Röken från valrörelsen ligger fortfarande tät över slagfältet, men valrörelsen är över. Nu tar nästa kamp vid, och den verkar vara minst lika smutsig – hur ska nästa regering se ut? Den hårda tonen från valrörelsen lever vidare i uttalanden om vilka röster som är mest värda, om vem som är ond och vem som är att lita på. Anklagelser om valfusk som ger ammunition i ännu ett importerat kulturkrig om ett stulet val. Anklagelser om svek som står i vägen för kompromisser. Och så fortsätter röken skymma sikten. Vad har hänt med det politiska språket?
Tidigt i valrörelsen lyftes den hårda tonen som ett problem för demokratin. En partiledare avgick till och med till följd av hat och hot. Det finns förstås de som gynnas av polarisering enligt devisen ju fler som hatar mig, desto fler älskar mig. Men hur ska vi väljare sortera bland de konfliktytor vi ser, de motsättningar som lyfts, när de är konstruerade för sin egen skull, för att maximera uppmärksamhet för den egna saken? Det här är förstås inget nytt, politiken behöver sina konflikter för att visa på skillnader, men vad händer när konflikterna inte siktar mot överenskommelser? Den senaste valrörelsen har tillåtit öppen rasism, kvinnohat och personangrepp samt misskreditering av media på en nivå vi inte sett tidigare. Alla medel verkar ha varit tillåtna, bara man får ihop sina 51 procent. Men sen då?
51 procent räcker för att vinna ett val, men det krävs mer för att leda ett land.
Nå. En dag har vi en ny regering på plats, och hur den än ser ut kommer den behöva styra Sverige. Jag hoppas att nästa regering kommer arbeta för långsiktiga lösningar för de politikområden som fastnat i blockpolitik. Att man i större utsträckning än den förra arbetar för breda parlamentariska överenskommelser som också tar ansvar för helheten. Klimatpolitiken, biståndet, kulturpolitiken, skattepolitiken och arbetsmarknadspolitiken angår oss alla, men har kulturkrigats till passiva höger/vänsterfrågor i stället för att mötas med politiskt hantverk. Kanske är det visionerna som saknas, men det behövs ett bättre språk för att förklara den politik man för.
Varför har vi till exempel biståndspolitik? När biståndet kom upp i valrörelsen utmålades bistånd som ett ansvarslöst slöseri utan att någon kom till dess försvar. Det var faktiskt sorgligt att bevittna. Kanske tyckte dess förespråkare att solidaritet och medmänsklighet inte skulle flyga, men man tog inte heller chansen att lyfta biståndets betydelse för Sveriges mjuka makt i världen, för demokratiutveckling och ekonomiska allianser. När skattepolitiken kom upp reducerades den till hot om höjningar och löften om sänkningar, men ingen orkade prata om uppoffringar – hur ska vi finansiera investeringarna i välfärden, försvaret, skolan? Politiken behöver ett språk som förklarar varför bistånd faktiskt ligger i Sveriges intresse, på vilket sätt kulturpolitik är en del av samhällsbygget och vad värdet är av att vi betalar skatt. Hur ska vi väljare annars hitta rätt i dimman?
Filmpolitiken, public service och studieförbunden blev offer för kulturkriget i stället för att lyftas som centrala uttryck för svensk kultur och bildningstradition. Där våra grannländer är stolta över sina konstnärer och deras avtryck i världen har Sveriges avsaknad av ett språk för kulturpolitik lämnat walk-over till marknadskrafterna. Film är förstås näring också, men utan en offentlig finansiering i botten har vi ingen svensk filmproduktion, och den finansieringen förklaras av kulturpolitiken.
Med tanke på hur debatten såg ut ska vi nog vara glada att kulturpolitiken inte blev en valfråga, men det är oroväckande hur partier på bägge sidor saknar ett språk för varför vi har kulturpolitik över huvud taget. Utan förankring blir kulturpolitiken bara en utgift bland andra. Utan en idé som förstår kulturens värde för demokratiutveckling, medborgerlig bildning och yttrandefrihet blir kulturpolitiken en krusidull. Ett doftljus.
Nästa regering behöver ta vidare det arbete som påbörjats av Tidöregeringen för att se över hyresmodeller för kulturfastigheter och för att få in privata pengar till kompletterande finansiering, men politiken måste också ha ett språk för varför, för värdet av att det offentliga, det gemensamma, är med och finansierar kulturens infrastruktur. Ett språk som gärna får byggas av alla partier.
Med ett utvecklat språk kan röken skingras. Utan ett språk är vi kvar i dimman.
Simon Norrthon, förbundsordförande.
Foto: Melker Dahlstrand
Publicerad: 2026-10-02
