Text: Martin Gelin Illustration: Ben Baker
Om det fanns några tvivel kring att en kursändring var på väg inom svensk kulturpolitik så tycktes de som bortblåsta när kulturminister Parisa Liljestrand gästade Göteborgs filmfestival i januari förra året. Under sitt invigningstal på biograf Draken klargjorde hon:
– Det är inte politikens uppgift att kräva medborgarna på mer och mer skattepengar bara för att man inte orkar stå upp för sina prioriteringar.
Inte bara filmbranschen, utan stora delar av svenskt kulturliv, såg ögonblicket som en vändpunkt. En medveten markering om att de inte längre ska förvänta sig en partner i regeringen, och om ett skifte till minskad offentlig finansiering.
Det har varit ett par ovanligt stormiga år i svensk kulturpolitik. Men också en tid för en ny och vital diskussion om kulturens förutsättningar och värden. I statsbudgeten får kulturen nu mindre pengar än på över 20 år, men i offentligheten tar den upp ovanligt mycket utrymme. En fråga som länge låg i den politiska periferin väcker därmed debatt och kontrovers.
“You don’t know what you’ve got til it’s gone” sjöng folksångaren Joni Mitchell – vi vet inte vad vi har förrän vi går miste om det. Och det är nu många i svenskt kulturliv som uttrycker en oro över konsekvenserna av en kulturpolitik som gör ett avbrott från det senaste halvseklets relativt starka offentliga finansiering.
Regeringen och kulturminister Parisa Liljestrand är tydliga med att de vill öka de privata satsningarna och prioritera “sponsorer, inte skatter” som de själva uttrycker det. Men enligt kritiker riskerar det inte bara att äventyra Sveriges dynamiska kulturliv. Det kan även försvaga landets demokratiska resiliens och sammanhållning.
Calle Nathanson, chef för ABF Stockholm, beskriver Liljestrands linje som ett “paradigmskifte”.
– Den massiva neddragningen av statligt stöd till studieförbunden, där en tredjedel av verksamheten har tagits bort under innevarande mandatperiod, är ett totalt avbrott mot hur tidigare moderatledda regeringar agerat. Regeringen genomför tillsammans med SD ett paradigmskifte inom kulturpolitiken, säger Nathanson.
Idéhistorikern Sverker Sörlin är författare till den uppmärksammade boken Kulturens värde, där han skriver om Sveriges kulturpolitiska utveckling sedan slutet av 1800-talet. Han är också kritisk till den rådande kulturpolitiken.
– Nedskärningarna i folkbildningen är mycket kännbara. Vi måste tyvärr konstatera att också public service måste dra ner. Färdriktningen är inte idealisk i tider av kriser, konflikt och desinformation eftersom upprätthållandet av högsta möjliga kunskaps- och informationsnivå hos hela befolkningen borde vara ett första rangens intresse, säger Sörlin.
Enligt Lars Anders Johansson, ansvarig för kulturfrågor vid den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, är de skiften som sker under sittande regering tvärtom en efterlängtad “normalisering“ av kulturpolitiken. En kursändring som kan ta Sverige bort från “de radikala decennierna” då de offentliga utgifterna var större.
Men han tror också att det kan bli en praktisk utmaning att etablera meningsfulla nätverk av privata donationer i ett land där de flesta förväntar sig att kultur ska få offentligt stöd.
– Med 1970-talets kulturpolitik flyttades en stor del av ansvaret, och makten, för kulturlivet från den privata och den ideella sektorn till politiken. Samtidigt beskattades privata förmögenheter och inkomster på ett sätt som effektivt slog undan benen på den privata kulturfinansieringen. Att återskapa de strukturer som förstördes under de radikala decennierna görs inte i en handvändning, säger Johansson och fortsätter:
– Samtidigt har näringslivet och välbärgade fått lära sig att kulturlivet sköts av det offentliga, så där behövs ett mentalt skifte. Det underlättas inte av att delar av kulturlivet betraktar näringsliv och privata mecenater med misstänksamhet eller fientlighet.
I forskningen om svensk kulturpolitik framträder ett land präglat av en långvarig kontinuitet, som först nu verkar äventyras. Jenny Johannisson, forskare inom kulturpolitik vid Högskolan i Borås, menar att kulturpolitiken i Sverige, om den definieras som det offentliga stöd som ges till kultur och konstnärliga verksamheter, kännetecknats av en stor stabilitet sedan 1974 års riksdagsbeslut. Ett beslut som ofta anges som startpunkten för den moderna kulturpolitiken.
Sedan dess har de kulturpolitiska målen i princip förblivit desamma: att kulturpolitiken ska verka för att skapa rimliga arbetsvillkor för professionella kulturskapare, samtidigt som den ska göra det möjligt för alla medborgare att delta i kulturlivet.
– I denna välfärdsorienterade kulturpolitik har offentlig finansiering en central roll som styrmedel. Även den offentliga finansieringen har hittills kännetecknats av stabilitet, både sett till omfattning och inriktning, vilket inte ska förväxlas med att den varit tillräcklig för att möta behoven, säger Johannisson.
Hon menar att beslutet att kraftigt sänka statsanslaget till studieförbunden kan betraktas som ett tydligt brott mot denna kontinuitet; en förändring som får mycket konkreta konsekvenser för såväl kulturutövare som deltagare i kulturaktiviteter.
– Att kulturverksamheter i större utsträckning ska finansieras med privata medel är en viktig retorisk och ideologisk förskjutning. Men denna förskjutning har kanske inte hittills fått lika påtagliga konsekvenser som beslutet att sänka anslaget till studieförbunden, även om utredningar pågår som kan föranleda mer konkreta förändringar, säger Jenny Johannisson.
I den drygt tvåhundrasidiga rapporten som ackompanjerar En kulturkanon för Sverige skriver utredaren Lars Trägårdh och hans medförfattare om det de kallar “resurspluralism”. Ett begrepp som alltså speglar målet att hitta nya privata aktörer som kan finansiera kulturen, när det sker offentliga nedskärningar.
Det är dock svårt att hitta aktörer i svenskt kulturliv som tror att försöken att hitta meningsfull finansiering från privata aktörer är realistisk, menar Calle Nathanson.
– Det finns många hinder för att Sverige ska bli som Finland och Danmark vad gäller andelen privat finansiering. Till att börja med saknar vi en sådan tradition i modern tid där privata företagare och kapitalstarka individer bygger privata fonder. För det andra verkar det saknas ett kulturintresse från näringslivet, det är ytterst få – man kan räkna dem på ena handens fingrar – som privat är med finansierar kulturen, säger Nathanson.
Även Sverker Sörlin framhåller att Sverige saknar en tradition av privat finansiering. Han anser att det rimliga borde vara att se på donationer som positiva tillägg när staten redan finansierar väl. Dessutom, påpekar han, kan privata medel per definition inte rädda försvagningen av public service och knappast heller folkbildningen.
– Det är regeringens retoriska försvar, att uteblivna offentliga medel skulle kunna ersättas av privata. Inget tyder på att det fungerar. Det skulle kunna göra det delvis på vissa områden – en del scenkonst, musikliv, kanske kulturarvsvård. Men att kliva in som privat aktör på uppmuntran av en stat som förut betalade själv framstår som en ganska tråkig inbjudan, säger Sörlin.
De som försvarar regeringens kulturpolitik nämner däremot finansieringen av Kungliga Operan. Där hade regeringen som mål att tio procent av kostnaderna för ombyggnationen skulle komma från privata finansiärer. De fick in omkring 300 miljoner kronor från aktörer som Antonia Ax:son Johnson, Erhling-Perssons stiftelse och Marcus och Amalia Wallenbergs minnesfond.
– Den sittande regeringen har tagit tag i ett antal gamla surdegar som tidigare regeringar skjutit framför sig. Den efterlängtade renoveringen av Kungliga Operan är ett framgångsrikt exempel på det, säger Lars Anders Johansson.
Calle Nathanson anser att renoveringen av operan är ett enskilt högstatusprojekt i huvudstaden som inte är särskilt representativt för potentialen att hitta privat finansering i resten av landet.
– Byggprojektet kommer sannolikt bli dyrare än de 3,3 miljarder det beräknas till, så i slutändan kanske det handlar om 5–7 procent som utgörs av privata medel. Det visar vilken utmaning som finns i att stärka kulturens finansiering med privata medel, något som vi alla inom kultursektorn gärna ser blir verklighet. Det kommer krävas en stor portion tålamod och decennier innan den privata finansieringen från företag och privata fonder utgör någon större andel av den totala utgiften för kulturområdet, säger han.
Totalt får kulturen i dag ungefär två miljarder kronor mindre än den fick före pandemin, enligt en ny rapport från fackförbundet DIK. De minskade anslagen sker framför allt i den nationella budgeten, och i mindre utsträckning i regionerna, medan kommunala budgetar i många fall försöker kompensera för minskningarna.
I en internationell kontext kan Sveriges offentliga kulturbudget, som nu utgör 0,62 procent av BNP, inte längre betraktas som särskilt generös. Flera länder som är kända för att prioritera kulturen, som Frankrike och Sydkorea, lägger nästan dubbelt så mycket av den nationella budgeten på området. Men där är det inte bara resursfördelningen utan även den bredare politiken som hittar sätt att gynna kulturen.
– Frankrike har exempelvis infört lagstiftning som gör att både internetleverantörer och streamingtjänster är med och betalar avgifter som går till kulturen. Det bör Sverige ta efter! Sydkorea är ett annat land som lyft musik, film och litteratur genom offentliga åtgärder, vilket bidragit till att landets kultur spridits över världen, säger Calle Nathanson.
Det kan ta många år för konsekvenserna av nedskärningar i stöden till kulturen att märkas i samhället. Men på sikt kan nedskärningarna få förödande resultat inte bara för Sveriges kulturliv, utan även för landets globala anseende.
I Kulturens värde argumenterar Sverker Sörlin inte bara för en mer aktiv kulturpolitik. Framför allt försöker han vidga begreppet och påminna om att kultur, som han skriver i bokens första mening, “är allt mänskligt“.
Han menar att problemen med dagens kulturpolitik inte började med Parisa Liljestrand, utan långt tidigare. Först med Olof Palmes universitetsreform i början av 1970-talet och sedan med Bildt-regeringen som 1991 lät kultur- och utbildningspolitiken gå skilda vägar.
Sedan dess, säger Sörlin, har kulturpolitiken begränsats till något snävare: att stödja specificka konstnärliga verksamheter, snarare än att se till hela samhällets bästa, verka för att skydda och vårda det ekosystem som är nödvändigt för en välfungerande demokrati.
I boken skriver Sverker Sörlin om “sambandet mellan de stora begrepp vi talar om när vi talar om kultur: demokrati, kunskap, bildning, deltagande, konst, scenkonst, film, litteratur, yttrandefrihet och andra friheter, andligt liv, folkrörelser, civilsamhälle, offentlighet, public service. Det som är demokratins och det fria, öppna, toleranta samhällets livsluft.”
Han fortsätter: “Utan dessa dimensioner hos vårt samhälle undermineras det som är vår livsform. Inte? Försök tänka bort dessa kategorier. Det som återstår är inte ett samhälle, inte en demokrati. Inte en människa.“
Sörlin säger nu att vi måste hoppas på en bred nationell diskussion om dessa frågor. En diskussion som integrerar kultur med stora utmaningar som angår oss alla i samhället.
– Vi bör tänka stort om förändring. Det kräver att vi orkar tänka nytt om vad begreppet ”kultur” ska betyda. Den kulturpolitik vi har bygger på ett tänkande som uppstod på 1950- och 1960-talen, och förverkligades på 1970-talet. Dåtidens kriser och utmaningar var bara en bråkdel så allvarliga och svårlösta som dem vi står inför nu. Vi behöver kulturens och bildningens insikter, fantasi och nyskapande mer än någonsin.
Svensk kulturpolitik 1974–2026
1974. Riksdagen antar de första samlade kulturpolitiska målen, med fokus på demokratisering, jämlik tillgång och statligt ansvar.
1996. Nya kulturpolitiska mål införs med en större betoning på yttrandefrihet, mångfald och kvalitet.
2009. Kultursamverkansmodellen införs, vilket ger regionerna ett större ansvar för fördelning av statliga kulturmedel.
2010. De nuvarande kulturpolitiska målen beslutas. Nu ligger fokus på kulturens frihet, delaktighet och konstnärlig kvalitet.
2015. Kulturpolitiken präglas av ett ökat fokus på integration och inkludering, i spåren av flyktingmottagandet 2015.
2020. Covid-19-pandemin leder till omfattande krisstöd till kultursektorn och synliggör branschens sårbarhet.
2022. Diskussionen om digitalisering, streaming och upphovsrätt intensifieras inom kulturpolitiken.
2025. Tidöregeringen presenterar sitt förslag på en ny svensk kulturkanon.
2026. Kulturens del av statsbudgeten är den lägsta på över 20 år. Regeringen vill istället styra mot en ökad privat finansiering.
Fyra frågor för framtiden
Scen & Film har identifierat fyra prioriterade områden för sin verksamhet de närmaste fyra åren. Här är en kort summering av vad förbundet ska arbeta för.
1) En stark och fri kultursektor för en levande demokrati
Kultur är en hörnsten i en levande demokrati. För ett kulturutbud av hög kvalitet, med stor bredd, som når ut i hela landet, krävs ekonomiska resurser. Vi ska arbeta för att öka den offentliga finansieringen och näringsstöden samt för att nya kulturpolitiska ambitioner också åtföljs av nya resurser. Alla kulturpolitiska anslag bör ha pris- och löneuppräkning som speglar kostnadsutvecklingen, och resurserna till det fria kulturlivet måste öka. Armlängds avstånd och konstnärlig frihet är grundpelare för ett fritt och självständigt kulturliv.
2) Goda villkor och en trygg arbetsmiljö för yrkesverksamma
Vi vill se en arbetsmarknad där det är möjligt att både vilja och kunna stanna i branschen under ett helt yrkesliv. Alla yrkesverksamma ska ha arbetsvillkor, löner och ersättningar som är konkurrenskraftiga med arbetsmarknaden i övrigt. Vi vill att arbetsmiljön ska vara trygg, säker och hållbar – fysiskt, organisatoriskt och socialt. Vi vill att trygghetssystemen anpassas till hur arbetsvillkoren faktiskt ser ut. Och för att branschen ska vara hållbar över tid måste det finnas goda möjligheter till kompetensutveckling genom hela yrkeslivet.
3) Mänskligt skapande och en stark upphovsrätt
Vi värnar en kultursektor där det mänskliga skapandet står i centrum. Var och en av våra medlemmar ska äga sin egen röst, sitt uttryck och sin kropp – utan att dessa rättigheter urholkas av okontrollerad teknologi eller kommersiella intressen. Därför måste vi aktivt skydda och främja det autentiska uttrycket som bara människor kan skapa. Upphovsrättsliga ersättningar ska vara trygga, förutsägbara och på en rättvis och hållbar nivå. Teknikutveckling ska bidra till konstnärlig utveckling – inte underminera den.
4) Ett starkt och växande förbund för en hållbar framtid
Vi är starkare tillsammans. Facklig organisering och samarbete leder till bättre villkor, tryggare arbetsmiljö och starkare förutsättningar för ett hållbart yrkesliv för alla som arbetar inom scen och film. För att möta framtidens utmaningar behöver förbundet fortsätta att utvecklas. Genom att växa och utveckla organisationen öppnar vi för ett bredare deltagande i ett tillgängligt fackförbund. Det ska vara enkelt att välja Scen & Film, enkelt att engagera sig och påverka. Varje röst räknas och varje insats bidrar till helheten.
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2026-05-25
