Text: Ida Säll Illustration: Agnes Florin
Kulturkritiken blir allt mer sällsynt – i dagstidningar, etermedia och lokalpress. Men vad särskiljer teaterkritiken från annan kulturkritik? En betydelsefull detalj är att scenkritiken till skillnad från exempelvis litteraturkritiken beskriver något flyktigt.
– När spelperioden är över är ju också pjäsen borta, menar Maria Edström, teaterkritiker sedan 35 år tillbaka. Numera är hon frilans och skriver främst för Expressen.
– Leif Zern sa en gång att en teaterkritiker bör se sig själv som en reporter, att man rapporterar från en händelse. I så fall innebär kritiken att vi skriver in oss i ett historiskt minne. Man är ett ögonvittne.
Men i dag finns inga fasta anställningar för scenkonstens skrivande vittnen. Svenska Dagbladets Lars Ring, 68 år, var sist ut och är numera frilansande kritiker för samma tidning. Samtidigt har ett antal kulturredaktioner runtom i landet lagts ner och på flera av de större redaktionerna har arvodena för frilanskritiker stått still i många år.
Det här får förstås stora effekter. Scenkonsten är beroende av kritik och av att synas medialt, inte minst i lokalpressen. Hur ska publiken annars veta att konsten finns? Tyvärr är tillväxten i skrået mycket svag, menar Maria Edström, vilket också lyftes i en artikel i Dagens Nyheter i mars:
”I Sverige finns 21 länsteatrar, tiotalet stadsteatrar, en nationalteater, oräkneliga privatteatrar, fria teatergrupper och över 200 lokala riksteaterföreningar. Ändå har Svenska teaterkritikers förening bara 37 medlemmar, varav flera är pensionerade stödmedlemmar.”
Edström beskriver teaterkritik som kostsam – på flera sätt.
– Ofta innebär det helgjobb för den som skriver och dessutom krävs det redaktörer som också ställer upp på helgen.
Därtill är teaterkritiker inte något man ”vips blir”. Man behöver skolas in. För Maria Edströms del skedde det på Sveriges Radios kulturredaktion under andra halvan av 1980-talet.
– Så småningom fick jag fast anställning. Där kunde jag lära mig mycket, inte minst av äldre kollegor. Men också av att hålla på så intensivt och länge.
Hon lämnade Radiohuset 2016, samma år hon fyllde 60. Då hade teaterbevakningen i radion nyss börjat krympa.
– Min erfarenhet är att teaterkritik kräver kulturchefer som är intresserade av teater. Sådana chefer tenderar att bli allt ovanligare.
Hon återkommer till resonemanget om att scenkonstkritik kostar pengar.
– Men det påståendet skulle man kunna kontra med att teater ofta finansieras av allmänna medel. Kanske kan det just därför vara av intresse för skattebetalarna att veta vad de betalar för?
Jag ringer upp Loretto Villalobos. Nyss benämnde Maria Edström henne som ”en av Scensveriges yngre kritiker.”
– Alltså, jag är 44, säger hon och skrattar. Men jag fruktar att teaterkritiken håller på att bli en hobby för pensionärer. Det blir samma lilla trupp som får tycka till gång på gång.
Själv har hon skrivit scenkritik i 15 år. Först i ”en pytteliten blogg utan läsare”.
– Där tränade jag mig på hantverket. Jag recenserade mest opera, men också teater och tv-spel.
Villalobos första betalda uppdrag var för tidskriften Opera och Uppsala Nya Tidning. Därefter rekryterades hon till Aftonbladet. I dag frilansar hon för Svenska Dagbladet och producerar scenkonstpodden Kritcirkeln tillsammans med Aftonbladets scenkonstredaktör Cecilia Djurberg.
– Jag brukar säga att teaterkritiker är ett heltidsjobb, även om det aldrig innebär en heltidslön. Jag ser mycket teater som jag inte recenserar för att hålla mig ajour.
I likhet med Maria Edström betonar hon att teatern i hög grad är skattefinansierad – och att en decimerad teaterkritik tenderar att också förändra teaterns status.
– Det är en viktig granskande funktion som försvinner – en kvalitetssäkrande röst som fungerar som en sorts konsumentupplysning för läsaren. Att gå på teater är inte billigt och publiken vill veta om det är värt att köpa en biljett.
Även det faktum att allmänreportrar i många fall tar över kulturredaktionernas jobb riskerar att påverka teaterkonsten negativt, tror Villalobos.
– Skriver man ena dagen om ett idrottsevenemang, andra dagen om teater… Risken är att den fördjupade kunskapen saknas. Och att teatern bara bevakas som en sorts happening, i stället för en diskussion om estetiska värden.
Så vem har råd att vara teaterkritiker i dag? Loretto Villalobos finner frågan svår att svara på.
– Kanske ingen, faktiskt? Personligen måste jag snart ta ett nio till fem-jobb för att klara mig.
Bantad kulturkritik
Nästan hälften av de 40 största svenska lokaltidningarna har minskat sin kulturjournalistik de senaste fem åren, visar en undersökning av tidningen Journalisten år 2024.
Till exempel har Östgöta Correspondenten lagt ned sin kulturbevakning helt och senast i raden att skrota tjänsten som kulturredaktör var Norrbottens-Kuriren. I synnerhet kritik har försvunnit allt mer från de kultursidor som finns kvar, till förmån för nyhetstexter.
Samtidigt går allt fler på teater, på flera av Sveriges stadsteatrar ökade publiken under 2024. Även enligt Myndigheten för kulturanalys är svenskarnas begär efter scenkonst starkt – inte sedan 2014 har publikintresset varit så stort för teater, dans, konserter och opera.
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2025-05-28
