Kommer Tidöpartiernas utlovade paradigmskifte vara till gagn för Sveriges kulturliv? Den ekonomiska krisen till följd av inflationen och säkerhetspolitiska prioriteringar berör hela samhället, men det stålbad som nu drabbar kulturlivet är också ideologiskt. Processen för en svensk kulturkanon rullar vidare och flera viktiga utredningar som public service-utredningen och filmutredningen har satts i gång. Vi kan utgå från att den här regeringen har som ambition att ändra på saker och ting. Konstnärlig frihet lyfts som en överordnad princip, men de nyliberala inslagen i regeringen tar det som intäkt för att avveckla offentlig finansiering – bara så kan kulturen bli fri. Jag har svårt att se hur privata pengar gör oss mer fria, och hur som helst är ingen fri utan resurser. Det ligger också en motsättning i att prata om den konstnärliga friheten, samtidigt som yttrandefriheten inskränks i flera lagförslag och övervakningen i samhället ökar.
För varför har vi kulturpolitik? Jag tänker att det är för att göra människan fri. Fri att fatta informerade beslut, fri att utnyttja sin yttrandefrihet, fri att kunna ta del av idéer och uttryck, fri att tänka och vara en aktiv medborgare. Friheter kommer med ansvar, men de behöver också skyddas när de är som svårast att försvara. För hur ser politiken på den fria människan – egentligen? Får man bara hänga en docka i en stolpe om den hyllar makten? Är det ok att en partiledare kritiserar enskilda skribenter? Får man elda alla böcker utom en…?
Nu har Kulturrådet och Konstnärsnämnden inkommit med sitt gemensamma svar på regeringens förslag om en myndighetssammanslagning där den mindre Konstnärsnämnden ska uppgå i den större Kulturrådet. Uppdraget var att svara på hur detta uppgående ska gå till, inte om det är en bra idé, så frågan är hur svarets riskanalyser kommer att läsas. Det som lyfts fram som fakta tenderar ju att avskrivas som åsikter, och tvärtom. Det är hur som helst tydligt att de två myndigheterna ser väldigt olika på frågan. Den större Kulturrådet ser positivt på möjligheterna och ser i stort sett inga risker alls – förutom att kärnverksamheten kommer bli lidande under samgåendeprocessen – medan den mindre Konstnärsnämnden lyfter flera risker som att konstnärspolitiken blir underordnad andras hänsyn, att den konstnärliga friheten kan bli lidande, att det uppstår jävsituationer och intressekonflikter av att olika intressen ska hanteras av samma myndighet. Trots försäkringar från Kulturrådet att man kan hantera dessa risker och att konstnärspolitiken behöver förstärkas finns också möjligheten att Konstnärsnämnden faktiskt har rätt. Frågan blir ju då – vem bryr sig?
Som kulturpolitiken är organiserad i dag står yrkesverksamma konstnärer i centrum. Yrkesverksamma konstnärer och en självständig konstnärspolitik ses som en förutsättning för att de kulturpolitiska målen ska kunna uppnås. Jag kan inte låta bli att undra om staten ser det som ett problem? Regeringen försäkrar att ambitionen är att effektivisera myndigheterna för att så mycket som möjligt av pengarna når ut till kulturlivet, men att inordna Konstnärsnämnden under Kulturrådet skulle förstås också innebära att konstnärspolitiken behöver underordna sig kulturpolitiken. Sen kan man säga vad man vill. Att konstnärer är viktiga. Att konstnärlig frihet är viktig. Att decentraliserade beslutsprocesser är viktiga. Underordning är underordning, och det är svårt att inte läsa ut att det är det man eftersträvar.
Ingen har föreslagit att det i stället skulle vara Kulturrådet som ska inordnas under Konstnärsnämnden. För hur skulle det se ut? Då skulle konstnärspolitiken färga av sig på övriga beslutsprocesser inom kulturpolitiken! Uppochnervända världen!
För så är det, även om Kulturrådet insisterar på motsatsen. Den som tar över den andre kommer att hålla i taktpinnen och därför är en sammanslagning en dålig idé. Myndigheterna har olika intressen och roller i sitt gemensamma uppdrag att uppfylla de kulturpolitiska målen. En central kulturmyndighet som äger hela makten över kulturpolitiken kommer hämma den konstnärliga friheten. Först trodde jag att man drev detta för att spara pengar. Så naiv jag var.
Simon Norrthon, förbundsordförande, Scen & Film
Foto: Sören Vilks