Text: Emmy Glans Foto: Lina Ikse
I ett gammalt fryshus mitt i Göteborg ligger Teater Trixter. Väggarna bär spår av tidigare liv, här har det varit både lagerlokal och mekanisk verkstad. I dag är det något annat: en plats där idéer drivs igenom, oavsett vad det kostar i tid och energi.
Här har den fria teatergruppen huserat sedan 2001. I en tid när så mycket i samhället byggs om och effektiviseras är det slitna huset ett motstånd i sig. Här finns en historia, men också något som blir allt mer sällsynt – en samlingsplats där människor möts på riktigt.
– Det finns en särskild magi på Trixter. Vi sliter, bråkar och skrattar tills allt överflödigt nöts bort. Då uppstår en nerv som i den råa lokalen blir till värme för publiken, säger regissören och skådespelaren Daniel Adolfsson.
I pausen står publiken och skådespelarna i samma toalettkö. Avståndet suddas ut. Någon nickar, någon börjar prata. Det är just det mötet som många söker sig hit för. Och mötet fortsätter även efter föreställningen. Relationen till publiken är speciell.
– Vi vill att folk ska stanna kvar och prata med oss efteråt. Det är ett sätt att bjuda in till dialog om vad som händer och kan hända på teatern, säger dramaturgen Åke Östergren.
Under repetitionerna får publiken delta i samtal och ge direkt respons. Ett arbetssätt som skiljer sig från många andra scener. I en värld som allt mer levs bakom skärmar blir det fysiska mötet nästan exklusivt. Här går det inte att skärma av sig.
Samtidigt är det just sådana här platser som kämpar för sin överlevnad. Att driva en fri teater 2026 handlar om mycket mer än att sätta upp föreställningar. Det handlar om att skapa utrymme för berättelser som annars kanske inte får plats.
– Vi behöver hela spektrumet, annars missar vi berättelser som faktiskt kan förändra oss. En föreställning kan sätta ord på något som annars är svårt att förstå. Man går och ser en pjäs och får en ny insikt, säger skådespelaren Kristin Falksten.
I samhällsdebatten ställs ofta kultur mot sådant som anses mer nödvändigt. Men här på teatern är syftet något annat – att skapa mening och förstå tillvaron. För alla som arbetar på Trixter är det också ett livsval.
– Förutsättningarna är vårt dogma. Varje gång undersöker vi hur långt vi kan nå när samma personer som driver den konstnärliga visionen också omsätter den, bokstavligen, genom blod, svett och tårar. Från ritbordet, i repetition, i kampen att nå publik, säger den kreativa producenten Charlotte Davidsson.
Många kombinerar teatern med andra jobb. Arbetet är projektbaserat och ofta osäkert. Samtidigt betonar de att det inte finns ett sätt att arbeta på. Det finns lika många sätt att driva en fri teater som det finns fria grupper.
För Trixter är friheten avgörande. De väljer själva vad de vill göra och vilka de vill jobba med. Men friheten har ett pris. Verksamheten bygger till stor del på offentliga stöd, med besked som ofta kommer sent och mycket arbete sker utan ersättning.
– Livekonsten är ju människor. Det är kött och ben som jobbar hela tiden. Vi effektiviserar genom att jobba mer och mer utan lön, säger Åke Östergren.
Men problemet handlar inte bara om pengar, utan också om förståelse.
– Vi behöver fler mötesplatser mellan fria grupper och näringslivet, betonar Charlotte. Men också att kommuner, regioner och näringsliv faktiskt är med och bygger dem. Det behövs en större förståelse för vad kulturen bidrar med och hur den finansieras.
Samtidigt finns det hopp. Teater Trixter märker hur allt fler söker sig till den typen av upplevelser de erbjuder och att många unga är intresserade.
– Det känns som en motreaktion, säger Daniel Adolfsson. Folk behöver något mer än AI. Att samlas i ett rum, tillsammans med andra, och uppleva något i realtid – det är något annat.
Många av idéerna börjar i liten skala. Sedan är målet att växla upp. Därför efterlyser Trixter fler samarbeten mellan fria grupper och institutioner. I dag saknas ofta strukturer för att ta produktioner vidare, även när intresse finns.
– Att ett koncept får älskas och mejslas fram på mindre scener och sedan bjudas in till platser med större genomslagskraft skulle vi alla ha nytta av. Så fungerar det exempelvis i Storbritannien, säger Charlotte Davidson.
Repetitionerna av En liten roman, baserad på Lars Noréns sista bok, pågår för fullt. Kristin berättar att hon är nervös. Historien rör sig i människans djupaste mörker, och hon var länge tveksam till att berätta den – rädd för hur den skulle tas emot, för att bli misstolkad.
– Samtidigt är det själva poängen. Att testa är en del av arbetet. Vi behöver våga misslyckas för att nå längre, säger hon.
I huset vid Masthuggskajen ryms både osäkerhet och drivkraft. Och kanske är det just därför som människor fortsätter att samlas här.
– Teatern är en plats där vi får känna tillsammans. Det kommer vi alltid att behöva. Teatern kommer alltid finnas, säger Daniel Adolfsson.
Teater Trixter
En fri teatergrupp i Göteborg, grundad 1990. Medlemmarna har växlat genom åren, men Ger Olde Monnikhof har varit teaterns ryggrad fram till sin pension 2025. Trixter varvar egna produktioner med gästspel och samtal. De arbetar med nyskriven och experimentell scenkonst, ofta i nära möten med publiken. Nu förbereder man pjäsen En liten roman som får premiär den 9 september.
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2026-05-25
