Text: Julia Carldéhn Foto: Samuel Unéus och Ola Kjelbye
De valde att spela föreställningen som planerat den där kvällen i februari. Kvällen när hela Sverige var i sorg efter skolskjutningen på Campus Risbergska. På scenen gestaltades en ensamagerande gärningsman. I publiken fanns förtvivlan och frågor.
ROV, en pjäs om radikalisering och ensamagerande gärningsmän, är ett samarbete mellan Teater Fryshuset och Center mot våldsbejakande extremism. Pjäsen har kommit att bli ett verktyg för att bearbeta ett nationellt trauma i närminnet. Den skapar förståelse för vilka mekanismer som kan leda fram till ett våldsdåd och ger samhället en riktning framåt.
– Om vi förstår vad en gärningsperson har gått igenom kan vi se var samhället brister och försöka göra något åt det. Det ger hopp, säger Ulf Stenberg, grundare av Teater Fryshuset och en av skaparna bakom ROV.
I gestaltning av svåra ämnen krävs förstås en stor lyhördhet och ett mod att kunna ställa om. När nyheten om skolskjutningen i Örebro slog ner väcktes frågan om ROV verkligen skulle spelas samma kväll. Pjäsens handling var skrämmande lik verkligheten. Men i samråd med experter valde man alltså att spela föreställningen.
– Det var en chansning, men vi insåg snart att det var viktigare än någonsin. De som dök upp hade ett stort behov av att enas i sorgen och försöka förstå vad som hade hänt. Vi inledde med ett samtal och även efter föreställningen höll vi ett publiksamtal där experter försökte ge svar på frågor som hela Sverige hade, berättar Ulf och fortsätter:
– Efteråt stannade mer än hälften av publiken kvar. Vissa bara hängde, andra satt och grät och tog hand om varandra. Det var en jävligt fin stund.
Kultur berör både känsla och intellekt och kan göra det svåra eller ofattbara mer begripligt. Forskning visar även att kulturella upplevelser har ett tydligt samband med minskade nivåer av ångest, stress och depression. På Backa Teater i Göteborg har man länge arbetat med scenkonst som tar upp känsliga ämnen och aktuella händelser.
– Konsten fungerar som en lins vi kan betrakta samtiden genom. Det kan bli en slags upphöjd version av verkligheten som gör det möjligt att förstå saker på ett nytt sätt, säger Erika Isaksson, projektledare för barn och unga på Backa Teater.
Det finns också något trösterikt i att någon faktiskt vågar ta i de svåraste frågorna på ett ärligt och varsamt sätt. Ulf Stenberg och Erika Isaksson är eniga om att scenkonst kan hjälpa individer att bearbeta traumatiska händelser.
– Teater kan skapa igenkänning för barn och unga. Det är en på många sätt trygg plats där de får känna, tänka och sätta ord på saker som de aldrig har vågat säga högt, menar Erika.
Hon har själv mött många barn i samtal efter föreställningar. Barn som frankt och öppet berättat om egenupplevda traumatiska upplevelser med ett nyfunnet självförtroende, eller andra barn som genom känslor från teatern upplevt ett katarsis.
– Jag minns en tolvåring som efter föreställningen fick ord för att prata om sin pappas självmord. En sjuåring som började gråta fyra gånger och med ett stort leende meddelade att det var jätteskönt. Och en fjortonåring som undrade hur hennes liv hade fått plats på scenen: ”Hur har ni gjort en föreställning som handlar om mig”, säger Erika.
Det verkar samtidigt vara viktigt att kunna återvända till en berättelse om och om igen. I publiken till Klipp han, en föreställning om gängvåld bland unga av Teater Fryshuset från 2017, satt två mödrar vars söner nyligen hade mördats. De satt där kväll efter kväll. Tårarna rann ner för deras kinder, varje gång.
– ”Här inne känner jag mig lite närmare honom”, berättade en av kvinnorna. Det var så sorgligt. Men jag förstod också att det fanns någonting läkande för henne i att sakta kunna lägga pusslet kring vad som hade hänt, säger Ulf Stenberg.
Inför varje uppsättning arbetar Teater Fryshuset med provpublik och experter på ämnet. Scener justeras och stryks ibland för att undvika starka triggers. Det är en lärande process. Tystnad fick en gång gestalta en våldtäkt och under några skälvande minuter var det flera i publiken som svimmade, berättar Ulf. Då gick man förmodligen för långt och kunde landa i insikten att publiken behöver förberedas.
Backa Teater arbetar med samma omsorgsfulla metod inför en föreställning, med ett särskilt fokus på barn och unga. Lärarvisningar och ett gediget utbildningsmaterial är ett måste, liksom provpublik och referensgrupper där fördjupade samtal är fundamentalt.
– Vi testar scener för att låta barn och ungdomar reagera på språket och innehållet. När man spelar för unga människor handlar det inte om att provocera, utan om att suga in dem i scenkonstupplevelsen, säger Erika Isaksson.
Scenkonst för barn och unga kan ibland kräva en förskjutning av berättelsen och publikens blick. Det kan handla om något så enkelt som att låta vuxna kroppar gestalta barn.
– Man måste vara smartare än att sätta upp svartvita stereotyper. Det handlar om att nå utsattheten utan att förstärka ett förtryck eller att peka ut någon i publiken, säger Erika.
Ibland behövs det också ett litet avstånd för att vi ska orka ta in och känna. Kanske är det just där, i glappet eller sprickorna, som scenkonst har sin läkande styrka och kan erbjuda något som samhället ofta saknar. Ett tryggt rum, i vilket man vågar närma sig kärnan av det ogreppbara, utan att riva upp sår.
– Det är fullständigt hjärtskärande att se smärtsamma känslor i publiken, säger Ulf Stenberg. Samtidigt är det vid dessa tillfällen som jag verkligen förstått hur läkande konsten kan vara.
5 kulturella verk om stora trauman
• Rekonstruktion Utøya, dokumentärfilm av Carl Javér
I en studio i Nordnorge möts fyra överlevare för att dela erfarenheter från Utøya. Med hjälp av tolv ungdomar och en psykolog rekonstruerar de sina traumatiska minnen.
• Smärtpunkten, tv-serie av Sanna Lenken
En dramaserie om Lars Noréns teaterprojekt 7:3 och dess konsekvenser. På scenen stod tre fångar med nazistiska åsikter. En av dem dömdes senare för polismorden i Malexander.
• Den osannolika mördaren, tv-serie av Simon Kaijser och Charlotte Brändström
En dramatisering av mordet på Olof Palme. Serien gestaltar inte enbart ett nationellt trauma utan skildrar även tystnad, skuld och det psykologiska vakuum som uppstår när ett samhälle inte får svar.
• Lasermannen, teaterpjäs av André Christenson
En true crime-föreställning om ett av Sveriges mest kända rättsfall. Joel Spira spelar John Ausonius och pjäsen baseras på de autentiska förhörsprotokollen som varvas med nya utlåtanden från dåvarande statsministern Carl Bildt och författaren Gellert Tamas.
• Estonia, tv-serie av Måns Månsson
Verklighetsbaserad dramaserie om en av de värsta färjekatastroferna i modern tid. Serien fokuserar på efterspelet, där alla skyllde på varandra och ansvarsfrågan rann ut i sanden.
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2025-05-28
