Texter: Mattias Dahlström Illustration: Agnes Florin Foto: Samuel Unéus
Enkät om åldrande
Här är resultaten från vår enkät om åldrande. De bygger på svar från 687 medlemmar i Scen & Film.
26 % anser sig ha blivit diskriminerade i sitt arbete på grund av ålder.
12 % har haft fysiska hinder att utföra sitt jobb på grund av ålder.
51 % tror inte att de kommer att kunna leva på sin pension.
30 % har påverkats av skönhetsideal kopplade till ålder och åldrande.
59 % har fått hjälp av en äldre mentor för att utvecklas i sitt yrke.
Siffran i den enkät som Akt genomfört bland Scen & Films medlemmar talar sitt tydliga språk. 25,8 procent av de tillfrågade anser sig under karriären ha blivit diskriminerade på grund av ålder. I de medföljande kommentarerna svämmar det också över av vittnesmål från artistmedlemmar som inte längre kallas till provsjungningar eller provfilmningar på grund av sin ålder, eller fått höra av producenter och regissörer att de är ”för gamla”.
Att äldre väljs bort är en tendens även på arbetsmarknaden i stort. Rapporten Bortvald på grund av ålder – åldersdiskriminering vid rekryteringar från Linnéuniversitetet visar till exempel att chansen att få komma till anställningsintervju minskar drastiskt efter att man fyllt 40. Samtidigt finns det få branscher där den typen av diskriminering är lika inbyggd och accepterad, närmast en del av systemet, som på många håll inom scen och film.
– I vår bransch kan en artist både få och förlora jobb beroende på faktorer som ålder, kön och utseende. Att anställa, anlita eller välja bort någon på de grunderna är förbjudet i alla andra branscher. Det finns lagstiftning mot det, säger Scen & Films förbundsordförande Simon Norrthon.
Branschen har enligt Simon ofta svårt att tydligt definiera kompetens när det gäller ålder på artister. Ibland ses det som meriterande, ibland som ett hinder. Ibland talar den för dig, ibland emot dig. En faktor som skärskådas och värderas är den dock i princip alltid.
För vissa är det också en faktor mer än för andra. Medan åldrande manliga skådespelare kan sucka fram varianter på ”I’m getting too old for this shit” i polisfilm efter polisfilm tills de knappt kan röra sig, får många kvinnliga skådespelerskor se hur deras karriärer stannar upp när de når medelåldern. Närmast tvärstannar.
– Självklart påverkar ålder också mäns karriärer, men det slår mot kvinnor på ett mycket mer brutalt sätt. Om man tittar på artisterna så ser vi hur det finns färre roller för kvinnor över en viss ålder. De äldre rollerna görs dessutom ofta av kvinnor som är yngre. Könsskillnaden när det gäller åldersdiskriminering är extrem, säger Simon Norrthon.
Även om åldersdiskrimineringen kanske slår hårdast mot äldre ska man också komma ihåg att även yngre diskrimineras. Flera som svarat i enkäten vittnar om att de tidigt i artistkarriären har mötts av en förminskande attityd: en klapp på huvudet på en mindre vetande.
I enkäten anger också över 30 procent att de påverkats av skönhetsideal kopplade till ålder och åldrande. Ett yttre tryck som givetvis skapar följdeffekter. Vittnesmålen om funderingar kring skönhetsingrepp för att kunna fortsätta konkurrera om roller är åtskilliga.
Det är ett klassiskt moment 22. Behåller skådespelerskor sitt åldrande utseende riskerar de att förlora rollmöjligheter och lägger de sig under kniven kan det hållas emot dem. Se bara på spekulationerna och reaktionerna kring till exempel Meg Ryan och Renée Zellwegers påstådda kirurgiskt förändrade utseenden.
– Kvinnliga skådespelare förväntas behålla sin ungdom och skönhet, men ska göra det på ett ”naturligt sätt”, menar Simon. Man stigmatiseras om man gör ingrepp och diskvalificeras från roller för att man inte gör det. Man kan inte vinna.
Problemet med att åldras i branschen är heller inte bara en fråga om att diskrimineras eller att se antalet möjliga roller eller arbetstillfällen raskt minska. På andra sidan pensionen handlar det inte sällan om ekonomisk överlevnad. I enkäten svarar över 50 procent att de inte tror att de kommer kunna klara vardagen på sin pension.
Många i branschen drivs av en passion och djupt intresse för konstformen de valt och fortsätter därmed gärna att arbeta långt efter man fyllt 67, men en del känner sig också tvingade av ekonomiska skäl. Att sluta arbeta, njuta av ledigheten efter ett långt arbetsliv och umgås med barnbarnen, är för många helt enkelt inte ett val.
En av anledningarna till de dystra framtidsutsikterna för många medlemmar tror Simon Norrthon hänger ihop med att branschen är byggd på frilansande och tidsbegränsat arbete.
– Det gör en sårbar att redan från början befinna sig i en villkorad och tidsbegränsad projektanställning. Ska jag få komma tillbaka i nästa projekt eller inte? Talar det emot mig om jag anses vara besvärlig? Vissa byter ut personal bara för att de yngre är billigare, mer lätthanterliga eller av andra skäl är mer attraktiva. Det är väldigt grumligt.
Med osäkra anställningar kommer också fysiska skador, inte minst inom tekniska yrken. Frilansande film- eller tv-arbetare som inte vågar säga ifrån och sliter ut sig alldeles för tidigt. I enkäten uppger 12 procent att de haft fysiska hinder att göra sitt jobb på grund av ålder.
– Många bakom kameran lämnar yrket när man får familj. Arbetstiderna är så tuffa och arbetsmiljön så hård att man inte orkar vara kvar. Det är ett jätteproblem för filmbranschen att inte kunna behålla sina seniora filmarbetare. När man som vi i Sverige arbetar med små och rörliga team är det guld värt att ha äldre erfarna personer som vet hur saker ska göras. Där tänker jag att allt arbete Scen & Film kan bidra med för att skapa bättre arbetsvillkor också blir ett sätt att möjliggöra för seniorarbetare att vara kvar, säger Simon Norrthon.
3 x filmer om åldrande i branschen
• Sunset Boulevard (1950)
Billy Wilders klassiker kretsar kring Norma Desmond (genialt rollsatt med stumfilmsstjärnan Gloria Swanson), en gång firad aktris som har svårt att hitta en position på andra sidan skiftet till talfilm. ”The stars are ageless, aren’t they?” är en av Desmonds nyckelrepliker.
• Före detta fruars klubb (1996)
”Som skådespelerska kan du bara spela tre olika roller: babe, distriktåklagare eller Driving miss Daisy”, konstaterar Goldie Hawns åldrande skådis Elise när hon besöker sin plastikkirurg i hopp om att få roller ett litet tag till.
• The Substance (2024)
Coralie Fargeats omdiskuterade body horror-slaskiga skönhetsideal-satir där Demi Moores Elisabeth via en mystisk injektion får chansen att skapa en yngre version av sig själv.
Med kroppen som verktyg
Dans och opera präglas av extrema ungdomsideal. Det skapar många fördomar om hur åldern påverkar kroppen eller rösten som arbetsredskap.
”Jag har just börjat inse att även om jag inte är mitt i livet så är jag i slutet av karriären.” Så skriver en av de många dansare som svarat i den enkät om hur det är att åldras i branschen som AKT har skickat ut till Scen & Films medlemmar.
Situationen som beskrivs är generell för stora delar av branschen, men kanske allra mest extrem i de fall där kroppens fysiska status och förändringar blir som mest avgörande. Där muskler och leder, stämband och magstöd, synas och bedöms. Dans och opera, till exempel.
Operasångerskan Katija Dragojevic har en lång karriär bakom sig, både nationellt och internationellt. Ändå fick hon redan vid 45 års ålder höra att hon var för gammal.
– Det var en absurd upplevelse. Jag har, liksom många kollegor med mig, alltmer märkt av att det finns fördomar i branschen om rösters åldrande. Särskilt mot kvinnor i klimakteriet, där det ofta förekommer en misstänksamhet att det skulle påverka rösten negativt. Tendensen är att man gärna letar efter nya stjärnor och fräscha ansikten. Det är väl ett tecken i tiden: Operan följer bara samhällsutvecklingen i stort.
Även dansaren och koreografen Cristina Caprioli är inne på liknande resonemang. Samhället i stort får fäste också inom konsten.
– Det finns närmast en hysteri kring ungdomskultur som spiller över på dansen. Man tror att dansen avser de unga, vilket gör att man fråntar en hel konstform rätten till att bli vuxen och därmed tagen på allvar, säger hon.
Både Katija och Cristina anser att dagens dans- och operautbildningar ofta träffar snett.
– Operautbildningen är en av de allra dyraste, så när det inte finns jobb för dem som utbildat sig blir det ett enormt resursslöseri, säger Katija. Ska man bara kunna ha en 15 år lång karriär? Här behöver både uppdragsgivare och kulturpolitiker tänka om.
För Cristina handlar det inte så mycket om numerären, mer om att många utbildningar har blivit för generiska i inriktningen. För mycket av varje och inget ordentligt.
– Dansutbildningarna blir mer och mer ospecifika samtidigt som de kräver en tidig inriktning. Men det går inte att begära att en 17-åring ska kunna identifiera när, var, hur och vilken sorts konstnär hen vill bli. Det gör också att unga dansare hamnar i en stress över att uppfylla hela sin potential direkt. Man förstår inte att dansen måste få vara ett långsiktigt projekt.
En operaröst förändras ofta med åldern, men långt senare än i tidiga 40-årsåldern då många kvinnliga operasångare redan stött på åldersdiskriminering.
– Faktum är att många äldre sångare låter fantastiskt, då de tagit väl hand om sina röster under karriären. Trots det välkomnas de ibland inte till provsjungningar på grund av siffrorna i födelsedatumet. Dessutom är en röst med livserfarenhet ofta mycket mer intressant och uttrycksfull än en yngre. Det tar tid att utvecklas som artist, säger Katija Dragojevic.
En del av problemet tror hon är att i vissa repertoarer värdesätts en smidig ungdomlig klang och ekvilibrism högre än kunskap, erfarenhet och känsla.
– Poängen är att det borde, nej, måste, finnas plats för båda.
Cristina Capriolis medel mot ungdomsfokuset inom dansen har varit att hela tiden bygga sina föreställningar, installationer och filmer kring en öppnare syn på vilka som framför den.
– Åldrande gör att kroppen förmår vissa saker mindre, men andra mer. Dessutom arbetar jag med en dans som varken utgår från eller utvecklar en ”fulländad” normativ kropp. Snarare är min dans ett språk som bejakar alla kroppar. Min äldre kropp antas av konventionen vara ”svagare”, men i min värld vittnar den om alla de rörelser den ackumulerat under ett helt liv. Därmed är den oändligt rik och tekniskt mer kapabel.
Hon påpekar att synen på dans som en ”fysisk prestation”, enligt traditionella termer av styrka och expressivitet, är inte något hon relaterar till i sitt arbete över huvud taget.
– Snarare arbetar jag med kroppens förmåga till komplexa, hypersensibla, formspecifika rörelser. Så när dansaren dansar är det inte en ung eller gammal dansare som visar upp sig, utan dansen som talar ut sin mening.
Maskören som blev mentor
En bra mentor är guld värd i hantverksyrken. Under ett helt arbetsliv på Dramaten gjorde Peter Westerberg sig så oumbärlig att pensionärstillvaron fick skjutas upp.
Maskören Peter Westerberg var klar egentligen. Efter 46 år som anställd på Dramaten skulle han ta ut sin sista sommarsemester och sen väntade pensionen. Lagom till att hösten började så fick dock en gammal kollega ont i ett knä och behövde sjukskrivas. Peter fick hastigt och lustigt återvända till nationalscenen som vikarie.
– Skådespelarna här kallar mig världens sämsta pensionär, skrattar Peter medan han visar runt i teaterns perukmakeri, sminkloge och det lilla laboratorium där han och de andra maskörerna gör tandavgjutningar och masker.
När han först kom till Dramaten 1978, efter avslutad utbildning vid Dramatiska Institutet (numera Stockholms Konstnärliga Högskola), fick Peter lära sig yrket av österrikaren Walter Techt, som blev något av en läromästare och mentor. Den typen av kunskapsförmedling från veteran till nybörjare är fortfarande en avgörande del av yrket.
– Även om man utbildar sig är det först när man kommer ut i arbetslivet på en sådan här större institution som man får rutin och lär sig ordentligt.
Med åren, när Peter har gått från färsk till rutinerad har han själv alltmer tagit rollen av läromästare, inte minst när det gäller perukmakeri.
– Jag har alltid velat dela med mig. Jag tror det gäller rent generellt här. Vi är väldigt öppna mot varandra och hjälper till. Det känns bra att kunna förmedla kunskaper, särskilt när man märker att de yngre som kommer hit verkligen suger åt sig allt man försöker lära ut.
Genom åren har Dramaten, enligt Peter, gått från att vara en ganska hierarkisk arbetsplats till att få en plattare organisation och mer utbyte mellan olika yrkesgrupper. Maskörer kommer nu in tidigt i alla projekt och uppsättningar, och arbetar nära både regissör och skådespelare.
Det har i sin tur gjort det lättare att ta vara på kunskapen hos de äldre.
– Jag tycker att Dramaten är väldigt måna om outtalade mentorskap och att kunskap inte går förlorad. Att jag kom tillbaka som vikarie, trots att jag gått i pension, sågs till exempel som en självklarhet. Det finns en spjutspetskompetens hos dem som arbetat länge här som man faktiskt tar hand om. Fler pensionärer än jag dyker då och då upp i korridorerna.
I och med att hantverket tar tid att lära sig och att yrket dessutom utvecklas rent tekniskt, med nya material och metoder, blir man aldrig riktigt fullärd eller färdig. Inte ens när man faktiskt har gått i pension. Eller nästan gått i pension då.
– Det finns något sorgligt i att just när man känner att man börjar kunna yrket på riktigt så är det dags att sluta. Som maskör är man nästan som bäst när man drar sig tillbaka. Så det var tur att det där vikariatet dök upp, även om jag ser fram emot att bli ledig på riktigt också.
Nestorn som drivs av lust
Vid 86 års ålder fortsätter Stig Björkman att mata ut artiklar, böcker och filmer. Nu arbetar han med en ny dokumentär – på nollbudget.
Stig Björkman ber om ursäkt för att han har det stökigt hemma. Renoveringar i fastigheten har gjort att han behövt förvara en del av innehållet från ett förråd inne i lägenheten på Södermalm i Stockholm.
Själv tycker jag mest att det ser gemytligt ut. Det finns något logiskt med att den outtröttligt nyfikne och både bildligt och bokstavligt talat skarpsynte – hans läkare menar att synen är lika bra som någonsin tidigare – filmmångsysslaren har böcker, dvd:er och blu-rays i små travar lite överallt.
På bordet i vardagsrummet ligger några exemplar av Uppenbarelseboken: 203 texter om film, den första delen i en planerade trilogi av tegelstenar han skrev om sin filmkonsumtion under pandemiåren. Den tredje delen håller på att sammanställas. Annars arbetar han mest med en ny dokumentärfilm om en annan veteran i Filmsverige – Christina Schollin.
– Jag har sökt pengar för den från Filminstitutet, men det blev ”nej” och jag har inte fått några klara besked om varför. Min ålder kanske spelade in, jag fyllde 86 för några veckor sedan, men det finns säkert andra skäl också. SFI får ju mindre pengar i budgeten, samtidigt som de säkert får väldigt många ansökningar, men det var ändå en besvikelse.
Oavsett om det blir något stöd för Schollin-dokumentären eller inte – det förs diskussioner med SVT också, berättar Stig – så driver han ändå på projektet.
– Jag kör på nollbudget just nu. Läget var för övrigt exakt likadant när jag gjorde min första film.
Stig Björkman är en av få svenskar i filmbranschen som så att säga befunnit sig på båda sidor om den annars relativt skarpa gränsen mellan kritiker och filmskapare. Han var under många år redaktör för filmtidningen Chaplin och har intervjuat flera av de största filmmakarna till artiklar och böcker (han är Woody med Woody Allen, till exempel).
Samtidigt har han också, sporadiskt, regisserat både spelfilm och ett flertal filmrelaterade dokumentärer, bland annat den Guldbaggenominerade Jag är Ingrid om Ingrid Bergman.
– De dubbla rollerna kanske har legat mig i fatet ibland. En del beslutsfattare, producenter eller konsulenter har nog inte riktigt vetat var de ska placera mig med. Är jag filmkritiker och filmskribent eller är jag filmskapare?
Är det fortfarande lika kul och intressant med film?
– Ja, det tycker jag. Jag går ofta på bio, häromdagen såg Coppolas nya i en liten fullsatt salong på Victoria och jag går ofta på Cinemateket och ser gamla filmer för att fylla kunskapsluckor eller friska upp minnet inför något jag vill skriva. Att se film har varit min filmskola. Att försöka förstå hur en film är gjord har varit grunden för mitt eget filmskapande.
Skriver du varje dag?
– Ja, mer eller mindre. Jag skrev på en essä nu på förmiddagen, som jag hoppas kunna avsluta snart.
Vad får dig att vid 86 års ålder kämpa för att en ny dokumentär ska nå publiken?
– Jag kan ju inte sitta här och rulla tummarna. Bara för att jag blir äldre slutar ju inte idéerna komma och får jag en idé vill jag omvandla den till något verkligt. Det är lust som driver mig.
Höstsols hjälpande hand
Stiftelsen Höstsol finns till för att hjälpa och stödja Scen & Films äldre medlemmar.
1913 skapades stiftelsen Höstsol. Det var ett sätt att skydda artister och skådespelare som det då inte fanns något fungerande pensions- eller sjukförsäkringssystem för. Med tiden har stiftelsen kommit att bli ett organ för att hjälpa och stödja branschens äldre.
Höstsols nuvarande ordförande Tomas Bolme blev vice ordförande 1979, samtidigt som han blev ordförande för Scen & Film, eller Teaterförbundet som det hette då. Sedan dess har han blivit kvar. 2007 efterträdde han Jan-Olof Strandberg som ordförande.
– En sak som jag tycker är väldigt fint är att Scen & Film har som policy att bry sig om vad som händer efter pensionen. Det är ytterst få fackförbund i Sverige som har det stödet för sina pensionärer, säger Tomas Bolme.
Höstsol delar ut julgåvor till de mest behövande, har lunchträffar minst fyra gånger om året i Stockholm och anordnar vartannat år en utflykt för äldre medlemmar i Stockholm, Göteborg och Malmö med omnejd. Höstsol har dessutom kuratorn Annicka Kronberg som stöd. De kan även hjälpa dem som har råkat ut för en olycka, blivit bestulen eller skadat sig.
Ett viktigt stöd är också den fastighet i hörnet Kaplansbacken/Hantverkargatan i Stockholm som stiftelsen äger. Där finns 34 pensionärslägenheter som medlemmar kan ställa sig i kö till.
– De lägenheterna är oerhört eftersökta. När vi först fick köpa fastigheten från Stockholms stad var det några i styrelsen som undrade om vi skulle få några hyresgäster, men nu är kön lång för att få en lägenhet. Jag är stolt över det här huset.
Hur gör man för att ställa sig i kö?
– Man kan höra av sig via mejl och ställa sig i kö från det att man är 40 år. Då är ju chansen ganska stor att kön minskat när man är 65 eller 70.
Vad får ni för respons på det arbete Höstsol gör?
– När en del medlemmar lever på en pension på 6 000 kronor så gör vår julgåva på 3 000 kronor stor skillnad. De tackbrev vi får är ofta hjärtskärande. Många skriver att vår gåva förändrade hela deras jul, att de kan bjuda hem barnbarn och köpa en liten julklapp.
Tänk på din pension
Pensionen är en källa till stor oro i branschen. Viktigast är att börja spara i tid.
Den pension du får efter att du slutat arbeta består av flera delar. Till att börja med får du den allmänna pensionen från Pensionsmyndigheten, som baseras på de inkomster du har betalat skatt för och även inkomster som arbetslöshets-, sjuk- eller aktivitetsersättning och föräldrapenning. Utöver den tillkommer också en del som kallas tjänstepension, som betalas in av arbetsgivaren om du har anställning.
I Scen & Film-branschen där relativt få har fasta anställningar, utan arbetar som frilans, vikarie eller egenföretagare, blir man utan tjänstepension. Många i branschen, särskilt de som just fått in en fot i den, prioriterar heller inte pensionen.
– Om man är dansare eller skådespelare är man sällan också expert på tjänstepension, konstaterar Fredrik Mandelin, pensionsexpert på PTK. Det vore ju orimligt att kräva det.
För den majoritet som livnär sig som frilansare är eget pensionssparande, där man genom sin bank sparar lite av de inkomster man får, viktigt. Ironin är att man helst ska börja tänka på sin pension när man är som längst ifrån den. För att ett privat pensionssparande, med ränta-på-ränta-tillväxt, ska ge effekt måste pengarna få tid att växa.
– Det är väl inte många som prioriterar sin pension när de är 25 eller ens 35, säger Fredrik. Många i den åldern är på väg att etablera sig i yrkeslivet samtidigt som de tar sig fram i en sektor där de stora pengarna inte rullar till flertalet. Pensionssparar man 1 000 kronor när man är 25 så hinner det bli betydligt mer pengar till pensionen än om man börjar spara när man är 55. Som egenföretagare har man också avdragsrätt för pensionssparande.
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2024-12-11
