Kultur i kris

kultur i kris

det har skett stora förändringar
och livet har tagit sina vändningar

förut var mitt största problem
är det gräs eller björk, denna pollenallergi
gick obrydd, levde i min egen värld som en Amelie
från Montmartre, men så kom en pandemi

och var kommer det sluta
kommer vi bli sjuka, eller skjutna
kollar snett på dom med mask
och på dom utan

våra rädslor tillåts härja fritt
och vi ger oss hän till nya sorters eskapism
surdeg, sticklingar och broderier
hemmagym, self improvement och manier
blir du alkis eller sommelier

när vi inte kan stå ut
så önskar vi glömma
när vi inte kan gå ut
så strömmar vi drömmar
när vi inte kan nå ut
faller vi sönder i sömmar

när jag tappar hopp och känner apati
är mitt enda botemedel fantasi
längtan till en rättvis värld, en anarki
fylld av svart-vit-röd-grön-blå all slags magi

och det har varit mycket tal om att allt ska bli snabbt digitalt
och känns det inte som en tripp tillbaka till ett glatt nittital
nätets hot och möjligheter, skillnaden är knappt minimal
som att vi skriver en lite sämre Odyssé, en kass Iliad

är vi inte som astronauten Laika som skickas ut i cyberrymden
som vi svävar febrigt genom skyn och dygnen
oändlig evighet har aldrig känts mer ny o yngre

vi vet exakt var vi ska söka, leta
lär oss allt vi kan behöva veta
på Youtube, Reddit eller Twitter
första sändning, allting sitter
kör Twitch Snap Insta Facebook Live
fuck din TV
tusen nya titlar
sätt på cv:t
blivit både skådis, tekniker och scenograf
även om kulisserna är rätt så sämst så klart
men har också blivit lite smått sjuk och galen
roddar allt, kamera, ljus och tagning
ifrån vardagsrummet
skapar dunder
fångar alla fagra stunder
men sen vi bara brakar under

det är svårt att veta vad som väntar
men det har ändå fått mig tänka

vi är avant-garde och dom som håller fronten
jag hörde nya yrken randas bortom horisonten
ASMR-regissör, VR-skulptör och holografmaskinist
som kan fylla ditt hem med, tja, Lars von Triers Antikrist?
eller kanske hellre inreda ditt sovrum med Frida Kahlo
Lilla Namo, Ville Valo, Grimm:ska sagor
eller kanske helst av allt en trygg Ghibli-barndom

men i krisens spår
vem blir vi då
som kollektiv, individ
kan vi nå en objektiv sinnesfrid
kanske nåt vi nånsin faktiskt aldrig vet, men
tar vi med oss något mer än praktikaliteter

vem är vi när vi kommit ut på andra sidan
dom säger vi vart lediga, ska detta kallas vila
vi spelar inte ens i samma liga
vi har blivit kalla krigare, sanna siare
har försökt sakta ned och andas friare
nog kan vi inte bara vandra vidare

känns det inte lite som att vi gått i dvala
som att vi tvunget stått tillbaka
att vi inte fått nåt tillbaka
när vi borde iallafall fått nåt av kakan

det syns som tydligast i obduktionen
här är varje led i produktionen
en teaters anatomi
och det är ingen analogi
lägg led bredvid led
och scen bredvid scen

och vilka ben står vi på nu
vilket skrå står på tur
att sågas vid sina fotknölar
jag kan nog tänka mig några
som behöver botgöra

Yolanda Aurora Bohm Ramirez