Ska det bli välfärdsfrågorna som präglar valrörelsen? Det verkar så. Då vill jag passa på att påminna om den kulturella välfärden. Den är inskriven i regeringsformen som ett grundläggande mål för den offentliga verksamheten och är avgörande för en fungerande demokrati. Ändå behandlas den kulturella välfärden som en handelsvara, som något man kan unna sig. Det kommer alltid finnas olika vägar för att uppnå målen med kulturpolitiken, men det verkar som att politiken glömt varför vi har kulturpolitik över huvud taget? Kulturell välfärd är ingen lyx som stänker på medborgarna för att underhålla dem, den ligger i rikets intresse. Eller, det är meningen att den ska göra det. När den är eftersatt, som nu, blir vi sårbara.
Demokratin existerar inte av egen kraft, den blir vad vi gör den till. Det är en gammal idé, men uppenbarligen svår att genomföra. Platon menade att demokrati var ett alldeles för osäkert styrelseskick – medborgarna var för obildade och skulle lätt låta sig ledas av populister som drev på mot diktatur. Därför har bildnings- och kulturpolitik blivit hörnstenar i moderna demokratier – för att demokratierna ska överleva. Statsskicket kräver att medborgarna får verktyg att förstå världen, för att de ska kunna fatta självständiga beslut och kunna vara del av styret. Utan fria informerade medborgare, ingen demokrati.
I det perspektivet är det svårt att förstå att kulturpolitiken blivit en vänster/höger-fråga som reducerats till en utgift, eller något som de med pengar kan ”unna sig” om de känner för det. Jag hör alltför få partiledare tala om kultur som en förutsättning för ett öppet samhälle, som en arena för demokratiutveckling och sammanhållning, som en investering i vår framtid. Jag hör ingen tala om värdet av det kulturella ekosystemet. Det som kopplar medborgarens deltagande till den professionella kulturen, folkbildningen till kulturarvet, yttrandefriheten till näringen. Det parti som tar den bollen kommer ha öppet mål.
I Sverige lever vi på som om fred och demokrati är det mest naturliga. När demokrati egentligen är en parentes i historien som dessutom är på tillbakagång i hela världen. Idag är det 13 % av jordens befolkning som lever i en liberal demokrati och de hot vi ser idag kommer inifrån demokratierna själva. De välts inte längre av statskupper utan utarmas av demokratiskt valda ledare som koncentrerar makten kring sig själva, undergräver institutioner och media, och tar kontroll över kultur och utbildning. Sverige är fortfarande den där planeten med goda förutsättningar, men, för att citera Bob Hund – även Sverige ligger i rymden.
Det är dags att ta ett helhetsgrepp om kulturpolitiken. Igen. När den moderna kulturpolitiken såg dagens ljus för 50 år sedan beslutades den av en enhällig riksdag. Det stora var att man förenade folkrörelsernas fokus på folkbildning och allas möjlighet att delta, med borgerlighetens fokus på klassisk bildning och kulturarv. Ambitionen var att bygga ett starkt kulturliv och en stark demokrati genom mer jämlik tillgång till uttryck, utbud och kunskap. Kulturpolitiken blev en helhet som burits fram av alla regeringar sen dess, även om anslagen urholkats sen 80-talet. Men med Tidö-regeringen har borgfreden brutits. Den borgerliga kritiken mot att kulturpolitiken varit för vänster och ointresserad av kulturarv har tagits som intäkt för att avfinansiera folkbildningen och öka trycket på institutioner att de ska finansiera sig själva. Sakta sjunker skeppet.
Ansvaret för att stärka och utveckla demokratin har flyttats över på medborgarna själva. De som är intresserade.
När vi summerar Tidö-regeringens kulturgärning finns det inte mycket att ta på. Två propositioner fick man ur sig. En ”Ny lag om public service” (där man frångick traditionen med en bred parlamentarisk överenskommelse) samt fiaskot ”Ny politisk inriktning för ett starkare filmland”, som lyckades med konststycket att göra en spik av en soppa – gissningsvis för att regeringsunderlaget skulle hålla ihop. Vi har fått en statlig svensk kulturkanon utan att veta vad vi ska ha den till och ett par utredningar om breddad finansiering, men inga politiska beslut för att möjliggöra det.
Oavsett vem som vinner valet i höst föreslår jag att nästa regering tillsätter en parlamentarisk kultursamhälleskommission med uppdraget att integrera kulturpolitiken i samhällsbygget och att den får resurser därefter. I väntan på resultatet kan man ta de förslag vidare som redan ligger klara på regeringens bord – öppna trygghetssystemen för alla som betalar till dem, möjliggör privata donationer genom skattelättnader, låt strömningstjänsterna vara med och finansiera filmens infrastruktur, låt AI-utvecklingen präglas av en stark upphovsrätt och tjäna de som arbetar.
Att investera i vår kulturella välfärd är att investera i vår gemensamma framtid. Kan vi tala om det?
Simon Norrthon, förbundsordförande.
Foto: Melker Dahlstrand
Publicerad: 2026-06-29
