Text: Jonatan Leman Foto: Getty Images
Du har haft ett galet år. Nio månaders turné med Sentimental Value som kulminerade med en vinst i Golden Globe och Oscarsgalan i mars. Hur har du upplevt allt?
– Det är skönt att det är över. För det är ett jättehårt jobb. Jag är van att filma i 13 timmar i sträck på set, så jag är van vid att slå på en jävla energi. Och det är så du måste hantera en Oscarskampanj. Du får se det som en roll och slå på den där energin.
Har alla galor, priser och intervjuer förändrat din syn på filmindustrin?
– Haha, nej jag hade inga illusioner. Filmvärlden är indelad i väldigt begåvade människor som är trevliga och okomplicerade. Det är dem man jobbar med. Sen finns det en överbyggnad som är extremt kommersiell, fånig och outhärdlig. Men samtidigt tjänar den ett syfte genom att filmer som inte har 100 miljoner dollar i PR-budget kan få uppmärksamhet. Så priser och galor är jätteviktiga för independentfilmer, vilket alla svenska filmer är.
Vilken är din egen relation till priser? Vad betyder det?
– Priser betyder egentligen ingenting. Det är ingen mätsticka på kvalitet. I första hand är priser en popularitetstävling. Men samtidigt är det ju inget negativt, får jag ett pris så är det klart att jag uppskattar det, för man vill ju att det man gör ska nå ut. Men priser har ingen reell betydelse, inte ens för karriären. Däremot kan det betyda allt för en film.
Du har varit medlem i Scen & Film sedan 70-talet. Varför är det viktigt?
– Att organisera sig inom yrket är livsviktigt. Den arbetande befolkningen har inga maktmedel mot kapitalet, därför måste vi gå samman. Nu är kapitalet dessutom internationellt, vilket betyder att fackföreningsrörelsen också måste vara det. Ser man på de amerikanska fackföreningarna så fungerar de mer som klubbar, de har inga ambitioner att alla ska vara med. Däremot ligger SAG långt fram inom AI och säkerhet på set, där borde fackföreningar samarbeta mer internationellt. Men det gäller alla yrken, inte bara skådespelare.
Hur upplever du att filmbranschen har förändrats på senare år?
– Även filmbranschen är ju internationell i dag. Majoriteten av de amerikanska studiofilmer som jag gjort de senaste åren har jag gjort i England. I Los Angeles har jag gjort en film. Det görs inga filmer där längre. Amerikanska filmer görs antingen i non union-states eller i länder med de mest lönsamma skattereglerna. Kapitalet flyttar sig, då måste facket flytta med.
Kulturen i Sverige har det kärvt. Hur kan man få fler att inse dess värde?
– Kulturen är ett alternativ till allt som är fast food. Kultur är slow food. Om man överlämnar kulturen till marknaden så får man, precis som i USA i dag, oerhört feta människor som äter väldigt näringsfattig mat. Därför måste vi ta ansvar för kulturen och reglera de kommersiella intressena. Är det lönsamt att göra så? Jag tror det – åtminstone ur andra aspekter än de rent monetära. Sen kanske det inte är lika lönsamt för företagen. Det skiter jag i.
Och hur gör vi för att samhället ska börja ta detta ansvar?
– Man måste organisera sig inom sitt yrke och vara lojal med sitt fackförbund. Om du inte är nöjd med ditt fackförbund så ska du delta i fackförbundet i stället – påverka inifrån. Det är vår enda chans. Att gå ur sitt fackförbund är som att gå ur röstlängden. Då kan du inte påverka någonting alls.
När man tittar på din filmografi slås man inte minst av spännvidden – från det bredaste till det smalaste. Hur väljer du ett nytt filmprojekt? Vad är det som får dig att gå igång?
– Ofta handlar det om vad jag gjort senast. Det är inte alltid jag vill göra en svår konstfilm, ibland kan det vara skönt att göra Mamma Mia. Och sen är det såklart en ekonomisk fråga. Om jag gör en Mamma Mia har jag råd att göra flera smalare filmer. Men jag brukar aldrig boka ett nytt projekt förrän jag är klar med det jag håller på med, så jag kan känna efter vad jag verkligen vill. Det är en blandning mellan vad jag har råd med och vad jag tror på. Sen gäller det såklart att det finns något väsentligt även i de kommersiella produkterna. Och jag tycker att det finns något väsentligt i en ren underhållningsfilm som Mamma Mia.
– Problemet är att manusen från Hollywood sällan är så bra. De gör ofta samma sak gång på gång. Vad som är kännetecknande för Hollywood är att alla är rädda. Jag brukar kalla det för ”the city of fear”. De allra räddaste är studiocheferna som ska fatta beslut om filmerna, för det är mycket pengar det gäller. Och ju mer pengar desto mindre nyskapande blir filmerna. Men jag har haft turen att vara med i nyskapande filmer av Denis Villeneuve eller David Fincher, det är bra regissörer som lyckats göra kommersiellt gångbar film. Det är ovanligt.
Om du ser tillbaka på din karriär, finns det några roller som varit särskilt viktiga? Roller som har tagit i dig i en ny riktning eller fått det att lossna konstnärligt?
– Jag är summan av drygt hundra filmer, så det är väldigt svårt att säga. Men det är klart att Den enfaldige mördaren betydde mycket, eftersom jag hade lidit av kameraskräck innan dess och inte filmat på flera år. Filmen blev en framgång och gjorde att jag fick agent i USA. Så det var en genombrottsfilm på många sätt.
Ser du själv mycket film? Eller var hämtar du inspiration?
– Jo, jag ser ganska mycket film. Jag går inte ut så ofta, men jag har en bio hemma och ser i huvudsak filmerna där. Även om jag tycker att man ska se dem på bio så blir jag generad när jag går ut. Men jag ser mycket på film och läser mycket böcker. Jag minns en ung filmskapare som frågade Werner Herzog vilken filmskola han skulle gå. Då svarade Herzog: ”Läs böcker i stället, det är så du lär dig berätta en historia.” Det tror jag också på.
– För något år sedan läste jag alla Tjechovs böcker – romaner, noveller, pjäser, allting. När man ser en humanist uttrycka sig utan att döma, som Tjechov gjorde, det inspireras jag av. Berättelser är ju helt nödvändiga för att vi ska förstå verkligheten. Genom konsten kan vi lära oss att se världen på andra sätt och lösgöra oss från våra förutfattade meningar.
Har du några ambitioner att skriva själv?
– Nej, nej, nej. Inga ambitioner att vara regissör heller. Jag har inget tålamod, jag kan inte vänta i fem år på att göra en film. Det går inte.
Hur har din drivkraft som skådespelare förändrats genom åren? Var det samma saker som drev dig när du slog igenom med Den enfaldige mördaren som driver dig i dag?
– Ja, så är det nog. Jag höll ju på med teater redan som barn. Jag jobbade med Peter Oscarsson i Malmö, vi hade en teatergrupp som hette Teater 7. Sen gjorde jag Bombi Bitt när jag var 16 år. Vad var drivkraften då? Jo, att få vara någon annan. Att göra saker jag själv inte skulle göra. Och att allt plötsligt är möjligt. Det tycker jag är fantastiskt. Det är nog därför jag inte kör med några ”background stories” för mina roller. De är begränsande, då är allt inte längre möjligt. Så det primära skälet till att jag är skådespelare har inte förändrats.
– Sen har det förstås tillkommit fler nyanser. Nu kan jag uppskatta hantverket bakom mycket mer – en duktig fotograf eller en skicklig maskör. Det är också anledningen till att hålla en filmindustri levande i Sverige. Vi har alltid haft väldigt bra filmarbetare, men vi håller på att förlora dem. Ingen vill jobba som passare när man är 50 om man är arbetslös vart tredje år. I dag gör vi svenska filmer i Litauen och Lettland, och där finns det väldigt bra filmarbetare, just för att de gör mycket film. Men det innebär också att vi förlorar vår kompetens här i Sverige. Det är oroväckande, för det märker jag verkligen av.
Och hur vänder vi den trenden? Mer pengar till svensk film?
– Vi måste göra mer film i Sverige. Och filmerna ska inte vara lågbudget hela tiden. När SVT började lägga ut allt på andra produktionsbolag så blev det en fråga om vem om kunde göra jobbet så billigt som möjligt. Det gjorde att man inte kunde behålla kompetensen längre. Vi ska inte göra så billigt som möjligt – vi ska göra så bra som möjligt! Det är dumsnålt i dag. Och det finns ju en massa yrken inom filmen som inte kan tas över av AI.
Tänker du mycket på hur AI kommer att påverka filmbranschen?
– Nej, men det är såklart skrämmande med den nya tekniken, som ska släppas snart, som är så kraftfull att den kan ta sig in i vilka system som helst. Allt blir tillgängligt för vem som helst. Den makten är förfärlig. Sen är det en konkurrenssituation mellan AI-företagen, vilket gör att det är viktigare för dem att komma först än att göra något säkert. Om vi inte reglerar dem så får de all makt. Enda sättet att behålla inflytande är att det allmänna har kontrollen. Annars blir det Trump, Thiel, Musk och de där gubbarna som får all makt.
Joachim Trier har pratat om hur mycket du verkar njuta av filminspelningar. Att du är som fisken i vattnet och kan namnet på varenda tekniker. Är det där du trivs som bäst?
– Ja, jag älskar att vara på set. Jag älskar den här konstiga kreativa cirkusen. Det är härligt att vara med filmarbetarna. Sen tror jag att alla blir bättre om de inte är rädda. Ju tryggare en filminspelning är, ju gladare teamet är, desto bättre kan man prestera. Alla skådespelare är nervösa och jag tror att man ska bekämpa det till varje pris. Sen är det ju mycket trevligare att kliva in på ett glatt filmset. Ska man leva hela sitt liv på set så vill det till att det är kul. Jag tror inte ett dugg på att man ska lida fram bra konst. Det är bullshit.
Vad ser du fram mot att göra nu? Sentimental Value blev en enorm succé, vill du välja en helt annat sorts berättelse nu? Eller vart är du på väg?
– Sentimental Value var på många sätt en lågbudgetfilm. Så jag kommer nog att ta något som ger lite mer pengar. Och där jag inte behöver betala för maten för alla i teamet…
Måste du betala för allas mat?!
– När jag jobbar i Norge är det så. För många år sedan gjorde jag en film som heter Insomnia. På den sista inspelningsdagen sa jag: ”Jag lovar att aldrig mer filma i detta land om man inte får riktiga luncher.” Det har att göra med att de inte äter lunch i Norge. De äter bara mackor. Men ska filmarbetare äta mackor hela sitt liv? Så varje gång jag filmat i Norge sedan dess står det i mitt kontrakt att alla i teamet ska ha en lunch av högsta europeiska standard, den ska serveras på riktiga porslinstallrikar, och man ska sitta ner och äta. De blev hemskt glada för det där. Jag brukar gå ner i gage för att kunna betala för deras luncher.
Otroligt. Och du har ändå gjort många filmer i Norge?
– Ja, just det. Och det har faktiskt delvis förändrat matkulturen inom norsk film. Det är bättre luncher nu. När jag började jobba i Norge fanns det inte ens någon catering. Så de första åren var det totalt kaos när de skulle uppfylla mitt kontrakt.
Har du något drömprojekt kvar?
– Jag tänker inte så. Det blir ett drömprojekt eller mardrömsprojekt. Det vet man aldrig. Och om du vill göra Hamlet, till exempel, så är det inget som kan stoppa dig. Det är bara att ställa dig här på Götgatan. Du kan aldrig stoppa en skådespelare från att spela. Däremot kan du stoppa dem från att få betalt. Och det är det många som vill göra nu.
Stellan Skarsgård
Yrke: Skådespelare. Ålder: 74 år. Bor: Södermalm. Född: Göteborg. Inspireras av: Humanister som Anton Tjechov. Filmer i urval: Den enfaldige mördaren (1982), Täcknamn Coq Rouge (1989), Breaking the Waves (1996), Mamma Mia (2008), The Avengers (2012), Dune (2021). Aktuell: Med filmen Sentimental Value av norske regissören Joachim Trier, för vilken han bland annat Oscarsnominerades, vann en European Film Award och en Golden Globe.
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2026-05-25
