NÄR VÅR DOTTER VAR LITEN reste vi många somrar i Frankrike, bodde på olika hotell och vaknade varje morgon av ljudet från tecknade serier. Alla dubbade – det är en stor arbetsmarknad för franska skådespelare. Nyhetsprogram som innehöll intervjuer med icke-fransktalande dubbades i direktsändning, och självklart talade alla svenska eller amerikanska skådespelare i långfilm – franska! I Frankrike har dubbning alltid varit en erkänd konstform.
En effekt av den långvariga dubbkonflikt Teaterförbundet drev under våren är att yrket röstskådespelare lyfts fram, efter att ha levt ett lite undanskymt liv i Sverige. Våra svenska dubbare visade under konflikten en enorm styrka. Efter sju veckor kunde Teaterförbundet strax före midsommar teckna ett nytt kollektivavtal med två dubbföretag. Ett avtal som var en stor framgång, inte bara för att det innebar förbättrade ersättningar och en bättre reglering av upphovsrätten. Avtalet blev också ett bevis för att det genom ett solidariskt agerande är möjligt att i kollektiva former reglera villkoren i en bransch där alla arbetar som frilansare och där merparten dessutom är verksamma som egenföretagare (F-skattare).
Våren och försommaren blev också i övrigt en arbetstyngd tid för våra förhandlare och olika avtalsdelegationer. På kort tid slutfördes förhandlingarna på alla våra större kollektivavtalsområden. Utöver institutionsteateravtalet som träffades i mitten av april tecknade förbundet under maj/juni avtal för film och kommersiell tv, med SVT, SR och UR, med fria professionella teatrar och privatteatrar samt för talböcker och biografanställda.
Gemensamt för alla dessa avtal är att de utgick ifrån det så kallade ”märket” på arbetsmarknaden som ligger på 6,8 procent i löneökningar under en treårsperiod. Att det finns en så tydlig lönenorm är både en fördel och en nackdel. Fördelen är att det underlättar för förbundet att driva igenom att våra medlemmar har rätt till samma löneutveckling som andra delar av arbetsmarknaden. Löneutrymmet ska inte göras beroende av hur de offentliga anslagen utvecklas eller den enskilda teaterns eller filmbolagets ekonomi. Nackdelen är att det gör det svårt att få till stånd högre löneökningar för grupper som av olika skäl har hamnat snett. Dit hör till exempel talboksinläsare och biografanställda.
Med löneavtalen i hamn vänds nu blickarna mot kulturpolitiken. I en kommentar till institutionsteateravtalet i april sade jag att teatrarnas huvudmän på nationell, regional och lokal nivå nu måste ta sitt ansvar för att ge dessa den ekonomi som krävs för att upprätthålla och utveckla verksamheterna. Ett budskap som är än mer aktuellt när det gäller den fria scenkonsten där anslagen redan från början är otillständigt låga och där det under lång tid dessutom inte skett några uppräkningar.
NÄR DETTA SKRIVS vet vi ännu inget om innehållet i regeringens budgetproposition som kommer den 20 september. Förhoppningsvis blir vi positivt överraskade och kulturbudgeten innehåller de ökningar av de statliga anslagen som förbundet så länge arbetat för. Men mycket talar för att vi återigen blir besvikna och att vi måste fortsätta vårt målmedvetna arbete för att öka anslagen till scenkonsten inte bara på nationell nivå utan också regionalt och på lokal nivå.
Med detta knyts förbundets två viktigaste arbetsområden ihop. Som facklig organisation arbetar vi för så bra villkor som möjligt för våra medlemmar. Men detta måste kombineras med ett kulturpolitiskt påverkansarbete till gagn för scen och filmområdets konstnärliga utveckling men också för de yrkesverksammas arbetsvillkor.
Tillbaka i Paris nyligen möter jag igen tecknade filmer och serier dubbade av franska kollegor. Och jag känner stor stolthet över våra medlemmar som med sitt yrkeskunnande kan ge röst åt så många olika figurer och karaktärer på vårt språk. Det är så härligt att få säga: Tack för ett fantastiskt arbete och en enastående sammanhållning!
ANNA CARLSON
ordförande
Publicerad: 2013-09-09
