I december 2025 publicerade Tidningen Vi en stor granskning av Kungliga Svenska Balettskolan och den utbredda ätstörningskultur som tidigare och nuvarande elever på skolan vittnat om. När jag först tog del av reportaget blev jag positivt överraskad över att tidningen valt att lyfta elevernas kritik mot utbildningen. Men sättet som man porträtterade elevernas ohälsa på lämnade snart en bitter eftersmak i min mun.
I artikeln beskrivs hur elever insjuknat i ätstörningar och tidningen har valt att ange deras exakta längd och vikt vid sjukdomstillfällena. Det är tyvärr inte ovanligt att rapportering om ätstörningar försöker konkretisera sjukdomen i siffror. Men när vi beskriver dansares relationer till sina kroppar i kilon och centimeter riskerar vi att förbise alla dem som mår dåligt utan att passa in i den snäva stereotypen av en ätstörd dansare.
Frågor kring dansares kroppsuppfattning har länge engagerat mig – både utifrån personliga erfarenheter och ur ett bredare politiskt perspektiv. När jag för första gången lyfte ämnet bland mina danskollegor visade det sig att i stort sett alla jag talade med någon gång hade lidit av en ätstörning eller negativ kroppsuppfattning. Därför valde jag att 2024 starta podcasten All Dancers Have an Eating Disorder, i vilken jag tillsammans med gäster från olika delar av dansvärlden diskuterar kroppsnormer och ätstörningar i vår bransch.
Reportaget om Kungliga Svenska Balettskolan får mig att tänka på ett avsnitt från podcasten där jag intervjuar Sanna Nordin-Bates, professor i idrottspsykologi vid GIH. Hon berättar om forskning som visar att dansare med högre BMI löper större risk att utveckla svårigheter i relationen till mat och kropp. Tillsammans med statistik som visar att anorexia nervosa faktiskt är den minst vanliga ätstörningsdiagnosen (och den enda där viktnedgång är ett genomgående mönster) pekar de på att vår stereotypa bild av en ätstörd dansare inte bara är förlegad, utan direkt felaktig.
Det är lätt att vilja skilja ”oss”, som inte upplever några problem med vår kroppsbild, från ”dem” som dansar balett och är sjukligt smala. Men tänk om vi i stället kunde se vår kroppsuppfattning som en skala, där vi alla befinner oss någonstans mellan en god självkänsla och en klinisk diagnos. Då skulle det bli lättare att förstå komplexiteten i varje människas relation till sin egen kropp.
Först då, menar jag, kan vi sluta prata om dansares ohälsa i kilon. Först då kan vi förstå problemets bredd och börja avsätta tillräckliga resurser för att nå verklig förändring.
Alicia Karhunen Larsson, dansare
PS. Alicia Karhunen Larsson har arbetat inom det fria fältet för modern dans sedan 2019. Hon driver även den egna podcasten All Dancers Have an Eating Disorder och en digital stödgrupp för icke-smala dansare.
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2026-10-15
