Text: Jonatan Leman Foto: Svalan Söderblom
• Katia Winter. Skådespelare. Flyttade till Los Angeles 2010 och blev kvar i tolv år. Haft roller i tv-serier som Dexter, Sleepy Hollow och The Boys, och filmer som The Catch. Bor numera i Stockholm. Aktuell med filmen Ute och cyklar på Netflix och skriver på en egen film.
• Simon Klose. Filmregissör och producent. Gjort flera dokumentärer, senast Hacking Hate som vann Bästa dokumentär på Tribeca Film Festival 2024. Bor tillfälligt i Los Angeles och arbetar med en ny dokumentär om artisten Timbuktu och hans pappa.
• Carl Nenzen Loven. Filmfotograf och kameratekniker. Flyttade till San Francisco 2018 efter att han anlitades som fotograf till filmen Go Back to China. Jobbat med filmer som Stormy och tv-serier som Unsolved Mysteries. Arbetar nu med reklam och film i USA.
• Stephanie Hayes. Manusförfattare, regissör och skådespelare. Bott i New York i många år. Gjort flera kortfilmer i USA och studerat på Yale School of Drama. Utvecklar filmen Gloria med Lupita Nyong’o i huvudrollen och spelar i höst på Göteborgs Stadsteater.
Berätta om ert första möte med USA!
CNL: Jag hade superflyt. Mitt första jobb var som B-fotograf på en amerikansk film i Hong Kong, där jag bodde då. Jag övertalade fotografen att hyra in mig. Jag hade ingen koll på industrin alls, så det var en chock att börja med ett så stort projekt. Sedan flyttade jag hit.
SK: Min fru och jag har länge haft en dröm om att bo i New York. Men vi hann få två barn innan vi fick green card så nu blev det Los Angeles istället. Det är ett familjeäventyr där jag försöker kombinera filmjobb i Sverige med att pitcha nya projekt här.
KW: Jag träffade en kille och flyttade till Los Angeles där han bodde. Då förstod jag inte staden alls, det var en total kulturkrock. Min plan var att stanna där i max två år, men det blev till slut tolv. LA är en spännande plats men du vill inte leva ett helt liv där.
SH: För mig var det en riktig American Dream-story. Jag pluggade teater i Kanada som 19-åring och läste om Richard Foreman, som är the Godfather of Avantgarde Theater. Min stora dröm blev att åka till New York och jobba med honom. Och det hände! Min första audition var för Richard och jag fick jobbet på studs. Det är typiskt USA, man går på magkänsla.
Vilka är skillnaderna mellan att jobba i Sverige och USA?
SK: Min bild är att USA inte alls har samma officiella vägar. Här handlar det mycket mer om relationer, gut feeling, tajming och tur. Det gäller att träffa rätt människor och det kan vara svårt som ny i LA. Man skriver inte ansökningar, man bygger nätverk.
SH: Ja, i Sverige måste du gå den vanliga vägen. För mig är det obegripligt att ett par personer på Svenska Filminstitutet bestämmer vem som får göra film. USA har så mycket mer av allt: projekt, pengar, konkurrens.
KW: USA har ju mer hierarkier, vilket gör yrkesrollerna tydligare. När jag började arbeta i Sverige förstod jag inte vem som var vem. Det råder en kompisstämning som är trevlig, men också kan bli ineffektiv. I USA är alla livrädda för att få sparken så man jobbar hårt som fan. Jag kan gilla att man vet vem som bestämmer, men ett mellanläge vore nog optimalt.
CNL: Precis, hierarkierna är extrema här. På gott och ont. Men jag upplever faktiskt att man lyssnar mer på fotografens kunskap och expertis i USA.
Hur funkar auditions som skådespelare i USA?
KW: Allt bygger på vilken star rating du har. Det styr din makt. Men viktigast är att komma innanför dörren och det har du din agent till. Sedan kan auditions se väldigt olika ut. Förr var det en pilotseason i mars varje år där alla åkte till LA och gjorde tio auditions i veckan. Det verkar ha dött ut nu med streaming. Men jag har fått alla mina jobb via auditions.
SH: Jag har bättre erfarenheter av auditions i Sverige. Man jobbar tidigt närmare regissören och de andra skådespelarna, det blir en mer personlig process. I USA gör man först tre self tapes och allt går via agenten. Det är ett tydligare system, men mer opersonligt.
Katia, du har sagt att du blev en sämre skådespelare av Hollywood. Hur då?
KW: Det är så mycket fokus på yta och utseende. Jag fick höra att jag skulle komma tillbaka ”camera ready” – trots att jag såg helt redo ut. Det skulle vara mer smink och fönat hår, även om jag spelade en läkare i Afghanistan. Efter varje tagning ska de in och pilla. Sedan är man så omgiven av egon och assistenter att man tappar känslan för vad man gör. Jag hade svårt att hitta en sanning i skådespeleriet där. Men den kom tillbaka när jag flyttade hem.
Hur får du dina jobb som fotograf, Carl?
CNL: Jag halkade ju in på ett bananskal och sedan dess har telefonen fortsatt ringa. Men jag tror det är viktigt att vara trevlig och enkel att jobba med. Hur hanterar du att stå i tre meter lera i 14 timmar när det ösregnar? Om du inte klarar av det blir det inga fler jobb. I USA handlar mycket om att kunna bidra med en positiv energi.
Det har varit några väldigt dramatiska år i Hollywood – pandemin, strejkerna, bränderna och nu Trump. Hur mår egentligen drömfabriken i dag?
KW: Trump är bara pricken över i:et. Det har varit väldigt osäkert länge nu. När jag återvänt till LA märker jag att det är en helt annan stämning. Folk är så nedslagna – både av bränder, strejker och politik. Jag har tappat mitt workflow där, men inte mig emot egentligen.
SK: Min film Hacking Hate vann Bästa dokumentär på Tribeca Film Festival i juni 2024. Jag tror den vann för att filmen skildrar hur sociala medier hjälper personer som Trump och Musk att sprida hat och konspirationsteorier. Men troligtvis av samma anledning har vi nu inte kunnat sälja filmen, det finns ingen streamer som vill ta i den. Det visar hur snabbt industrin har förändrats.
SH: Ja, jag har vänner som jobbar med teater i Washington och de har inte ens råd att köpa medicin för sin diabetes längre. Jag har vänner på universitet som inte ens vågar lämna landet av rädsla för att förlora sina visum. Hela kulturlivet präglas av oro.
SK: En bekant till mig producerade No Other Land, som vann Oscar för Bästa dokumentär, men ingen i USA vågar visa den heller. Samma sak med filmen Union som vann i Sundance. Det blir både ett demokratiskt problem och ett hinder för mig personligen.
Vad säger cheferna du pratar med? Att det är för politiskt känsliga ämnen?
SK: Nej, de säger bara att det är en svår tid just nu. Eller att de inte har några lediga slots. Jag tror att de auktoritära vindarna som blåser nu gör folk rädda. De vågar inte ta risker.
CNL: Jag håller med. Filmindustrin har verkligen blivit en industri, snarare än något kreativt. Varje dollar spelar roll i dag. Efter pandemin blev det ju en boom – nya projekt poppade upp hela tiden, folk jobbade överallt, de investerade i utrustning. Så det blev en otrolig kontrast när allt stannade av runt 2022. Nu har jag vänner som inte haft ett jobb på flera år.
Har fönstret för mer vågade projekt stängts? Är det bara säkra kort som gäller?
SK: Tydligen. När jag berättar för folk i LA att jag jobbar med dokumentärfilm säger de: ”Det enda som funkar är sport, stora artister som Beyoncé, eller true crime.” Mitt intryck efter en kort tid i USA är att det är ett ängsligt och fegt klimat.
Hur bemöts man som kvinnlig filmarbetare i USA kontra Sverige?
SH: I USA finns mycket retorik kring sådana frågor, men Sverige är ju betydligt längre fram. När jag fick barn i USA hade jag inte råd med en barnvakt så jag repade med min dotter i en bärsele på ryggen. Det är ett lotteri i USA. Har jag en regissör som är okej med att jag pumpar bröstmjölk på repetitionerna? I Sverige är det ju självklart att vabba eller vara föräldraledig.
KW: Ja, de är så pryda i USA. Ingen ammar offentligt och de är livrädda för minsta svordom.
CNL: Den största chocken när jag jobbade i Sverige var att vår ljudtekniker vägrade övertid för att han skulle hämta barn på dagis. I USA hade det aldrig kunnat hända. Tyvärr.
SH: Nej, precis. Min man, som också är skådespelare, gjorde en tv-serie i Chicago och fick inte ens ledigt för att bära kistan på min pappas begravning. Han hade kunnat bli stämd om han åkte till Sverige. Och då filmade de inte ens den dagen…
Vilka är då fördelarna med att jobba i Hollywood?
SH: Man får ju så mycket mer betalt – de betalar för att äga dig. Mina vänner hade skrattat om de visste vad jag tjänar i Sverige.
SK: Samtidigt är det otroligt dyrt att leva i LA. Visst, de betalar höga löner men hela samhället är skapat för att du ska vara stenrik. Det är svårt att förstå hur filmarbetare får ihop det.
SH: Det krävs en enorm motor för att palla det. Det krävs grit. När jag var 25 och frilansade i New York hade jag fyra olika jobb och var helt oförsäkrad. Och på ett sätt gör det livet i USA väldigt spännande – det är så skört, på liv och död. Men när jag fick barn gick det inte längre.
CNL: Ja, den dagen jag får barn lämnar jag nog Hollywood. Men en fördel är att det finns en otrolig infrastruktur för film i LA. Här har jag allt inom två timmars räckhåll.
KW: Precis. Rent praktiskt tycker jag det bästa är att man alltid har en basecamp. Där finns trailers för smink och kostym som reser med produktionen. Det är väldigt smidigt. I Sverige måste du själv åka runt och har ingenstans att gå undan mellan tagningar. Sedan är ju den där mentaliteten att allt är möjligt rätt nice – the American Dream. Även om den har falnat.
Så vilken väg tror ni att Hollywood tar nu? Är detta början på slutet?
SK: Nej, jag tror att den här fabriken överlever trots att det är stormigt nu. Den kommer att gå genom elden och fortsätta spruta ut sina sagor. Vårt behov av eskapism är evigt. Men jag tror att folk kommer fortsätta att göra motståndsfilmer också. Folk i vår bransch har alltid jobbat utan pengar, särskilt när berättelserna måste spridas, som i No Other Land.
KW: Ja, konsten har ju alltid överlevt. Den överlevde två världskrig. Den reser sig alltid. Det som skrämmer mig mest är nog AI och hur det påverkar vår bransch. AI är inte tillräckligt bra än, men det kommer ju att förfinas. Behöver man då en skådespelare?
CNL: Jag levde inte under den amerikanska depressionen, men jag kan tänka mig ett liknande scenario. Efter några svåra år kommer en återställning. Vissa överlever, andra går under. Men jag hoppas att även kreativiteten får ett uppsving så att det inte bara blir CSI säsong 43.
SH: Kanske blir det så att platserna där film och tv görs sprids ut mer över världen. Det såg vi redan under pandemin. Du måste inte bo i Hollywood för att lyckas längre.
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2025-05-28
