Planeten kippar efter andan och krigen fortsätter, men i stället för utvecklade allianser och internationell solidaritet sveper en våg av nationalism och förfrämligande över världen. Vad gör vi åt det?
Den amerikanske satirikern H. L. Mencken sammanfattade vår strävan att lösa människans problem med slutsatsen ”Varje komplext problem har en enkel lösning, och den är fel”. Det är en slutsats som förpliktigar.
Om en dryg vecka är det val i Sverige. Ett val som av många utmålas som ett ödesval. Men av alla stora frågor som skulle kunna dominera valrörelsen verkar det vara hotet om den andre som ges mest utrymme. Hotet om den mest vänstervridna regeringen någonsin. Hotet om den mest högervridna regeringen någonsin. Eller hotet om att några sätter sig i en mittenregering! Hu! Jag vill inte spela ner skillnaderna mellan partierna, för de finns och behövs, men Sverige behöver mer nyfiket samarbete och samförstånd för att lösa de stora frågorna. Vi behöver inte polarisering och demonisering av den andre.
Kulturen tillskrivs många egenskaper, inte minst när det kommer till sammanhållning och kunskapande om den andre, men i en tid när den behövs som mest kämpar den för sin överlevnad. Och ju sämre villkor kulturlivet får desto fler talar om dess omistlighet för oss som människor, för vårt samhälle, vår demokrati och vår beredskap. Det är dags med ett helhetsgrepp om kulturen och att resurser tillförs därefter.
Kulturfrågorna brukar inte synas i svenska valrörelser, och historiskt kommer det kanske ur att det funnits ett brett parlamentariskt stöd för kulturpolitiken. Men med Sverigedemokraternas inflytande har borgfreden brutits och frågor om folkbildning, public service och ett vitalt kulturliv har hamnat i skottelden för kulturkriget. Plötsligt står jämlikhet i vägen för konstnärlig frihet – frihet för vem, kan man undra? Offentliga stöd till kulturuppdrag utmålas som bidragsberoende och crossdressing överskrider tydligen en moralisk gräns. Principen om armlängds avstånd – grundförutsättningen för ett fritt kulturliv – åsidosätts om och om igen utan att någon blir riktigt upprörd.
Kanske är det viktigare än någonsin att också kulturfrågorna får vara med? Hur ser politikernas visioner ut för hur Sverige ska fungera och hålla ihop i en allvarlig kris? Hur säkrar vi återväxten av kritiskt tänkande och informerade medborgare som kan göra informerade val? Hur ser vi egentligen på principen om armlängds avstånd – att politiken sätter ramarna, men lämnar innehållet till konstnärerna? En princip som även utmanas i relationen till skolor, till domstolar och till myndigheter. Vad gör det med tilliten och demokratin – Vilket Sverige vill vi ha, egentligen?
Det är komplexa frågor, så jag vill ha komplexa svar, även om det för mycket begärt i en valrörelse. Många väljare bestämmer sig sent, och röstar på magkänsla. Det ska kännas rätt. Det ska kännas i magen att en är god och att alla andra är onda. Så det blir enkla svar och så fortsätter polariseringen. Inte nödvändigtvis för att vi tycker olika utan för att det skapar energi, show och friktion. Här är jag! Men efter valrörelsen finns det ingen ursäkt.
Häromdagen hörde jag en partiledare skylla polariseringen i samhället på kulturtanterna. Jag såg inte den komma, men varför inte. Ok, tänkte jag. Det är klart. De jävlarna.
Nå. Majoriteten röstar inte bara på magkänsla och det finns gott om forum för fördjupning för den som inte bestämt sig än. Lördagen den 5 september är Scen & Film med och stöttar Kulturtågets demonstrationer i Stockholm, Göteborg och Malmö för att lyfta de politiska frågor som är avgörande för en stärkt kultursektor. Jag hoppas vi blir många som sluter upp för kulturen och att du också är där –
Tillsammans är vi starka!
Simon Norrthon, förbundsordförande
Foto: Melker Dahlstrand
Publicerad: 2026-09-04
