”Man vet att det är en sjuk jävla tid när man inte vågar ta ordet fred i sin mun för att man vet vilket hat det väcker”.
Jag kan inte släppa Kent Wistis bildruta om samtiden och undrar hur hamnade vi här? Vad ska 2024 bli för år? Blir det ett år av samling och framtidstro, eller ett år med splittring och hopplöshet? Säkerhetsläget är spänt i många delar av världen och vi rustar militärt på ett sätt som för inte så länge sedan skulle varit otänkbart. Rustar vi för fred eller för krig?
Klimatfrågan är akut samtidigt som Sveriges regering ökar utsläppen. Har man surrat sig vid rodret i kärnkraftsfrågan – ett energislag som blir dyrare ju mer vi producerar – eller kommer vi arbeta för breda parlamentariska lösningar för att säkra en hållbar energiförsörjning? Ska ekonomisk tillväxt fortsatt vara överordnat alla mål, eller ska vi styra mot ett liv inom planetens resurser där vi bättre fördelar välståndet?
Ska vi ha ett år till av tävling i flyktingmotstånd och repression där vi fortsätter att främmandegöra varandra, eller ska vi börja arbeta tillsammans för ett inkluderande och hållbart samhälle? Ska vi inskränka yttrandefriheten och sätta upp fler kameror med AI som följer oss i realtid, eller kan det öppna samhället få vara en resurs för demokratin?
Det är faktiskt häpnadsväckande hur fort det har gått. Jag är inte emot att vi omprövar och förändrar, men att så många och så mycket har förändrats utan särskilt mycket diskussion, demonstrationer eller debatt, det är ändå anmärkningsvärt. Mycket kan förklaras av den ökade upplevelsen av otrygghet, för den ökar, men vad beror den på? Vad är verkligt och vad är falskt?
Samtidigt som en majoritet av befolkningen upplever en ökad otrygghet i samhället, upplever en överväldigande majoritet trygghet i sitt närområde (DN/Ipsos nov). Vad är det som gör att så många upplever samhället som otryggt trots att de inte själva är otrygga? Varför gör vi inte mer åt klimatförändringarna som vi faktiskt känner av? Jag låter frågorna hänga.
Språket förändras och vi med det. På 1980-talet torgfördes den värdeladdade begreppsbilden om ”närande” och ”tärande” för att motivera en minskning av den offentliga sektorn. Allt offentligt finansierat utmålades som tärande och allt privat var närande. Trots att det är en vulgär beskrivning av samhällsekonomin präglar den fortfarande synen på vårt gemensamma. I synnerhet nu när politiken driver på för en nedmontering av den offentligt finansierade kulturen under förespeglingen att den då skulle bli mer fri. Som om inte privata pengar kom med villkor. Som om någon utan resurser skulle vara fri.
I USA har kulturkriget sedan länge undergrävt begrepp som ”kompromiss” och ”värdegrund”. Här hemma har ord som ”repression” och ”återvandring” blivit progressiva och pensionsfonderna kan nu investera i ”försvarsindustri”. Ord som fred, liberal och folkbildning är misstänkliggjorda och alla inskränkningar av den personliga integriteten görs ”för vår trygghets skull”.
Det är inte så att den politiska oppositionen opponerar sig direkt. Visst är man noga med att säga att man är helt annorlunda, men i mycket tiger man. Med fingret i luften verkar alla gå åt samma håll för att inte förlora röster.
Men är det verkligen en klok strategi? Jag hör både företag, organisationer och enskilda som längtar efter mer inkluderande lösningar som skapar förutsättningar att generera välstånd och verka för fred samtidigt som vi räddar planeten. Andelen utlandsfödda som är i arbete ökar stadigt, och är helt avgörande för att samhället ska fungera. Vi vill inte höra vad som skiljer oss åt utan vad som förenar oss. Vi förhåller oss till förändringar som om de vore naturlagar, men mycket beror på oss, och det mesta kan vi faktiskt göra något åt. Om vi talar om fred och hållbarhet som något möjligt, då kommer vi också rikta vår uppmärksamhet, vår kreativitet och energi åt det hållet. Om det är så att vi kan påverka vår framtid, om politiken och medborgarna betyder något, då behöver vi arbeta för det vi vill ha, inte det vi är rädda för.
Vi kan alla börja i det lilla – uppmärksamma andra som gjort något bra. Plussa den som står upp för det du tror på. Var en god allierad och tala för den som har en svagare position så att hen slipper. Organisera dig.
Vi behöver politik med visioner om framtiden i stället för att klaga på historien.
Simon Norrthon, förbundsordförande, Scen & Film
Foto: Sören Vilks
Publicerad: 2024-02-01
