Foto: Liisa Eelsoo
Det finns många val som leder till hur en skådespelare slutligen ser ut i en film– eller tv-produktion. En bra dag på jobbet för maskdesignern Therese Sandersson är när hennes del av jobbet inte syns. Alltså, när publiken inte tänker att skådespelaren spelar en roll utan faktiskt är den.
– Jag går igång på det naturalistiska karaktärsarbetet, men det är nog svårt att förstå hur mycket arbete det ligger bakom en naturlig look. Maskdesign är inte bara när man gör om en skådespelare helt, som med Robert Gustafsson i ”Hundraåringen”.
I själva verket, säger Therese Sandersson, ligger det ofta ett lika stort arbete bakom en produktion som utspelas med vardagliga karaktärer i nutid som i en historisk epokfilm. Ett arbete som dessutom alltid ser likadant ut, oavsett produktion.
– Det finns en skev bild av att vi bara dyker upp på en produktion med våra penslar och sminkväska och gör det vi blir tillsagda att göra, men så är det inte, utan vi utför samma slags karaktärsarbete och hantverk som alla andra konstnärliga yrken i produktionen, säger hon.
När vi hörs är hon på filmjobb i Vårby. Ännu är produktionen hemlig, men så mycket kan hon säga som att det inte rör sig om så mycket blod den här gången. Annars har hon gjort en hel del thriller och skräck, bland annat svenska ”Red Dot” för vilken hon Guldbaggenominerad (Bästa maskdesign) 2022.
– Det var ett väldigt kul projekt där vi tillverkade all mask på avdelningen – och även alla snö- och iseffekter. Det är inte alltid man tillverkar allt själva.
Född i ”Trollywood”, det vill säga Trollhättan, fick Therese Sandersson filmbranschen i blodet. Har det påverkat hennes yrkesval?
– Ja, men faktiskt! Jag är en ren film i väst-produkt! När jag var runt 20 fick jag höra att de hade en filmutbildning med Komvux. Jag hade inte tänkt på att man kunde jobba med det, men sökte och kom in. Redan första dagen märkte jag att jag var på precis rätt plats.
Hon gick sedan som lärling hos bland andra Linda Boije af Gennäs och träffade andra maskdesigners som kom till Trollhättan för att jobba. Det blev hennes verkliga utbildning.
– Jag jobbade, jobbade, jobbade. Första åren som assistent och sedan successivt med egna projekt. Det har jag gjort som frilans i 23 år nu!
Men en mamma som drev frisersalong lärde sig Therese dessutom allt om hår. Men hon ville aldrig själv bli frisör. Däremot är det kunskap hon har nytta av i dag.
– Hår är ett jättestort arbete som maskdesigner. Man filmar ju inte en skådespelare som den ser ut privat i håret, utan här handlar det om ett grundligt karaktärsarbete. Håret måste ju dessutom underhållas under hela inspelningsperioden eftersom det växer runt en centimeter i månaden. Jag brukar klippa män varje vecka för att hålla kontinuitet och har man valt att färga håret på en karaktär måste ju det hållas efter så det inte uppstår en utväxt.
Att maskdesigners ska få ta del av upphovsrätten ser Therese Sandersson som en självklarhet. Ändå är det inte så.
– Precis som kostymören samarbetar alltså även vi med övrig konstnärlig personal. Inför en ny produktion lusläser vi manus, tar fram moodboards, diskuterar jobbet med kostymören, regissören och skådespelarna. Vi bestämmer hur håret ska se ut, hur du stylar det, varför och så vidare. Vi är alltså i hög grad med och tar fram karaktärerna i en produktion, Ur det perspektivet är det orättvist att inte vi också får ta del av upphovsrätten.
Hur stor konstnärlig frihet har du i ditt arbete?
– Den är ganska stor. Sedan har vi alla våra konstnärliga visioner. En filminspelning är ju ett grupparbete och man anpassar man sig såklart till en vision eller tanke. Men det finns projekt som är mer maskstyrda än andra, som ”Red Dot” där den till viss del var viktigare än kostymen, på samma sätt som det finns projekt som är mer kostymdrivna. De är ytterligare ett argument för att även maskdesigners ska få ta del av upphovsrätten.
Vad är din viktigaste uppgift i en produktion, skulle du säga?
– Att hjälpa skådespelarna att gestalta sina roller, och att få publiken att förstå vad vi vill berätta.
Och de största utmaningarna?
– Tid – och pengar. Både för mig och för produktionen. Där finns ju alltid en budget att förhålla sig till. Men också att hinna förbereda arbetet: Att ta fram mask, peruk och specialeffekter i tid. Det är den absolut största utmaningen med dagens pressade inspelningsplaner. Lägg till att skådespelare gör många projekt samtidigt. En skådespelare kan ha skägg eller färgat hår i en roll på teatern, men inte på en parallell filminspelning. Allts sådant måste en maskdesigner också lösa.
Du har jobbat i branschen i drygt två decennier. Ser du andra förändringar sett till arbetsmiljö? Vilka i så fall?
– I dag börjar man ofta filma utan ett färdigt manus, för att sedan ändra det i efterhand. Förr hände det bara om något akut skedde. Konsekvensen blir att du inte har tid att leverera det du ska leverera. Som i ”Snabba cash” där jag gjorde de två sista avsnitten av första säsongen och fick ändringar så sent som en vecka innan filmstart. Problemet är att om du ska göra ett jobb där någon är skjuten i huvudet så kan det inte dyka upp med alltför kort varsel, det är ett stort maskjobb. Samma med tatueringar. Om man helt plötsligt lägger in en sexscen där skådespelarens alla tatueringar – de som inte funkar i karaktären – syns blir det otroligt mycket mer jobb för oss. Vi ägnar enormt mycket tid åt att täcka dem, ett otacksamt jobb som inte ens syns!
– Om inspelningsplanen ändras hela tiden vet vi inte heller från dag till dag hur vi ska jobba, utan måste hela tiden anpassa oss. Det påverkar oss som jobbar utanför inspelningstiden väldigt mycket. Alla andra i teamet vet med en eller två veckors varsel sina arbetstider, men kastar man om konstant vet vi kanske bara från dag till dag hur vi jobbar.
Vad skulle kunna bli bättre?
– Att vi får betalt för all den tid vi lägger ned i vårt jobb. De finns argument emot det, som att vi kan styra vår tid. Men det är inte sant. Vi är ju beroende av inspelningsplanen för att skådespelarna ska var färdiga när den börjar. Ändå blir det allt vanligare att vi inte får övertid och OB. I en drömvärld får vi det – och del av upphovsrätten.
————————————
Ylva Lagercrantz Spindler, frilansande kulturjournalist
Publicerad: 2023-01-31
