Text: Linus Fremin Foto: Oskar Omne
Tårarna kom plötsligt och oväntat. När applåderna exploderade under premiärkvällen av Dreamgirls, kunde skådespelaren Peter Gardiner inte hålla dem tillbaka.
– Jag har i min karriär vant mig vid att spela vita karaktärer. Men när jag nu står på scenen i Dreamgirls, och får vara en svart man på scen i en ensemble som endast består av svarta skådespelare, då känns det annorlunda.
Musikalen, som för första gången sätts upp i ett icke-engelskspråkigt land, handlar om tre unga sångerskor som vill slå igenom i en tid då skivbolaget Motown tar musikbranschen med storm. Peter, som spelar managern Marty, beskriver de plötsliga tårarna som en känsla som gick djupare än applåderna. Den handlade om att äntligen få vara sig själv på scenen.
– Att vara mixad, att vara svart och svensk, är en del av min identitet som jag alltid bär med mig. Jag har fått höra att jag är ”så svensk” eller en ”bounty”, brun på utsidan, vit på insidan. Det är sådant jag har levt med hela livet, säger Peter.
– Jag känner en stark koppling till mina afrikanska rötter, även om jag också är svensk. Jag är både och på något sätt. Och att få stå där på scenen, tillsammans med andra som delar liknande erfarenheter, ja, det är enormt.
Peter har en lång och varierad karriär bakom sig, både som dansare och skådespelare. Han har gjort roller i filmer som Allt flyter och Strul, serier som Det som göms i snö och Top Dog, och har de senaste åren varit fast anställd på Stockholm Stadsteater. Under åren har han reflekterat mycket kring representation och strukturer inom film- och teaterbranschen.
– Det finns så många osynliga hinder för skådespelare med andra bakgrunder. Ofta ser vi samma berättelse om och om igen; en vit man i centrum, en hjältefigur som räddar världen medan minoriteterna runt honom får nöja sig med att stötta. Det är ett gammalt mönster som vi borde utmana mer.
•••
Peter Gardiners historia börjar i New York – staden där allt kan hända. Det var utanför Public Library på Fifth Avenue som hans pappa Kwesi, en student från Ghana, såg hans svenska mamma Gunilla för första gången och bestämde sig för att inte låta henne försvinna in i stadens myller. ”This is where I met your mother”, brukade Kwesi säga till Peter och visa trappan där föräldrarnas öden korsades.
– Om inte New York hade funnits, hade inte jag funnits, säger Peter med ett leende som avslöjar hur ofta han tänkt på just det ögonblicket.
Men det var i Sverige, först i Uppsala och senare i Umeå, som Peter växte upp. Mamma Gunilla var hans ständiga stöd och trygghet. Pappa Kwesi var närvarande på ett mer sporadiskt sätt, men lämnade ändå ett djupt avtryck.
– Det fanns en stark känsla av äventyr i honom, en kraft som jag tror jag har ärvt. Även om han inte alltid var där fysiskt har hans arv och hans kulturella rötter varit en del av mig hela livet. De har format den jag är i dag.
Som barn hade Peter så mycket energi att till och med en av hans gamla förskolelärare, många år senare, kommenterade det när de möttes igen.
– Han sa: “Jag minns dig! Du var aldrig stilla, alltid så fysisk! Jag gissade att du skulle bli en idrottsman eller en dansare”, berättar Peter och ler.
– Och han hade ju rätt. Jag kunde inte sitta still som liten. Jag bröt tummen, fick hjärnskakningar, klättrade överallt. Jag var en sån där unge som alltid måste röra på sig, alltid driven av kroppen. Det är jag nog fortfarande.
Peters barndom präglades också av somrarna i Marbella i Spanien, där hans moster Lena bodde. Där upptäckte han i en ung ålder frihet och självständighet.
– Vi sprang runt och gjorde hyss. Plankade in på hotellpooler och jag hade sommarkompisar från hela världen. Det var fritt och vilt. Jag tror att de somrarna lärde mig att förstå människor på ett djupare plan. Att läsa av och kommunicera, oavsett språk eller bakgrund.
•••
Under tonåren fann Peter – precis som hans förskollärare förutspått – sin verkliga passion i dansen. Det var som om all den energi som funnits inom honom äntligen hittade sitt uttryck.
Diskodansen, med sin explosiva rytm och elektriska rörelser, blev snabbt hans favorit och vid 16 års ålder blev han distriktsmästare i Uppsala.
– Diskodans var riktigt hett då. Det var så naturligt för mig att dansa, det bara rann genom kroppen.
Det var också under dessa tidiga år som Peter på allvar förstod att han ville uttrycka sig på scenen. När valet stod mellan juristlinjen och Balettakademin var valet självklart.
Efter att han avslutat dansskolan fick han jobb i Lena Philipsons första krogshow på Hamburger Börs och senare arbetade han med dragshowartisten Lars-Åke “Babsan” Wilhelmson, i en kabaré på anrika Bacchi Wapen i Gamla Stan.
– Att jobba med Lars-Åke var en av de mest lärorika och underhållande upplevelserna jag haft, säger Peter och skrattar åt minnet av de glittriga kostymerna och de extravaganta föreställningarna.
– Jag minns speciellt en gång när han övertalade mig att göra en parodi på Whitney Houston. Jag sa: “Men jag är ju kille, jag gör inte tjejer,” men han log bara och sa: “Snälla, vi behöver det här numret för att få ihop showen”. Så jag gick med på att göra det, iklädd en klänning täckt av cd-skivor.
Men längtan efter att fördjupa sig i modern dans växte starkare och Peter flyttade till Norge och anslöt sig till ett balettkompani. Där utvecklade han teknik och precision under ledning av några av Skandinaviens mest respekterade koreografer, som Kenneth Kvarnström och Mats Ek.
– Det var där jag på riktigt blev en bra dansare.
•••
Efter att ha återvänt till Sverige fortsatte han med modern dans och gjorde Dansens Hus till sin kreativa bas. Han samarbetade med koreografer som Per Jonsson, Jens Östberg, Örjan Andersson och Christina Caprioli.
– Vi skapade mycket bra konst, men med tiden kände jag att något började förändras. Modern dans blev mer konceptuell, mer huvud än kropp, med installationer och performanceverk där själva rörelsen inte längre var i centrum. Då var det inte lika intressant för mig längre.
Det var denna utveckling som fick honom att söka sig alltmer till teaterns värld.
– Jag såg mig själv som en dansare, inte som en skådespelare. Jag hade aldrig ens tänkt tanken att kliva över till teatern. Sedan träffade jag Benny Fredriksson på Stockholms Stadsteater, säger Peter.
– Benny såg något i mig som jag inte ens själv visste att jag hade. Det var typiskt honom, att få en att våga drömma stort. Han gav mig chansen att tro på att jag kunde bli en del av något större, att jag kunde spela roller jag aldrig vågat drömma om.
Trots att Peter aldrig gått en formell skådespelarutbildning har han sedan dess lärt sig genom att observera och arbeta med några av Sveriges bästa skådespelare.
– Jag minns när jag såg Ingvar Hirdwall på scen. Han var en av de första som verkligen fick mig att förstå vad skådespeleri handlar om. Jag hade en jätteliten roll i Katt på hett plåttak, som Björn Melander regisserade, och att bara få vara i samma rum som Ingvar och se hans precision och närvaro var magiskt.
Det var så Peter började lära sig teaterns hantverk: hur varje replik bär en undertext, en osynlig men kännbart närvarande laddning.
– Jag är en iakttagare. Jag är fascinerad av människor och att försöka förstå dem. Så jag studerade hur skådespelarna levde sina roller. Och till slut vågade jag själv ta plats och bli en av dem.
Hur hjälper din danserfarenhet dig som skådespelare?
– På många sätt. Att ha dansen som grund har gett mig en känsla för kroppen, rummet och textens rytm. Och kanske viktigast av allt – dansen har lärt mig att våga släppa taget och vara fri i mitt uttryck. Att lita på att kroppen kan säga lika mycket som orden.
Peter Gardiner
Ålder: 56 år. Gör: Skådespelare, dansare och sångare. Uppvuxen: I Uppsala och Umeå. Bakgrund: Började på Balettakademin 1988 och medverkade i flera krogshower. Fortsatte arbeta med Dansens Hus som bas och turnerade flitigt i Europa. Växlade runt år 2000 över till skådespeleriet. Har haft roller i tv-serier som Solsidan och Top Dog, filmer som Allt flyter och Strul, samt pjäser som West Side Story, Sound of Music och Alltid vara vi. Aktuell: Med hyllade musikalen Dreamgirls på Chinateatern som spelas till 25 januari 2025.
3 viktiga personer
1) Koreografen Per Jonsson:
”Vilda skiften i tempo och energi, mystik och gåtfulla ritualer. Vi som dansade med honom på 90-talet har alla lite Per kvar i kroppen.”
2) Regissören Carolina Frände:
”Hon är förnuft och känsla, orädd och egensinnig. Visar att konst är både lek och blodigt allvar.”
3) Skådespelaren Lars Lind:
”Äldre skådespelare rymmer så mycket liv. Varmare människa finns inte, han ser och lyfter andra människor.”
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2024-12-11
