Ska det vara så här nu? Ser vi på världen som farlig och upplöst eller som något ovisst och föränderligt som vi kan påverka? Är världen i slutet eller i början? Efter installationen av Donald Trump ställs frågorna på sin spets – ska autokratiska utspel smitta av sig på resten av världen, eller kommer vi utveckla och stärka demokratin? Det går fort nu och antingen hejar vi på eller blir livrädda. Boom krasch, välj sida! Polarisera – tyck till – tryck till!
Autokraterna är på frammarsch och vad man än tycker om det så sker det inte av egen kraft. I USA rustar man ner välfärden för att finansiera de största skattesänkningarna i landets historia, och de som står allra närmast presidenten är de techbolag som nu växer exponentiellt. Många gläds över detta och ser det som en frihetsrörelse i ett kulturkrig. Men medan debatten styrs mot att polarisera oss i frågor om kön och religion, koncentreras all makt och allt kapital till några få. I somras skrev jag om hur Sverige tog emot en investering på 32 miljarder dollar från Microsoft som bygger infrastrukturen för framtidens teknik. Vi tar tacksamt emot den nya tekniken, men den ägs av någon annan. Vi klagar lite på Kina som bygger hamnar i fattiga länder, men låter samtidigt andra göra precis samma sak med oss.
Algoritmerna i de sociala medieplattformarna premierar konflikt och ju räddare vi kan vara, desto mer överlämnas allt större beslut till allt färre. Ju färre desto bättre – då får vi något gjort! De problem som ska lösas handlar inte om arbete och bostad åt alla eller hur vi kan minska vårt klimatavtryck. Det handlar heller inte om att försvara vår rätt att älska vem vi vill. Att tro på vad vi vill. Att säga vad vi vill. Det stora problemet blir hur ”vi” kan skydda oss mot ”dem”, när det egentligen borde vara – hur kan vi bygga en hållbar värld för fler?
De kommande åren kommer det hända så oerhört mycket i världen när generativ AI på allvar kliver in i alla sektorer, samtidigt som vi har ett säkerhetsläge som stressar allianser och samarbeten. Vi har bättre förutsättningar än någonsin att bygga en på alla sätt hållbar värld, men då måste vi arbeta tillsammans, med respekt och tålamod. Sverige är dessutom ett litet land och språkområde i en accelererande tid där globalisering och nationalisering kräver uppmärksamhet på samma gång. Vi har inte råd och inte tid att bråka om fel saker.
Det har blivit allt vanligare att politiker säger ”jag för den politik jag har fått mandat av folket att genomföra”, ”ni som inte är med oss är emot oss”. Det är ett skifte från att utöva den demokratiska makten med hänsyn till och i dialog med alla som berörs av politiken – att som regering ta ansvar för hela befolkningen, inte bara sina egna. Genom att utmåla alla kritiker som politiska antagonister kan man i demokratins namn hävda att allt man gör är ett uttryck för folkviljan.
Det är nu några dagar sedan kulturministern invigde Göteborg Filmfestival med ett tal som av olika anledningar väckte starka reaktioner hos en förvirrad festivalpublik. Hon har sedan dess kölhalats på kultursidorna och hyllats i högermedia. Det var inte ett lättbegripligt tal, det var fullt av antydningar och syftningar som lämnade fältet fritt för alla möjliga slutsatser. Som invigningstal på en festival var det obegripligt, men om avsikten var att på egen hand initiera ett kulturkrig som alla kunde engagera sig i, så lyckades hon. Plötsligt reducerades all kritik mot regeringens kulturpolitiska prioriteringar till en höger/vänster fråga, och genom att provocera publiken mobiliserade hon sin väljarbas att gå i korståg mot en bortskämd elit. Det hela var mycket olustigt, och väldigt olyckligt för den kraftsamling som filmbranschen befinner sig i för att möta en ojämförligt tuff tid.
Främst var det olyckligt för medborgarna som har rätt till konst och kultur. Oavsett var de står politiskt.
Kanske känner kulturministern att de larmrapporter som kommer från branschen är en kritik mot henne personligen, men då vill jag säga att det inte är kulturministerns fel att det ser ut som det gör. Däremot är det avgörande för svensk films framtid att dialogen mellan bransch och politik är framåtlutad och öppen och att kulturministern stannar kvar i rummet.
Sverige har ett av de lägsta filmstöden i Europa och vi står långt efter våra nordiska grannar. När ministern anklagar svensk film för att inte vara intresserad av kommersiell framgång, blir det som att anklaga en cyklist med punktering att inte vara intresserad av att cykla fort. Jag vet inte en filmskapare som inte vill nå en stor publik, men ett litet språkområde behöver incitament och stöd för att attrahera kapital. Det behövs konstnärlig frihet och ekonomiskt risktagande för att vaska fram guldkorn, stora som små, som kan nå den publik de var skapade för.
Kulturpolitik är inte en fråga om att höja eller sänka skatten, det är en fråga om att prioritera det man tycker är viktigt för medborgarnas kulturella välfärd och för landets kulturella identitet. Filmbranschen förväntar sig inte att kulturministern höjer skatten i Sverige. Filmbranschen förväntar sig att kulturministern intresserar sig för vad filmskapare behöver för att skapa film, vad filmproducenter behöver för att producera, och vad finansiärer behöver för att finansiera. Filmbranschen förväntar sig att kulturministern värderar fakta och erfarenhet för att inom regeringen sen förhandla fram så stort utrymme som möjligt för att kulturlivet ska bli så vitalt som möjligt. Filmbranschen förväntar sig inte att kulturministern ska vara dess representant i regeringen, men man förväntar sig att kulturministern ska vara medborgarnas representant för kulturfrågor.
När filmutredningen presenteras om en dryg månad tycker jag att det är ett bra tillfälle för kulturministern att bjuda in till ett filmpolitiskt toppmöte där vi kan diskutera hur vi skapar bättre förutsättningar för svensk film.
Simon Norrthon, förbundsordförande.
Foto: Sören Vilks
Publicerad: 2025-01-27
