Text: Ylva Lagercrantz Spindler / Foto: Krisztina Csányi
Mars 2023. På Stockholmsscenen Konträr rör sig skådespelarna försiktigt mellan de små plantorna på det för kvällen jordtäckta golvet. Ur dessa robiniaträd (eller falsk akacia) utvinns Ungerns kända exportvara akaciahonungen, men också tåligt och hållbart virke.
Så vad gör de på en teaterscen? Det scenografiska valet i uppsättningen Hungarian Acaca är nu knappast en slump. Utöver att trädet är en av landets viktigaste inkomstkällor är det också en nationalklenod som genom tiderna har utnyttjats av olika ideologiska läger.
När EU införde ett nytt regelverk mot invasiva arter 2014 kapades det exempelvis av Viktor Orbán som utnyttjade trädet under sin EU-kritiska kampanj.
Med sin uppsättning ”reclaimade” den ungerska och aktivistiska konstnärsduon Kristóf Kelemen och Bence György Pálinká i sin tur trädet genom att göra en poäng av att det faktiskt är en importvara som hamnade i Ungern via Amerika för 300 år sedan.
Här blev det en symbol för ett öppnare samhälle enligt devisen: “Allt som slår rot på ungersk mark kan också bli ungerskt”.
Sedan dess har det politiska landskapet ritats om i Ungern – rejält.
Efter att ha suttit vid makten i dryga tjugo år totalt (1998–2002 och 2010–2026) avgick högerpopulistiska Fidesz-partiets Viktor Orbán som premiärminister den 9 maj i år och ersattes av Péter Magyar, partiledare för socialkonservativa Tisza.
Under Orbáns auktoritära styre byttes ledningarna på de statliga kulturinstitutionerna ut mot partilojala personer, medan finansieringen flyttades från oberoende kommittéer till en ideologiskt styrd regeringsnivå.
Tisza (som betyder ungefär ”respekt och frihet”) vill i stället återupprätta en oberoende kulturpolitik, fri från censur och med en konstnärlig frihet oavsett sådant som kön, etnicitet och politisk tillhörighet, enligt Utrikespolitiska institutet.
Än så länge befinner sig dock det ungerska kulturlivet i en övergångsfas, där det nya brottas med arvet från Orbáns era. Så hur upplever regissören Kristóf Kelemen det historiska skiftet i våras? Har han redan börjat märka av “the wind of change”?
När jag når honom i Budapest via länk är han försiktigt optimistisk.
– Jag har absolut hopp om positiva förändringar, men vi är bara i början av en lång process. Det handlar om att montera ned ett 16 år gammalt institutionellt system.
Kelemen berättar att det just nu pågår en mängd livaktiga diskussioner i olika teaterforum som lyfter allt från problem med lagstiftning och finansiering till hur institutioner styrs och ansökningsprocesser fungerar. Men dessa förändringar, säger han, kommer att ta tid om de ska ske demokratiskt och i dialog med berörda parter.
– Det handlar inte bara om lagar, utan om en djupare kulturell förändring mot en mer demokratisk samtalskultur.
Samtidigt, säger Kelemen, ska man inte vara naiv i denna pånyttfödelseyra.
– Teaterbranschen kan inte vara helt beroende av staten eller den politiska makten, eftersom det gör den väldigt sårbar. Vi måste bygga system där vi kan skydda oss själva och formulera gemensamma ställningstaganden där branschen samarbetar.
Av samma anledning ser han ingen anledning att sluta skapa satirisk och aktivistisk scenkonst.
– Minnet av den förra regimen är fortfarande starkt, och det pågår just nu många öppna diskussioner om hur vi måste förändra vårt tänkande kring demokratiska värden. I en sådan lång process av att lära och ställa om är kritisk granskning och reflektion över den gamla regimen jätteviktig, så att vi inte glömmer.
Lika viktigt som att inte glömma är det att samtidigt blicka runt hörnet, mot framtiden och världen i stort, säger Kristóf Kelemen.
– Kritisk konst handlar inte om att vara emot en specifik regering. Den handlar om samhälleliga orättvisor och strukturer. De klyftorna finns kvar. Sedan har vi också det globala, kapitalistiska systemet runt omkring oss. Det är inget unikt för Ungern, utan något som angår hela världen. Särskilt med tanke på de starka autokratiska och populistiska krafterna som växer sig starka världen över.
Just nu jobbar Kelemen på en ny uppsättning, med planerad premiär i Budapest våren 2027.
– Den handlar om min barndom i en katolsk skola under Orbáns första regeringsperiod, där jag upplevde hur hans politik påverkade både skolan och kyrkan. Det blir en föreställning i gränslandet mellan musikal, standup och dokumentärteater. Förhoppningsvis är det ett roligt grepp på den intressanta och ibland otroligt absurda verklighet jag växte upp i.
Om Kristóf Kelemen (född 1990) inte har upplevt något annat än Orbàns regim under sitt yrkesverksamma liv har teater- och filmregissören János Szász (född 1958), som numera lever i exil, en helt annan erfarenhet. Med sin prisbelönta filmatisering av Woyzeck slog han igenom som en nyskapande filmskapare på nittiotalet.
I dag ser han en ungersk filmbransch i spillror, men också hur stora förändringar redan är i rörelse. Han nämner i sammanhanget filmproducenten Viktória Petrányi. Som nyvald ministerkommissionär, utsedd av Tiszas kulturminister Zoltán Tarr, ska hon nu leda den ungerska filmreformen och se över filmstödsystemet.
För egen del är Janos Szász ändå inte redo att flytta tillbaka än, utan ser arbetet med att återuppbygga en tillvaro i Ungern som en långsam process.
Sedan 2022 lever Szász med familjen i USA. Flytten skedde efter att polisen genomfört en polisrazzia i hans hem 2021. Detta till följd av att han var en av de mest högljudda kritikerna när regeringen ersatte ledningen på film- och teaterhögskolan i Budapest med regimtrogna personer, vilket fick den mångårige medarbetaren att säga upp sin professur.
Under åren i exil har han bland annat gästregisserat i Sverige – med Natthärbärget på Dramaten 2022 och senast Den store Gatsby på Göteborgs stadsteater 2024.
Nu har han så smått också börjat jobba i Ungern igen. Våren 2027 ska han regissera Galoshes (Kalucsni) på Csiky Gergely-teatern i Kaposvár, en pjäs skriven av den ungersk-rumänska författaren György Dragomán.
– Den utspelar sig i Rumänien under den mörkaste tiden av diktatur, berättar han från sin lägenhet i Washington DC, nyss hemkommen från ett jobb i Albanien.
Hur skulle du vilja beskriva stämningen i Ungern nu, drygt fyra månader efter det historiska maktskiftet?
– Det är en enorm skillnad! Plötsligt möter jag unga människor som är glada, känner sig fria och ler. Där finns en helt annan energi, så det är verkligen ett helt annat Ungern. Och det här skiftet har också skett just tack vare unga människor.
Liksom Kristóf Kelemen tror János Szász att ett nytt och fritt ungerskt kulturliv måste komma inifrån den ungerska branschen.
– Den tidigare regeringen lämnade ett stort svart hål i kulturen som tar tid att reparera. Men det handlar även om folks inställning. De flesta är lika glada som jag, men jag känner också av ett slags vaksamhet. Vi måste lära oss att lita på varandra igen.
5 saker som ska förändras i Ungerns kulturpolitik
Tisza-regeringen vill återupprätta en oberoende och decentraliserad kulturpolitik efter Viktor Orbáns 16 år vid makten. Man har bland annat pekat ut följande förändringar:
• Kulturen ska få större självständighet. Politisk lojalitet ska inte längre styra tillsättningar av chefer eller institutionernas konstnärliga verksamhet.
• Den oberoende kulturen ska stärkas. Fria teatrar, kulturorganisationer och konstnärer ska få bättre och mer förutsägbara möjligheter till offentlig finansiering.
• Kultursektorn ska decentraliseras. Regeringen vill minska huvudstadens dominans och förbättra förutsättningarna för kultur i hela landet.
• Statliga kulturstöd ska bli mer transparenta. Stöd ska i högre grad fördelas genom öppna ansökningar och professionella bedömningar i stället för personliga kontakter.
• Det europeiska kultursamarbetet ska stärkas. Ungerska kulturaktörer ska få bättre möjligheter till internationellt utbyte och samarbete.
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2026-11-06
