Text: Linus Fremin Foto: Johan Strindberg
Efter en föreställning på Unga Klara kommer en liten pojke fram till Catrine Lundell. Han har sett henne i NO-tv och säger, nästan som om det vore det mest självklara i världen:
– När jag såg dig så tänkte jag: det där är en smart tjej!
Det är en enkel mening, men för Catrine betyder den mer än den kanske gör för pojken själv. I UR:s NO-tv spelar hon Dr Watson, den skarpa problemlösaren som tillsammans med Sissela Kyles Charlotte Holmes tar sig an naturvetenskapliga mysterier bland labbrockar, experiment och kluriga gåtor.
Ett pedagogiskt barnprogram för lågstadiet, ja. Men också något mer än så. För här får hon vara den som tänker först, ser sambanden, driver berättelsen framåt. Den smarta.
Det är därför den där kommentaren stannar kvar. Den går rakt in i något hon burit på länge: erfarenheten av att hennes kropp i många sammanhang läses av snabbare än hennes begåvning.
– Det finns en stark föreställning om att om man har en funktionsnedsättning så är man dum i huvudet. Jag tror inte folk förstår vilken glädje och lycka det är när man får bryta en sådan fördom, säger Catrine med emfas.
Vi ses just på Unga Klara, Sveriges nationella scen för barn och unga, en teater hon själv återkommer till när hon pratar om vad representation kan vara när den faktiskt fungerar. Här har hon medverkat i föreställningar som För jag säger det och Tuma, i sammanhang där barnperspektivet fått möta funktionshinderperspektivet på riktigt.
– Unga Klara var väldigt tidiga. De ville lära sig mer och ta sina första stapplande steg i de här frågorna.
För Catrine handlar representation om vad som faktiskt blir möjligt när fler får synas som mer än en stereotyp. När ett barn kan titta på en skärm, eller en scen, och få syn på något annat än det förväntade.
– Det finns en väldig kraft i att få bli representerad. Och i den representationen finns också en öppning till att få så fantastiska berättelser.
Catrine växte upp på Kungsholmen, bland vatten, klippor och grönområden. Men starten i livet var skakig. Hon föddes för tidigt och blev kvar på sjukhus i åtta månader innan hon till slut fick komma hem.
När hon väl gjorde det var det till en barndom som rymde både mycket värme och mycket sorg. Hennes pappa Christopher Okonkwo, en omtyckt jazzmusiker och saxofonist med rötter i Lagos, dog i ett astmaanfall när Catrine bara var två år gammal.
Han blev på så sätt både frånvarande och märkligt närvarande på samma gång: någon hon aldrig hann lära känna fullt ut, men ändå ständigt bär med sig.
– Jag känner mig väldigt mycket som honom. Jag tycker om att ha kul. Och det tyckte han också.
Kvar blev Catrine och mamma Kristina Lundell, tätt sammanfogade, inte minst av att de delade samma ovanliga diagnos, skelettdysplasi. En sjukdom som påverkar skelettets utveckling. Sjukhusen blev därför en återkommande del av uppväxten. Undersökningar, forskningsprojekt, operationer.
– Det är klart att det påverkar när ens kropp blir synad på det där sättet när man är i en väldigt skör ålder. Jag inser nu efteråt att jag bar på mycket ångest som jag inte kunde verbalisera då, säger Catrine.
Erfarenheterna gav henne en särskild sorts blick på tillvaron. Livet var aldrig riktigt självklart, och kanske var det därför de stora frågorna kom så tidigt.
– Jag har alltid haft ett väldigt existentiellt tänkande kring liv och död. Och om att vara annorlunda. Jag har alltid tänkt och analyserat mycket, ibland kanske för mycket.
Samtidigt var barndomen full av värme och ljus. Hemma fanns ett levande intresse för film, musik och teater. Catrine spelade piano, trummor och fiol. Satt på sitt rum med synten och komponerade egna låtar, som om hon redan då höll på att bygga ett språk för allt det som rörde sig inom henne.
– Mamma öppnade tidigt dörren till berättelsernas värld. Herregud, jag var typ sex år första gången jag såg Pelle Erövraren. Och jag var kanske 13 år när mamma gav mig Lars Noréns familjetrilogi på dvd. Det var fantastiskt!
Kreativiteten blev tidigt ett sätt att hålla ihop tillvaron. Att ge form åt sådant som annars bara hade skavt. Och mamman fanns där som den som såg henne, drev på henne och visade att hennes blick var värd att lita på.
– Hon var den bästa morsan någonsin. Hon pushade mig, utmanade mig.
Under tonåren började teatern ta mer konkret plats i Catrines liv. Hon började på Vår Teater på Östermalm, klev in i repetitionssalarna och märkte ganska snabbt att något lossnade där. På scenen fanns ett annat slags utrymme än i vardagen.
– I en av de första uppsättningarna spelade jag den äldsta tanten i scenversionen av den franska musikalen 8 kvinnor, sittande i rullstol. Jag tror att det redan då fanns något lite slapstick i mig, säger Catrine och skrattar.
Det var inte bara teatern i sig som lockade, utan friheten i att få ta ut svängarna. Att få vara rolig, överdriven om det behövdes. För Catrine blev humorn tidigt ett sätt att närma sig sådant som annars lätt blir svårt att röra vid.
– Med hjälp av humor kan man ju prata om det absolut svåraste. Det behöver vi människor.
När hon var 16 år sökte hon sig vidare till Spegelteatern. Där växte hennes intresse. Repetitionerna drog ut sent på kvällarna, människorna omkring henne var äldre, sammanhangen större och mer på allvar.
– Det var helt fantastiskt. I Mästaren och Margarita fick jag spela katten Behemot. Det var väldigt kul. Någonstans där föddes drömmen att bli skådespelare. Men jag blev snabbt medveten om att det inte skulle bli så lätt.
För nästan lika tidigt kom också insikten om att vägen vidare inte låg öppen på samma sätt för henne som för andra.
– Jag frågade hur man gör för att söka Scenskolan. Och då fick jag liksom en blick tillbaka som sa: ”det där kommer nog bli svårt för dig.”
När hon sedan började läsa på förstärktes den känslan. Kraven var formulerade på ett sätt som gjorde det svårt att ens föreställa sig att hon hörde hemma där.
– Det fanns en kravlista som gjorde det tydligt att jag inte passade in. Ett av kraven var till exempel att inte ha talfel, och jag har en stämbandsförlamning.
Det var som att dörren stängdes innan hon ens riktigt hunnit knacka på den.
– Jag kan ibland ångra att jag ändå inte försökte, men det var så tydligt i hur det var beskrivet att Scenskolan inte var menad för sådana som mig.
I stället blev radion vägen fram. Hon sökte till Dramatiska institutets radioutbildning, kom in och hamnade nästan direkt i ett sammanhang där flera delar av henne föll på plats samtidigt. Där fanns texten, rytmen, ljudet och berättandet, men också något annat: ett rum där hon fick pröva sig fram, experimentera och hitta sitt eget uttryck.
– Det var min bästa tid. Jag kände att jag fick komma hem.
Rösten, som hon tidigare haft komplex för, blev ett verktyg snarare än ett hinder.
– Det är därför jag gärna kallar mig själv för radiomakare. Det är ju både text och ljud och att hitta en ton. Ett hantverk, helt enkelt.
Genom åren har hon gjort mycket i radio, men kanske mest blivit förknippad med Funk i P1, som hon ledde i tre säsonger. Programmet navigerar frågor om funktionsnedsättning, men på ett sätt som ligger nära hennes eget sätt att arbeta: personligt när det behövs, humoristiskt när det går, och alltid med människors berättelser i centrum.
– Man försöker göra det så personligt som det bara går. För jag tror att det ger någonting att man får höra våra egna erfarenheter.
Skådespeleriet försvann ändå aldrig riktigt. Det låg kvar där, vid sidan av radion, som en längtan hon inte blev av med. När hon såg Girls Will Make You Blush på Unga Klara gick hon fram till huvudrollsinnehavaren Bianca Kronlöf efteråt.
Catrine hade gjort musikvideon Det defekta är det äkta, och kände igen något i det Bianca och hennes aktuella tv-serie Full patte gjorde med normer, humor och kroppar som sällan får ta plats på egna villkor.
– Bianca var så fin och rolig. Ett tag efteråt hörde hon av sig och frågade om jag ville spela en liten roll i Full patte. Det blev en väg in i skådespeleriet igen.
Sedan dess har Catrine rört sig mellan tv, radio och teater. Hon har medverkat i serier som Bauta, White Wall och Kurs i självutplåning, och stått på scener runt om i landet, senast på Västerbottensteatern i föreställningen Lyckan.
I Bauta, humorgruppen hon skapade tillsammans med vänner från radioutbildningen, fick de skriva allt själva och göra humor av just de identiteter och etiketter som annars så lätt stelnar till andras bilder av en.
– Vi gjorde en grej av att vi hade en same, en kortväxt, en bög i gruppen. Vi hade väldigt roligt med att skämta om PK och sånt. Att ha lite självdistans till oss själva.
Men den friheten är inte alltid självklar. Ibland blir branschens föreställningar om henne nästan för konkreta. Hon berättar om ett samtal kring en roll i en ny tv-version av en välkänd barnklassiker.
– För ett ögonblick tänker jag att jag ska få vara en del av berättelsen på samma villkor som andra. Att jag kan få spela en rövare eller vad som helst. Men när jag förstår att det är en extremt stereotyp roll blir det bara: nej, det går inte.
För Catrine slutar vissa roller inte när kamerorna stängs av. De spiller över i vardagen, i blickar, tillmälen och nidbilder som hon redan lagt år på att försöka ta sig ur. Därför blir somliga nej större än andra.
– Jag orkar inte ta den risken eller bördan. Det finns roller som skulle bli förödande för mig i mitt vardagliga liv.
Det är också så hon beskriver villkoren i branschen mer generellt. Funktionsnedsättningen ligger ofta som ett raster över allt annat, redan innan någon hunnit prata om erfarenhet eller vad hon faktiskt skulle kunna göra med en roll. Och de roller som erbjuds bär ofta spår av samma gamla föreställning.
– Ofta blir jag erbjuden en roll som är väldigt stereotyp. Den funktionsnedsatta får vara snäll, lite udda, men inte så smart. Det finns mycket arbete kvar att göra kring representation.
Det är också därför de här frågorna inte stannar vid det personliga. Nu ska hon medverka på ett toppolitiskt möte på Bibu för att diskutera hur fler konstnärer med funktionsnedsättning ska kunna ta plats i kulturlivet.
– Funktionshinderperspektivet behöver genomsyra kulturinstitutionerna, inte läggas ovanpå i efterhand. Det räcker inte att prata om tillgänglighet för publiken. Perspektivet måste också handla om oss som står på scenen.
Om du ser till dig själv, vilka drömmar har du?
– Jag vill spela Hamlet. Jag vill göra Norén. Och så vill jag bli en stor och mäktig superhjälte i en Marvel-film. Vore inte det coolt?
Catrine Lundell
Yrke: Radiomakare, skribent och skådespelare. Ålder: 39 år Bor: Stockholm Bakgrund: Började med teater i tonåren på Vår Teater och Spegelteatern. Gick radioutbildningen på Dramatiska institutet och har sedan dess arbetat i radio, tv och på scen, bland annat med Funk i P1, NO-tv, Bauta, White Wall och Kurs i självutplåning. Aktuell: Med ett kulturpolitiskt arbete för att få in fler konstnärer med funktionsnedsättning, och med föreställningen Lyckan på Västerbottensteatern färskt i bagaget.
3 viktiga roller
• Dr Watsoni NO-tv
”Oslagbart att få spela en intelligent, halvsyrlig assistent i brittisk 1800-tals miljö. Apropå detta med vad det betyder att få spela smart – jag hade en tjej en gång som kom fram och med emfas sa: Men det är ju du som kommer PÅ fallet. Charlotte bara snor ju från dig!”
• Barney iTuma
”Visade för mig att det är fullt möjligt att skapa stor konst om man låter flera grupper mötas som sällan integreras tillsammans. I detta fall barn, den dagliga verksamheten Mosaikteatern och Unga Klara.”
• Becky iBagel och Becky
”Att dubba känns lite som radio fast med bild. Det blir intimt samtidigt som Becky är en karaktär med ett extremt högt tempo. En utmärkt övning i att gå från noll till hundra och hundra till noll, om och om igen.”
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2026-05-25
