Allt är i ständig förändring, även om vi gör vårt bästa för att hålla emot. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Kroppen förändras. Politiken och dess företrädare förändras. Tekniska landvinningar och ekonomiska prioriteringar förändrar våra yrken och arbetsvillkor. Modet, språket och normerna förändras. Förändring kan vara skrämmande, men måste den göra ont? Jag förstår att dikten vill omfamna smärtan, att den är värd sitt pris när våren kommer. Men om vi inte tror på våren, då? Då är ont bara ont. Och om något bara gör ont, då borde vi sluta med det. Eller?
Jag läser en krönika i tidskriften Kvartal där kulturministern skriver att kulturen måste bredda sin finansiering, men att det är minerad mark – alla missförstår. Ingen vill förstå vad det handlar om, egentligen. Ministern skriver vidare att kulturen måste bli mer inkluderande – ”den har förblivit en tummelplats för medelklassen” – men hur ska man sänka trösklarna? ”Enkelt är det inte”, skriver hon.
Jag läser en intervju med statssekreterare Karin Svanborg Sjövall, kulturministerns högra hand, i publikationen Liberal Debatt. Hon beskriver upprört kulturpolitiken som den mest konservativa bransch hon varit i närheten av, att varje liten förändring tas emot som radikal och att kulturvärlden bara klagar – vad man än gör! Alla är vänster!
Hm. Kultursektorn tvekar, men kanske inte bara för att det gör ont? Kanske är det för att det inte blir så mycket vår med den förda politiken?
Jag håller med kulturministern om att en breddad kompletterande finansiering vore bra, men det kräver politik. Sveriges kulturbudget ligger långt efter både Danmark och Norge, och med så svag grundfinansiering attraheras inte ytterligare kapital. Jag håller också med om att kulturen måste bli mer tillgänglig och inkluderande, men med nedskärningar av studieförbunden, utan politik som möjliggör för konstnärer att leva på sitt yrkesval, och utan investeringar i det kulturliv som ska inkludera medborgarna, blir uttalandet som att rekrytera personal genom en lapp i receptionen. Vem ska hitta dit?
Jag håller med statssekreteraren om att kulturpolitiken behöver utvecklas. Vi har ett förändrat medielandskap, en genomgripande teknikutveckling och en förändrad omvärld. Men föraktar man sitt eget politikområde och lägger ett näringsraster över all kultur blir lösningarna därefter. Knopparna dör av frost. När jag efterlyser en intresserad (för ett år sen hade jag skrivit initierad, men jag har sänkt ribban) kulturpolitik kontrar statssekreteraren med att kulturskapare bara söker bekräftelse. Vi är inte era kompisar, liksom. Det är så barnsligt.
Är det så farligt att lyssna in? Att samverka med de som arbetar i det kulturliv man ut-/avvecklar politik för?
Visst händer det att facket håller emot, men fackligt arbete handlar mycket om att bidra till hållbart förändringsarbete. Att veta vad som behöver göras och varför. Vi driver på den förändring som leder mot våren, men vi håller emot det som bara gör ont. Ju mer kunskap, samverkan och dialog vi har, desto bättre förutsättningar har vi för att förändringsprocessen ska leda till något bättre. Den fackliga övertygelsen om att vi blir starkare tillsammans handlar också om kompetens, att besluten blir bättre och mer inkluderande av en demokratisk process. Så därför frågar jag,
Förutom att man vill förändra det mesta undrar jag vad det är man vill uppnå? Hjälp mig att förstå hur kulturministerns vision om Sveriges kulturliv ser ut? Vill man ha ett mer inkluderande kulturliv? Vill man ha fler fria grupper – eller färre? Ska det finnas en mångfald av filmer i olika genrer? Ska det finnas ett utbud av danskonst i hela landet? Ska Sverige ha som mål att utmärka sig internationellt som kulturnation? Hur definierar kulturministern kulturell välfärd?
Hur ser din vår ut, Parisa Liljestrand?
Simon Norrthon, förbundsordförande.
Foto: Sören Vilks
Publicerad: 2025-04-28
