Just nu sker en global demokratisk tillbakagång. För första gången på två decennier finns det fler autokratier än demokratier i världen. Den liberala demokratin, det statsskick som Sverige länge tagit för givet, är idag den minst vanliga styrelseformen. Det visar V-Dem-institutets årliga demokratirapport, framtagen av världens största forskningsprojekt om demokrati.
Rapporten pekar ut USA som ett av de tydligaste exemplen på hur en demokrati steg för steg kan försvagas. I land efter land ser forskarna hur demokratiska institutioner förlorar i styrka, hur det offentliga samtalet hårdnar och hur människors möjligheter att organisera sig och påverka successivt begränsas.
Det finns en viktig lärdom i detta: även stabila demokratier kan försvagas – och utan ett starkt civilsamhälle och en levande folkbildning saknas den motståndskraft som krävs.
Idag dör demokratier inte längre genom militärkupper eller revolutioner. De monteras ned steg för steg genom små beslut, som var för sig kan framstå som begripliga eller knappt ens noterbara. Dessa små beslut förändrar balansen mellan makten och medborgarna. Det sker när fria medier misstänkliggörs. När forskning och myndigheter tappar i förtroende. När civilsamhället försvagas. När människor får färre platser att mötas, organisera sig och göra sina röster hörda.
Sverige är fortfarande en av världens starkaste liberala demokratier. Det ska vi vara stolta över. Men den globala utvecklingen visar att ingen demokrati är immun. Demokratin är ingen naturlag. Den kan försvagas och gå förlorad.
Precis som kroppen har ett immunförsvar har demokratin ett eget demokratiskt immunförsvar. Det består av fria och oberoende medier, forskning, utbildning, kultur, ett starkt civilsamhälle och ett livaktigt föreningsliv.
En av de allra viktigaste delarna av detta immunförsvar är folkbildningen, där människor varje dag möts i studiecirklar, replokaler, språkcaféer, kulturarrangemang, föreläsningar, föreningsutbildningar, körer och andra mötesplatser runt om i hela Sverige. Där utvecklas kunskap, engagemang och ansvarstagande. Där lär människor känna varandra och sina rättigheter över generations-, klass- och kulturgränser. Där tränas demokratiska färdigheter – inte i teorin, utan i praktiken.
Därför är folkbildningen så mycket mer än en kultur- eller utbildningsfråga. Den är en infrastruktur som också är en av demokratins viktigaste försvarslinjer. Demokrati handlar nämligen inte bara om att rösta vart fjärde år. Den handlar om människors verkliga möjligheter att påverka sina liv och sitt samhälle.
När Sverige nu diskuterar sin framtid handlar samtalet om betydligt mer än skattesänkningar, drivmedelspriser eller räntor.
Därför ser vi med oro på utvecklingen som nu sker också i Sverige. Under de senaste åren har det politiska samtalet blivit allt mer polariserat. Fakta ifrågasätts allt oftare och gränsen mellan åsikter och kunskap suddas ut. Vi ser en ökad press mot public service och andra oberoende institutioner. Detta sker samtidigt som riskerna för desinformation och påverkansoperationer ökar, och samtidigt som medier kunnat avslöja organiserade trollkonton med koppling till svensk politik.
Samtidigt har omfattande nedskärningar genomförts i statens stöd till civilsamhället. Studieförbund, fredsorganisationer, organisationer bildade på etnisk grund, biståndsorganisationer, organisationer som arbetar med konsumentfrågor och andra delar av det organiserade civilsamhället har fått se sina förutsättningar försämras drastiskt. Kraven på administration och statlig kontroll har samtidigt ökat.
Detta är inte isolerade frågor. Att ett starkt civilsamhälle, ett livaktigt föreningsliv, en levande kulturell infrastruktur och en stark folkbildning stärker demokratin och sammanhållningen i samhället är inte en kontroversiell ståndpunkt. Tvärtom är det en slutsats som delas av demokratiforskningen och vilar på lång erfarenhet av hur motståndskraftiga samhällen byggs.
Den som vill förstå hur en demokrati försvagas behöver därför inte bara studera vad makten bygger upp. Man måste se vad den väljer att montera ned.
Under de senaste åren har statens stöd till studieförbunden minskat med en tredjedel. Samtidigt förs en diskussion om att helt avveckla statens stöd till studieförbunden. I reformprogrammet Tidö 2.0 föreslår tankesmedjorna Timbro och Oikos just detta.
Konsekvenserna skulle bli långt större än vad antalet studiecirklar antyder. Det skulle slå hårt mot lokalsamhällen och föreningslivet, inte minst på landsbygden. Det skulle innebära en radikal försvagning av vår gemensamma kulturella infrastruktur i form av lokala scener, replokaler, mötesplatser och föreningsutbildningar. Det skulle drastiskt minska människors möjligheter att mötas, bilda sig tillsammans, skapa kultur och värna sina demokratiska rättigheter.
Kort sagt: Ett tystare Sverige. Ett mer splittrat Sverige. Ett demokratiskt svagare Sverige. Och ett Sverige med sämre motståndskraft mot framtidens demokratiska hot.
Ingen människa tror att kroppen blir friskare, mer motståndskraftig eller vital genom att medvetet försvaga immunförsvaret. På samma sätt blir demokratin inte starkare av att dess egen livsnerv, infrastruktur och immunförsvar monteras ned.
När folkbildningen försvagas, när mötesplatser försvinner och när civilsamhället tappar kraft blir också demokratin mer sårbar. Demokratin är inte bara något vi engagerar oss i vart fjärde år och däremellan lämnar över till politikerna. Demokratin är en allemansrätt som tillhör oss alla. Därför är den också allas ansvar.
När Sverige nu diskuterar sin framtid handlar samtalet om betydligt mer än skattesänkningar, drivmedelspriser eller räntor. Det handlar också om vilket demokratiskt samhälle vi vill leva och verka i – och lämna över till nästa generation. Frågan om folkbildningens och civilsamhällets framtid behöver därför bli en del av samtalet om vilket samhälle Sverige ska vara. En investering i folkbildningen bör inte ses som en kostnad, utan en investering i en infrastruktur som stärker demokratin. Fråga därför den du väljer att ge ditt förtroende:
Hur vill ni stärka folkbildningen och civilsamhället?
Hur vill ni stärka demokratins immunförsvar?
—
Tomas Eneroth, förbundsordförande för ABF
Anne Ramberg, advokat
Lars Strannegård, rektor vid Handelshögskolan i Stockholm
Jan Scherman, diversearbetare och demokratiaktivist
Helle Klein, direktor för Sigtunastiftelsen
Sverker Sörlin, professor, författare och förbundsordförande för Folkuniversitetet
Stefan Löfven, ordförande för Europeiska socialdemokratiska partiet och före detta statsminister
Özz Nûjen, skådespelare och komiker
Hedvig Lindahl, rekordmålvakt i svensk fotboll
Margot Wallström, före detta utrikesminister och ordförande för Olof Palmes Internationella Center
Petter Skogar, vd för Fremia
Anna Troberg, förbundsordförande för DIK – facket för kultur, kommunikation och kreativ sektor
Simon Norrthon, förbundsordförande för Scen & Film
Lotta Göller, tillförordnad generalsekreterare för Fonden för mänskliga rättigheter
Kent Wisti, präst, bildkonstnär och författare
Louise Malmström, programansvarig för Folkhögskollärarprogrammet vid Linköpings universitet
Karin Inde, förbundsordförande för Musikerförbundet
Irene Oskarsson, ordförande för Hela Sverige ska leva
Gustav Fridolin, folkhögskollärare
Johan Airijoki, rockjobbare
Heike Erkers, ordförande för Akademikerförbundet SSR
Göran Holmqvist, generalsekreterare för ForumCiv
Banar Sabet, ordförande för Ideella Sverige
Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare för Kristna Fredsrörelsen
Anna Ekström, ordförande för Rörelsefolkhögskolornas Intresseorganisation RIO
Mikaela Fläderblom, förbundsordförande för NBV
Åsa Kratz, före detta förbundsordförande för Kulturens Bildningsverksamhet
Mikael Danielsson, föreläsare och tidigare allsvensk fotbollsspelare
Fatima Addberger, jurist och kriminolog
Amélie Poletti Lundström, verksamhetsansvarig för Diskrimineringsbyrån Humanitas
Uppropet publicerades Aftonbladet Kultur 13/7 2026
Publicerad: 2026-08-04
