Text: Mattias Dahlström Foto: Samuel Unéus och Fanny Marika Jansson
Möjligheten att ifrågasätta och utmana normer inom kulturen är i princip lika gammal som kulturen i sig. Historiskt sett har litteratur, scenkonst, musik, film och konst många gånger varit i framkant. Dess utövare har ofta gått först i ledet när det gäller att tänka annorlunda.
Genom att kulturen provar, och ibland till och med provocerar fram, nya idéer eller tankar ställer den frågor till oss både som individer och som delar i ett större sammanhang – som samhällsmedborgare. Inte sällan visar sig det som först framstod som kontroversiellt för många med tiden bli något som allmänt accepteras.
De senaste åren har flödet på flera sätt snarare gått i motsatt riktning. Det höga tonläget i samhällsdebatten sipprar in i kulturproduktionen. Och, vad värre är, begränsar den.
– Det som tidigare upplevdes vara progressivt och icke-provocerande är inte lika okomplicerat längre, konstaterar Scen & Films ordförande Simon Norrthon. I dag tror jag att många funderar ett varv till kring sitt verk, på grund av oron att eventuellt provocera någon och därmed få högljudda protester riktade mot sig. Det finns risk att det står i vägen för nyfikenhet på bredare representation och att våga utmana det invanda.
Norrthon ser ett kulturskapande framför sig som hellre spelar säkert än går på offensiven. De ekonomiska effekterna kan bli för hårda om man provocerar på ”fel” sätt.
– Förutsättningarna för att skapa normkritisk kultur är på samma gång både bra och dåliga just nu. När varje krona som läggs på kulturen blir dyrare blir konsten ängslig. Fler publika succéer ska levereras, dels för att få ihop ekonomin, dels för att man ska vara mindre bråkig. Jag upplever att kultur ska vara lite trevligare nu. Avantgarde är överhuvudtaget något sällsynt i dag, åtminstone på de större scenerna. Det är i stället det fria scenkonstlivet som vågar vara mest undersökande och djärva i sina konstnärliga val.
Enligt Simon Norrthon är ett av problemen just att intresset för att utmana våra invanda tankemönster har förflyttats från institutionerna, som enligt en ”gungor-och-karuseller”-metod tidigare kunde ha både bredden och spetsen under samma tak, men som nu arbetar utifrån andra ekonomiska förutsättningar.
– Institutionerna ska göra mer för mindre nu. De ska hålla samma produktionstakt som tidigare trots att de har betydligt sämre ekonomi. Att ta risker prioriteras inte då, säger han.
Svårast förutsättningar har kanske scenkonsten, där det existerar en traditionalism man som utövare behöver ha med i beräkningarna, oavsett om man väljer att bryta mot dem eller inte.
– Väldigt många arbetar i en tradition eller inspireras av tidigare verk. Här måste det definitivt finnas utrymme för att utmana normer och öppna samtalet.
I och med att teatrar i allt högre grad samarbetar över landet, där samma föreställningar turnerar runt till olika platser, minskar utrymmet ytterligare för det nya som ligger utanför normerna.
– Det blir lätt en nedåtgående spiral, där man i ett längre perspektiv också förlorar relevans om man inte förblir i framkant. Att vara normbrytande ligger därmed i konstens intresse. De som fortsätter att vara det och lyckas kommer att överleva. Men de som försöker och misslyckas kommer att försvinna när pengarna är så dyra.
Fem exempel på Scen & Films normkreativa arbete
• Ett antal stipendier delas ut till kulturutövare som sticker ut.
• Politisk påverkan för att ge förutsättningar för konstnärer att vara just konstnärer och för verksamheter att fullfölja projekt.
• Partsgemensamt arbete för att bredda representation, exempelvis genom en utbildning nu i vår för maskörer att arbeta med texturerat hår och andra hudfärger än vit.
• Seminarium. Flera seminarier på tema normer planeras. På Scenkonstbiennalen i juni hålls till exempel ett seminarie om hur urvalet sker till konstnärliga högskoleutbildningar.
• Samarbete med Moomsteatern som gör scenkonst för normbrytande skådespelare.
1. Malaika Film: ”Publiken vill se andra berättelser”
För att ge fler perspektiv på icke-vita i svensk film har Alexander Abdallah och Mustafa Al-Mashhadani grundat produktionsbolaget Malaika Film. Målet är att skapa fler nyanser, i stället för extremer.
Kultur har alltid präglats och utvecklats av dem som vill se en förändring. Är man inte nöjd med hur något är kan man själv försöka göra något åt det. Skådespelarna, regissörerna och manusförfattarna – och bästa vännerna – Alexander Abdallah och Mustafa Al-Mashhadani startade 2021 produktionsbolaget Malaika Film, lika mycket på grund av en vilja att skapa själva som en frustration över hur icke-vita skildras i svensk film och tv.
Alexander: Vi tycker att det saknas vissa perspektiv och berättelser i vår bransch. Det saknas också ledare som kan hålla unga talanger i handen.
Det är framför allt den överdramatiska likriktningen i tonläge och ämnesval som duon vänder sig mot. I ett samhälleligt och medialt klimat där det mest extrema ofta tros vara något slags normaltillstånd följer ofta populärkulturen efter. Som Mustafa uttrycker det: ”De allra flesta icke-vita handskas med helt vanliga, vardagliga problem betydligt oftare än de funderar på om en son vill bli terrorist eller om en dotter ska bli knarkdrottning.”
Alexander: Det saknas ofta nyanser. I vår tv-serie Halva halva vill vi berätta hur det är att vara en svenskfödd invandrare som växer upp i en muslimsk familj, av föräldrar som är uppvuxna i Libanon. Just den dualiteten, mellan att å ena sidan växa upp med sina vänner på gården och vilja vara svensk, och å andra sidan via sina föräldrar ha rötter någon annanstans. Det perspektivet tycker inte jag att man har berättat om med seriositet.
Mustafa: Det är väldigt vanligt och lätt hänt att en berättelse får ett utifrånperspektiv, om man inte fördjupar och undersöker komplexiteten i det man vill förmedla. Ingenting är binärt eller helt linjärt i en historia.
Även om Malaika är Alexander och Mustafas eget bolag är samarbete helt centralt. Efter Alexanders roller i Älska mig, Snabba cash och Thunder in my heart och Mustafas i Tunna blå linjen och En del av dig har de skapat positioner där de kan ta hjälp av, och ge hjälp till, andra.
Mustafa: Mycket i den här branschen handlar om självförtroende. Man måste våga ta plats och ta sig an problem som finns i branschen, men också ha en ödmjukhet inför vad vi kan och inte kan berätta. Hittar vi inte rätt tar vi in hjälp så att de kan hålla oss i handen. Både jag och Alexander har blivit präglade av den konst vi har upplevt i våra liv. Det har format vår världsbild. Mycket av det har varit vackert och fint och gett oss kraft, men mycket annat har också varit negativt och skapat självhat. Det har vi hittat hos den andra när vi lärde känna varandra. Vi har ett ansvar när vi gör produktioner i Malaika. Det självhat jag och Alex har känt vill vi inte överföra framtidens unga i Sverige. Vi vill ge dem nya världsbilder och en tro på att de kan åstadkomma allt i livet och bli precis hur de vill vara.
Mustafa och Alexander resonerar kring om starten av bolaget kan vara ”dålig tajming” med tanke på deras normkritiska vision ska drivas samtidigt som det ekonomiska läget med en minskad kulturbudget ser bistrare ut än på länge, men landar båda i att det trots allt måste finnas vägar framåt.
Alexander: Argumentet mot våra berättelser kommer alltid vara att det inte finns någon publik för den här typen av projekt. Men det sade man säkert till Josef Fares när han ville göra Jalla! Jalla! också. Eller Tarik Saleh. Grejen är att publiken visst finns, för folk är trötta på att se samma personer, samma berättelser, hela tiden. Det är snarare de som bestämmer som inte vågar testa och satsa.
Malaika Film
Malaika Film är ett oberoende produktionsbolag baserat i Stockholm. Det grundades 2021 av skådespelarna Alexander Abdallah och Mustafa Al-Mashhadani. Ett viktigt mål är att utmana svensk film genom att fokusera på mångfald och skapa fler nyanser i hur invandrare och icke-vita skildras. Man vill också bygga broar mellan unga talanger och filmbranschen. Malaika har bland annat producerat tv-serien Halva halva och kortfilmen We were kids.
2. Man Must Sing: ”Att inte ge upp är väldigt viktigt”
Man Must Sing vill bryta mot en tradition av onödigt långa verk, stjärnkult och berättelser på gamla myter. Sedan 2016 har operakompaniet trotsat konventionerna i sex hyllade verk.
– När vi gjorde Scener ur ett polyamoröst äktenskap, som handlar om olika okonventionella relationer och ofrivillig barnlöshet, var det flera i publiken som efteråt sa att det var första gången de såg sig representerade på en scen.
Amanda Flodin, en tredjedel av Man Must Sing sätter fingret på varför hon och kollegorna Nina Ewald och Karl Peter Erikssons operor får allt större uppmärksamhet. I en konstform som ofta är traditionell och konservativ står Man Must Sing ut.
Grunden för operakompaniet har ända sedan urpremiären av debuten Akvarium 2016 varit att tänka annorlunda, ofta tvärtemot normen. Berättelserna och dramatiken har jämställts med sången, nyskrivet på svenska väljs i stället för klassiker, samtida ämnen prioriteras framför nedärvda myter och lågmäld socialrealistisk humor får utrymme på bekostnad av stora dramatiska gester.
Karl Peter: Vi jobbar väldigt mycket med regissörer och scenografer från teatervärlden och där är kanske inte våra ämnesval eller teman särskilt ovanliga. I operavärlden, där många uppsättningar, även nya, utgår från gamla välkända berättelser, blir vår stil annorlunda. Vi vill inte göra opera om grevar, älvor eller gudar, utan om människor som man kan relatera till här och nu. När vi letade efter sådana operor i bibliotek eller pratade med dramaturger och professorer så fanns de inte. Vi behövde göra dem själva.
Har den filosofin varit ett hinder för att få era verk finansierade?
Nina: Egentligen inte. De teman som vi tar upp i våra föreställningar – migration, ofrivillig barnlöshet, psykisk ohälsa, klimatångest – tycker många bidragsgivare är intressanta teman. Vi har inte upplevt att de vill att det ska vara på något annat sätt. Snarare finns det önskemål hos institutioner som finansierar oss om att verken ska vara nyskapande och inkludera nutida människor. Men hela verksamheten bygger på att vi får bidrag. Annars kan vi inte göra något.
Även när det gäller formen är Man Must Sings inställning att lägga regelboken åt sidan. I stället för en ojämn rollfördelning på scen, med en självklar huvudroll och flera mindre biroller, ska gruppens föreställningar alltid ha likvärdiga roller för de tre medlemmarna. Verken ska dessutom spelas i ett ovanligt litet format.
Karl Peter: Operor är alldeles för ofta alldeles för långa. Vi ville i stället göra berättelser på kort tid utan att det för den skull ska kännas korthugget eller avsnoppat.
Kammaroperan Jag har aldrig känt så här för någon och det är inte en grej jag säger till alla, som vid intervjuns tidpunkt precis haft premiär på Teater Cinnober i Göteborg till lysande recensioner, är trions sjätte och kommer med allra största sannolikhet följas av en sjunde under nästa år. Och sedan ännu fler.
Amanda: Fria grupper brukar hålla på i max sju år. Vi går mot vårt tioårsjubileum. Även om vårt arbete till den största delen består av glädje är det också ett väldigt kämpande hela tiden för att få ihop pengar och organisera frilansare. Det finns en otrolig styrka och gemenskap i vår grupp och vi vill gärna sprida inspiration att kämpa vidare. Även om man ibland känner att det är jobbigt och går på knäna är det värt det. Att inte ge upp är väldigt viktigt.
Man Must Sing
Operakompani bestående av Amanda Flodin, Nina Ewald och Karl Peter Eriksson som grundades i Göteborg 2016. Man Must Sing producerar och framför nyskriven, normkreativ opera på svenska. De debuterade med Akvarium (2016) och har sedan dess satt upp Kom inte hit (2018), Scener ur ett polyamoröst äktenskap (2021), Jag vet inte vem jag är och jag älskar det (2021), Systemet (2024) och Jag har aldrig känt så här för någon och det är inte en grej jag säger till alla (2025).
3. Transformers: ”Makten måste våga utmana mer”
Transformers vill bana nya vägar för fler transpersoner både på och bakom scenen. Gärna i stora påkostade produktioner, men också som helt vanliga gråa Svenssons.
Allting började med ett panelsamtal. Bredvid varandra på en scen satt Sofi Orem Skoglund, Mille Bostedt, Isak Nordström och Eddie Mio Larson. De insåg att de hade gemensamma erfarenheter av att vara transpersoner och arbeta med scenkonst, film och tv. På andra sidan samtalet bildades kvartetten Transformers, ett nätverk för transpersoner inom branschen, som bland annat har arrangerat onlineträffar för att man ska kunna skapa projekt och arbeta kreativt tillsammans, men också för att utbyta erfarenheter.
Sofi: Man är ofta väldigt ensam om man är trans i den här branschen. Utgångpunkten var att man i nätverket skulle kunna hjälpa varandra att få saker att hända.
Mille arbetar som skådespelare, regissör och manusförfattare, Sofi som regissör, och båda menar att det är (för) ovanligt att transpersoner finns representerade inom teater och film/tv. Målet med nätverket är därför att någon gång skapa ett projekt på en större plattform, där alla både på och bakom scenen är transpersoner.
Mille: Det finns tillräckligt många nu som är professionellt utbildade eller verksamma för att vi ska kunna göra det. Kan vi göra det skulle vi bevisa för både Teatersverige och alla transpersoner att det går att arbete i de här yrkena. Det är inte är en stängd väg.
Ska målet uppnås krävs dock en bransch som vågar. Kulturen har länge varit ett område där friheten att testa gränser har varit stor. Många genombrott har historiskt sett gjorts där, för att sedan få fäste i övriga samhället.
Mille: Jag måste tro att det modet finns kvar. Alla vi som jobbar i den här branschen behöver känna att det är ett av de viktigaste skälen till att kultur finns. Nu när det finns påtryckningar i det övriga samhället blir man ännu mer medveten om att vad man gör kan förändra någonting. Det här är en period där det är svårt att bara flyta med.
Både Mile och Sofi menar att utvecklingen, på samhällsnivå, men också inom branschen, på många sätt nu vacklar. Efter att Sverige länge varit i framkant och vågat flytta gränser har det politiska läget och den ekonomiska lågkonjunkturen gjort att allt färre projekt i branschen utmanar normer kring könsidentitet.
Mille: Jag var nyligen på Pimple Pop, en föreställning på Unga Klara som kretsar kring en transperson. Det var en historia som borde vara ganska enkel att ta till sig för målgruppen, men efteråt fick jag höra att det hade varit ett väldigt blandat bemötande, just på grund av den karaktären. I det politiska klimatet som råder nu får sådana tankegångar fäste, det blir lättare att vara mer öppen och utagerande i sin transfobi. Vissa blir då också mer försiktiga med att ta risker, särskilt när det gäller produktioner för en vuxen publik.
Sofi: Det går upp och ner. Jag upplever att det finns en vilja att utmana parallellt med en rädsla och oro för det rent ekonomiska. Det är lätt att tänka att man går till barn- och ungdomsteatern, för det känns mer tillgängligt. Där är man öppnare kring att prata om transfrågor.
Ofta när Mille och Sofi pratat med transpersoner om vad de vill se mer av är det två saker som återkommer: dels vill man se transpersoner i större produktioner (”Shakespeare, musikal, skräck”), dels som ”vanliga, tråkiga personer”.
Sofi: Många transpersoner känner sig extremt osynliggjorda. Att inte få ge sin syn på saker som rör en själv är nedbrytande. Representation signalerar något om hur ett samhälle tänker om en grupp människor. Det finns väldigt dystra siffror om att många unga transpersoner mår dåligt, de behöver se en möjlig framtid för sig själva. Det krävs alltid en slags normalisering innan man kan säga att ”den här personen kan spela vad som helst”, men det kräver ju också att de som sitter på maktpositioner vågar satsa och prova nya saker. Det är de som behöver våga utmana normerna. Vi själva gör det ändå.
Transformers
Ett nätverk för transpersoner inom scenkonst, film och tv. Transformers bildades av Sofi Orem Skoglund, Mille Bostedt, Isak Nordström och Eddie Mio Larson. Nyligen belönades de med Smalbensstipendiet, som varje år delas ut till ”den eller dem som med teatrala medel utdelar en välriktad spark mot smalbenen på all slags diskriminering”. Som grupp har Transformers stått bakom föreställningen Oh shit vi är likadana i Karlstad. I april 2023 blev den uttagen till Theatre in Palm på Cypern.
Normkreativa lösningar
Sedan 2014 är Normkreativa arbetsgruppen (NKA) involverad i Scen & Films arbete med att genomföra aktiviteter för att främja mångfald, inkludering och jämställdhet.
NKA har till uppgift att utveckla, driva och praktiskt genomföra aktiviteter som främjar inkludering, mångfald och jämställdhet inom scen och film. De ska samtidigt motverka diskriminering på sju grunder: kön, könsrollsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning, funktionshinder och ålder.
Tove Dahlberg och Henrik Borg Westerberg är gruppens två ordföranden. De är ledamöter i förbundsstyrelsen och på styrelsens möten har NKA en stående punkt på dagordningen att rapportera vad gruppen gör.
Tove: Utöver de sju diskrimineringsgrunderna kan vi också jobba bredare med till exempel kroppsnormer, vilket är en viktig fråga för våra medlemmar. Det sker ju tyvärr diskriminering på grund av kroppsform i våra branscher, till exempel får kroppar som bryter mot smalhetsnormen sällan vistas framför kameran eller på scenen.
Hur arbetar NKA?
Tove: Vårt uppdrag är att främja jämställdhet, mångfald och inkludering genom publika aktiviteter. Det är ett bredare uppdrag än att stötta enskilda medlemmar, det tar Scen & Films ombudsmän och jurister hand om. Vi som ingår i NKA har branschkännedom och vet hur det kan vara att drabbas av diskriminering i olika branscher. Vi jobbar med panelsamtal, workshops, föreläsningar, poddar. Just nu tar vi fram vi en guide för dem som jobbar med personer som har neuropsykiatriska funktionshinder som ADHD och autism. Det planeras också en kurs för maskörer om texturerat hår och andra hudfärger än vit. Vi har även gjort webbinarier och uppmärksammat årsdagen av #tystnadtagning.
Hur påverkas kulturens möjlighet att bryta normer av det politiska och ekonomiska läget?
Henrik: Det är klart att situationen med urholkade anslag försvårar möjligheterna att visa upp den konst man vill skapa. När det bara är den breda konsten som visas så blir det en process som är trögare att driva framåt. Diskussionen om armlängds avstånd, den situation där vi ser tendenser till att politiker vill styra kulturens innehåll, är oroväckande. Samtidigt gör vi självklart allt vi kan för att stå emot det.
Bakgrund till NKA
• 1988: Scen & Films riksstämma beslutar att ett jämställdhetsutskott ska tillsättas.
• 1994: Ett jämställdhetsprogram skapas, arbetsgruppen för jämställdhetsfrågor inrättas och en ombudsman på kansliet avdelas för att vara ett stöd till arbetsgruppen.
• 2010: Jämställdhetsgruppen har även arbetat med andra diskrimineringsfrågor, men på Riksstämman 2010 beslutas att frågorna delas upp. Därför bildas Mångfaldsgruppen.
• 2014: Jämställdhetsgruppen och Mångfaldsgruppen slås ihop och får namnet Normkreativa arbetsgruppen (NKA). Tanken är att den nya gruppen ska ha en mer operativ roll i förbundets arbete.
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2025-03-03
