulturlivet till sin verksamhet genom egenfinansiering efter förmåga.
På samma sätt har vi sjukhus och skolor som ägs av det gemensamma.
Ett annat ord för det är civilisation.
Det här låter kanske självklart, men det är ofta det som är problemet. Ingenting existerar av egen kraft. Det vi har idag är resultatet av andras hårda arbete och prioriteringar. Det vi satts att förvalta och utveckla gör oss också ansvariga inför de som kommer efter oss.
Vi kan inte förstå världen utan kultur. Vi kan inte förstå oss själva utan kultur.
Därför är den kulturella välfärden uttryckt i grundlagen som ett av huvudmålen för den offentliga makten.
Kultur är inte underhållning, inte en marknadsvara. Det är en civilisatorisk process, avgörande för en öppen demokrati. Kultur är ett verb. Det är inte något vi har, det är något vi gör. Tillsammans.
Och Ändå.
I en tid, när behovet av ett välorganiserat och informerat civilsamhälle är större än någonsin, i en tid när vårt behov av tröst, sammanhang och förklaring är närmast omättligt, har Sveriges kulturliv den lägsta andelen av kulturbudgeten på över tjugo år. Det är faktiskt svårt att förstå.
Den ekonomiska situationen går inte bara att skylla på den här regeringen, urholkningen av anslagen har pågått sen 80-talet. Men det som händer nu är på en ny nivå. Passivitet upphöjs till aktivitet, och i väntan på att det privata kapitalet ska komma in tystnar Sverige. Det är inte fel att fler är med och finansierar kultur, men det privata kapitalet kommer inte snubbla ner i de hål som uppstår när det offentliga drar sig tillbaka – tvärtom.
Varje gång regeringen presenterar en bild av ett land som faller isär, ett land där gemenskapen är hotad, demokratin är utmanad och bildningen är i fritt fall, då väntar jag alltid på vad kulturpolitikens roll ska bli. Det är ju nu vi går till jobbet! Man får mycket tillhörighet, sammanhållning och integration för pengarna när man investerar dem i kultur. Men i stället läggs budget efter budget där det offentligas åtagande för bildning och kultur minskar.
Sverige förlorar replokaler och mötesplatser, stödet till filmen är lägst i Europa och det har blivit allt svårare för konstnärer att försörja sig. De fria grupperna – de som turnerar mest för barn och unga – är färre och fattigare än någonsin.
Vi lever i en dynamisk tid där grundläggande värden omförhandlas. Det duger inte att bua från balkongen.
Det är nu vi engagerar oss, organiserar oss och kämpar för det vi tror på. Vi ska inte vara i den här dalen för alltid.
Jag efterlyser en offensiv kulturpolitik som tar sig själv på allvar och som med armlängds avstånd värnar sin plats i samhällsbygget.
Jag efterlyser en samlad kulturpolitik som krokar i andra politikområden och utvecklar trygghetssystemen så att även filmarbetare, konstnärer och andra kulturskapare kan vara sjuka och få ersättning vid arbetslöshet. Det måste gå att leva och verka som konstnär i hela landet, annars blir det konstnärliga uttrycket en klassfråga, ett privilegium för ett fåtal.
Jag efterlyser en politik som investerar i våra gemensamma mötesplatser, stärker de demokratiska strukturerna och ger fler möjligheten att vara med. Ibland pratas det om att kulturen också har en roll i beredskapen, men kultur är vår beredskap och beredskap bygger vi i fredstid. Kultur är på riktigt. Det vi har tillsammans, det som definierar oss och gör oss mänskliga.
Jag efterlyser en inkluderande kulturpolitik som med yttrandefriheten som grund låter kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet prägla samhällets utveckling.
Det är inte för sent.”
Simon Norrthon, förbundsordförande Scen & Film
Publicerad: 2026-04-27
