När jag var ung en gång för länge sen var jag med i elevfilm på det som då hette Dramatiska Institutet. Vi var en liten ensemble i olika åldrar som satt och skvallrade mellan tagningarna för att snabbt lära känna varandra. Jag har alltid fascinerats av hur fort skådespelare blir kollegor. Trots skillnader i ålder och erfarenhet. Alla står i beroende till varandra och behöver snabbt hitta ett sätt lösa problem i grupp, tillsammans. Det är en kompetens som många skådespelare har, för att de behöver den.
En av mina kollegor den här gången var skådespelaren Mimi Pollak, och jag som var för ung för att veta något om någon fick snart klart för mig att hon minsann varit klasskamrat med Greta Garbo. Eller, Gustafsson som hon hette då. Det var nämligen Mimi som hittade på artistnamnet Garbo, i alla fall enligt Mimi. Greta Garbo visste jag vem det var. Nu visste jag också vem Mimi Pollak var.
Mimi och Greta gick på elevskolan för mer än hundra år sedan, några år efter det stora kriget. Nu skulle världen aldrig kriga mer. Luften andades framtidstro och hopp om ett bättre liv. Ett år in i utbildningen kom den första ljudfilmen. Vad var detta? En teknisk nyhet som var nog så intressant – men skulle den överleva? Det gjorde den.
Jag tänkte på allt det där när nyheten kom om att Greta Garbos röst AI-genererats till en reklamfilm för SKF.
När Mimi och Greta traskade hem från skolan och drömde om framtiden, att kanske vara med på film, bli odödliga – och kanske höras! – vad skulle de säga om att släktingarna 100 år senare säljer Gretas röst till reklam för ett kullager? Skulle den senare så privata Greta Garbo säga ”gör vad ni vill i mitt namn, det är bara roligt”?
Reklamfilmen kunde inte ha en digital tvilling av Garbo eftersom allt bildmaterial av henne är upphovsrättsskyddat, så de fick nöja sig med en porträttlik skådespelare. Men familjen hade egna röstinspelningar så rösten är en klon av Greta Garbos. Släktingarna som fick betalt såg inga etiska problem med detta, men det gjordes utan samtycke.
Vad tycker du? Greta och Mimi levde i en tid före AI. De kunde nog inte ens fantisera om att det här skulle vara möjligt. Men vi som lever idag – hur skyddar vi oss mot att uttala oss efter vår död? Eller kommer vi vänja oss vid att vår integritet är en handelsvara?
Den sorgliga sanningen är att ingen reglerar AI-bolagen idag. Ingen. I Europa pågår ett utvecklingskrig mot USA och Kina för att vara med i matchen om AI vilket gör att integritetslagstiftning står i vägen för bolagens behov av fri tillgång till data. Data om oss. Inom EU avregleras det för fullt genom en så kallad ”Digital Omnibus” vars slutstation är att uppnå ”Technical Sovereignty”. EU har en AI-förordning som ska sätta spelplanen, men den naggas hela tiden i kanten och ingen vågar stå i vägen för techbolagens expansion i hopp om att stå som vinnare, eller inte förlorare, i slutändan. Alla ser riskerna, men ingen vågar föreslå säkerhetsbälte.
Det här är verkligen vår tids stora utmaning. Den nya tekniken spås kunna bidra till enorma framsteg inom medicin, konflikthantering och klimatomställning. Men den slukar väldiga mängder energi, koncentrerar makt och kapital till ett fåtal och riskerar att sätta demokratin på paus. För arbetsmarknaden lovar tekniken nya verktyg som kan effektivisera arbetet, skapa nya affärsområden och spara pengar inom offentlig sektor, men tekniken utmanar upphovsrätten, undergräver kreativiteten och riskerar göra människan överflödig – så som hon arbetar, interagerar och försörjer sig idag.
Vi har gått igenom stora skiften förut, men till skillnad från när ljudfilmen över tid slog undan benen på biografpianister, ser vi idag en utveckling som förändrar världen så rasande fort att vi riskerar se den nya tekniken som vår fiende. Arbetsgivare och makthavare har ett ansvar för att den nya tekniken implementeras i arbetslivet på ett säkert, etiskt och jämlikt sätt som sätter människan i centrum, och med respekt för upphovsrätten. Vi ska inte vara rädda för tekniken, men vi måste vara rädda om det vi vill behålla.
Jag vill till exempel behålla rätten till min egen kropp och röst, och att vi även i framtiden har kvar vår förmåga att lösa problem i grupp. Tillsammans.
Simon Norrthon, förbundsordförande.
Foto: Melker Dahlstrand
Publicerad: 2026-11-02
