Text: Julia Carldéhn / Foto: Sanna Lindberg
Husets hjärta dunkar rytmiskt. Energin går att ta på. Koncentration. Fokus. Landningen ska ske inom det svarttejpade området, knappt större än ett par fötter. Någon ropar: ”Change”. En student skjuts högt upp i luften. När språngbrädan slår tillbaka mot golvet kommer dunket igen. På brädan avlöser kropparna varandra sömlöst.
Takhöjden i cirkushallen är tolv meter. Ändå känns rummet intimt. Musik från 80-talet ljuder ur högtalarna och i varje hörn pågår något. Två händer greppar en kinesisk påle. Kroppen spänns vågrätt ut i luften. Från taket hänger vita tygstycken för luftakrobatik. De känns lena mot händerna men utmanar kroppen till dess yttersta gräns.
För att studera cirkus på Stockholms konstnärliga högskola (SKH) har många av studenterna lämnat hem och vardag i andra länder och flyttat till Sverige. Utbildningen har ett mycket starkt internationellt rykte. Här finns kandidat- och masterprogram i cirkus och möjlighet att gå vidare till konstnärlig forskarutbildning.
Jonah Joffe började med cirkus som femåring efter att ha sett sin syster uppträda med en ungdomscirkus. Sedan dess har han fortsatt genom flera skolor i Frankrike och vidare till Schweiz. Nu går han andra året på SKH, med språngbräda som huvuddisciplin.
– Den här skolan är en av världens mest ansedda inom min disciplin och jag visste att jag skulle få den tekniska träning jag behövde här, säger han.
Morgnarna ägnas åt disciplinträning. För Jonah innebär det tre timmar med trampolin och språngbräda. På eftermiddagarna följer dans, teater eller teori om bland annat cirkusens historia, rasism, sexism och kolonialism.
I skiftet mellan träning och teori fångar jag Aneta Kozelska. Hon släpper det vita tyget från taket, drar tjocktröjan över huvudet och vi sätter oss i en studiesal. För Aneta växte beslutet att byta bana fram efter flera år som ingenjör i Australien. Hon hade flyttat dit från Tjeckien som 19-åring och följt sina föräldrars vägval.
– Jag var väldigt olycklig på jobbet och insåg att det inte gav mig det jag behövde. Livet är för kort för att sitta bakom en dator i 50 år, säger hon med ett skratt.
I en park i Sydney såg hon en dag en grupp som höll på med akroyoga. Hon provade, kom tillbaka lördagen därpå och sedan nästa igen. Snart gick hon direkt från jobbet till träning i luftakrobatik. I cirkusen hittade hon en trygg plats där olikheter uppskattades. Så småningom sökte hon till SKH.
– Jag har aldrig haft som mål att göra den typen av cirkus som Cirque du Soleil ägnar sig åt. Jag vill inte göra de bästa volterna i världen. Jag vill vara konstnär. Det var därför jag valde den här skolan, säger Aneta.
•••
Den konstnärliga inriktningen är en viktig del av hur SKH har valt att profilera utbildningen. Walter Ferrero, prefekt och lektor i cirkus, har haft stor inverkan på hur utbildningen är utformad.
– Vi ger studenterna den tekniska träning de behöver, men också möjlighet att utveckla sitt eget konstnärskap. De är själva kreatörer och ska kunna presentera sin disciplin på sitt sätt. Efter tre år på kandidatprogrammet får de själva skapa och underteckna sina nummer. Det är en stor skillnad mot hur andra cirkusskolor jobbar, säger Walter.
På forskarnivå vidgas perspektivet ytterligare. De som antas hit har vanligtvis omkring 20 års erfarenhet av sin disciplin och kan låta den möta andra konstformer och kunskapsfält. Alisan Funk, ämneschef och lektor i cirkus samt doktor i pedagogik, ger ett konkret exempel.
– En av våra senaste doktorander kombinerade jonglering med skulptur och arkivarbete. Han skapade sina egna objekt att jonglera med och undersökte samtidigt jongleringens historia. I ett projekt jonglerade han faktiskt med ”dinosaurieägg”, berättar hon.
Till kandidatprogrammets 17 platser söker ungefär 300 personer från 26 länder. De som kommer in möter en konstform i förändring. Den samtida cirkusen har rört sig långt från den klassiska bilden av tält och clowner. På SKH märks det i närheten till dans, teater och opera – och i hur cirkusen allt oftare blandas med andra konstnärliga uttryck.
Stora blå förvaringslådor står uppmärkta och uppradade på hyllorna i riggrummet. Här finns lås, repbromsar, säkerhetsselar och hjälmar. Varje karbinhake har en egen QR-kod. Johan Bodin jobbar som cirkustekniker. Han skannar en av koderna, skärmen lyser upp och historiken blir synlig. Utrustningen inspekteras årligen och kontrolleras också löpande.
– Behöver något tas ur bruk är det enkelt att hitta exakt vad, säger Johan.
Kanske är det den gedigna säkerheten som gör det möjligt att tänja på människans förmåga. Alisan Funk beskriver hur publikens fascination för cirkus har förändrats. Förr kunde risken i sig vara en del av upplevelsen.
– I dag handlar det mer om vad en människa faktiskt är kapabel till. Säkerhetsselen följer med från träning till föreställning och gör det möjligt att utveckla en mer avancerad teknik.
Artisterna behöver också lära sig att tolka kroppens signaler. Vi står på en plattform säkert tio meter över golvet. Alisan pekar på aerial straps, två remmar i canvas som hänger från taket. Hon beskriver dem som oförlåtliga.
– Hur skiljer man obehag från smärta och skada? Det är en av cirkusens, och kanske livets, stora utmaningar. Mycket av det som kan vara värt att göra är ju ofta också obekvämt.
Hon berättar om när hon själv lärde sig att hänga från en stång med ovansidan av fötterna.
– Det känns inte särskilt skönt. Men man vet att man är i rätt position, och då blir obehaget inte skrämmande längre. Det är inte smärta och det är inte bekvämt – men det är säkert, säger Alisan.
•••
Sista tonerna av Sades Smooth Operator klingar ut i hallen och vi tar oss ner från den höga plattformen. Vi håller hårt i lösa föremål. Säkerheten först. Vi går genom träningssalarna och stannar till framför en student som tränar handstående med ett stadigt grepp om träklossar på stativ. Små darrningar sköljer genom kroppen.
– Håll. Håll. Håll, guidar läraren lugnt.
Taket avslöjar att salen inte bara används till balans och akrobatik. Svarta märken och hål bryter av mot de vita spånskivorna. Här har det jonglerats med käglor. Varje student har en egen lärare inom sin huvuddisciplin och träningen sker i nära dialog, rörelse för rörelse.
En vertikal påle står på golvet med tjockmattor runt omkring. Studenten Antonia Irgang har kinesisk påle som huvuddisciplin. Hon är utbildad fysioterapeut, men redan under det första året på utbildningen fick hon själv erfara hur svårt det kan vara att träna när kroppen säger ifrån.
– Vad kan vi faktiskt göra? Vad är tillåtet? Vi vill ofta göra mer, medan läkaren kanske säger nej. Det kan vara svårt att acceptera, men våra lärare hjälper oss att bromsa så att våra kroppar ska hålla, berättar Antonia.
Både Antonia och Aneta beskriver hur livet som cirkusartist har förändrat deras syn på den egna kroppen.
– Förut var kroppen bara jag. Nu ser jag den mer som ett verktyg som jag vill förbättra. Ibland kan jag fastna i tankar som: Varför är jag inte tillräckligt flexibel? Varför är jag inte tillräckligt stark?, berättar Aneta.
För henne är detta också en av de största mentala utmaningarna med cirkusen.
– Som ingenjör var utvecklingskurvan ganska rak. Ju mer jag lärde mig, desto bättre blev jag. Men med kroppen fungerar det inte så. Den fungerar olika från dag till dag. Det har varit svårt för mig att acceptera.
•••
Walter Ferrero berättar att studenter från nästan varje avgångsklass har bildat egna kompanier, fått residens runt om i världen och spelat på festivaler.
– Det var inget vi hade planerat, utan något studenterna själva tog initiativ till. Att se kompanierna växa fram och föra in ny energi och nya röster i cirkusfältet har varit fantastiskt, säger Walter.
Antonia vill ut i världen och prova olika typer av cirkus – från samtida föreställningar till traditionell cirkus och shower på kryssningsfartyg. För henne har bilden av framtiden förändrats efter sommarlovet.
– Hormonerna har börjat göra sig påminda, säger Antonia och syftar på den biologiska klockan. Jag har insett att jag faktiskt vill ha ett hem. Om tio år skulle jag gärna ha en egen studio där jag kan undervisa, regissera och arbeta tillsammans med andra.
Jonah drömmer om ett eget kompani att turnera med. Språngbrädan vill han hålla fast vid, så länge kroppen tillåter.
– Jag vill ge människor möjlighet att drömma och känna positiva känslor. Det finns så mycket negativt runt omkring oss. Om jag genom cirkusen kan få någon att uppleva något annat för en liten stund, då är jag lycklig.
Från hallen hörs nästa landning på språngbrädan. Dunk efter dunk. Hoppen fortsätter och cirkusens hjärtslag tycks aldrig stanna.
Cirkus på SKH
Cirkusutbildningen vid Stockholms konstnärliga högskola startade 2005 och är Sveriges enda högskoleutbildning i samtida cirkus. Till kandidatprogrammets 17 platser söker omkring 300 personer från 26 länder. Studenterna tränar bland annat luftakrobatik, jonglering, balans och kinesisk påle.
Här kombineras teknisk träning med teori och konstnärligt skapande. Varje student har en egen huvuddisciplin och får utveckla sitt personliga uttryck. SKH erbjuder utbildning i cirkus på kandidat- och masternivå. Det går också att fortsätta med konstnärlig forskning.
Tre frågor
Lina Isaksson, cirkusartist och ledamot i Artistavdelningens styrelse
Vilka är de viktigaste fackliga frågorna för en cirkusartist i dag?
”Ersättningsnivåerna är en otroligt viktig punkt, men även arbetsbelastningen och tillgången till trygghetssystem och försäkringar. Det är svårt för fria grupper att applicera, till exempel, kollektivavtalade nivåer eftersom finansieringen är så oerhört begränsad. Med kollektivavtal kan vi sätta en standard för lägsta nivå, men hur ersättningsnivåer sedan ska reflektera erfarenhet och typ av uppdrag är det viktigt att prata vidare om.”
Det har varit svårt att få cirkusartister att engagera sig fackligt – varför?
”Vi har en otroligt stark centrumbildning för cirkus, Cirkuscentrum, som de flesta är med i och som gör ett otroligt viktigt arbete för att representera fältet. Men att cirkusartisterna utöver det sällan går med i facket beror nog på flera saker. Vissa har helt enkelt inte råd. Sedan tror jag att många frågar sig vad facket kan göra för små enskilda firmor som främst arbetar med arvoden. Vi är också ett otroligt internationellt fält, så det är många som verkar här men som kanske inte ser sig som en del av det svenska civilsamhället.”
Vad krävs för att fler inom cirkus ska bli medlemmar?
”Att fortsätta driva frågor som engagerar cirkusfältet. Om vi kan visa hur vi kämpar för att förbättra fältets förhållanden så tror jag många skulle vilja vara med och stärka vår kapacitet att påverka. Min dröm är att knäcka försäkringsnöten, i dag har många cirkusartister alldeles för dåliga försäkringar eller står helt utan. Vi lever i en tid där det är viktigt att organisera sig, att generera gemensam kraft och att kämpa för våra rättigheter tillsammans.”
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2026-11-06
