Text: Mattias Dahlström Foto: Samuel Unéus
Vad tillför det yrket att ha rutin och erfarenhet?
Astrid: Skådespeleri blir bättre med åren på många sätt. På vissa teatrar har man börjat med auditions och det hade jag inte klarat för 30 år sedan. Men nu kan jag gå in och tillåta mig att leka och improvisera. Jag har ett helt annat lugn. Jag tror att det är bra i en ensemble att det finns den tryggheten.
Marie: Samtidigt finns det en oro som smyger sig in med åldern: att jag ska glömma texten. Och nu åker jag ibland runt och gör en monolog om Alzheimers, ironiskt nog. Rädslan för att glömma saker gör att ens hjärna inte är lika aktiv och alert som den har varit.
Blir ni fortfarande nervösa?
Marie: När jag var ung så jobbade jag med en äldre manlig skådespelare som sa: ”När du blir äldre kommer du tycka att det är jobbigt att gå in på scenen, för då har du så mycket att leva upp till.” Det har jag aldrig känt. Lars, du som gjort så mycket, har du känt av förväntningar utifrån dina tidigare 40, 50 eller 60 år?
Lars: Nej, det är självklart individuellt, men jag har aldrig känt så. Jag blir aldrig nervös heller.
Astrid: Åh, wow!
Lars: Jag arbetade med Kar De Mummas revy i tre år. Efter det finns absolut ingenting som kan skrämma mig längre. Han hade ju aldrig några färdiga texter. Processen kunde börja med en presskonferens om vad revyn skulle handla om, men i själva verket hade han ingen aning. Om han hade läst i Svenska Dagbladet på morgonen att en spelhåla sprängts på Östermalm så skulle revyn handla om det. Alla satte i gång och började bygga upp en spelhåla på teatern och sen kom manuset – det var inte någonting om någon spelhåla. De sista texterna kom precis före genrepet.
När märkte ni först att åldern började påverka vilka roller ni fick?
Astrid: Det var nog i dubbningen jag märkte det först. Plötsligt fick jag göra så otroligt många farmödrar och mormödrar. Annars har jag inte gjort så mycket åldrande roller. Den senaste uppsättningen jag gjorde var i Finland. Då var jag man före paus och kvinna efter paus. Det var roligt. Jag har aldrig spelat man tidigare och det var en rejält kolerisk karl också. En läkare.
Marie: Det är klart att jag får spela mer mamma och mormor nu, men det vore ju också konstigt om det inte var så. Däremot har utvecklingen väl gått framåt något i vad man spelar rent yrkesmässigt. Förr var det alltid män som spelade läkare eller advokater. Nu kan det vara en kvinna. Där har något ändå hänt.
Finns det en skillnad mellan teater och film? Film känns som ett medium som riktas väldigt mycket mot en ung publik och där rollerna kanske avtar för äldre skådespelare.
Astrid: Det finns ett glapp för kvinnor, att man som medelålders kvinna inte får jobb längre och sen när man blir ännu äldre får man spela farmor.
Marie: Så är det mer i filmvärlden. På teatern kan man lättare skapa situationer och påstå saker som inte riktigt stämmer åldersmässigt. Nu till våren ska jag spela mormor till Marie Rickardsson. Det skiljer tre år mellan oss. På film hade det varit jättesvårt att göra det.
När jag intervjuade en känd svensk skådespelerska för 15 år sedan sa hon att det kändes tråkigt att rollerna sinade lagom till att hon började behärska sitt yrke. Hon hade inte ens fyllt 40 då.
Marie: Det finns en väldigt bister ironi i det där, som det är lätt att känna igen sig i. Samtidigt har det ändå hänt mycket om man jämför med när jag var ung.
Hur ser ni på mentorskap? Har ni själva haft någon som har hjälpt er när ni var unga?
Lars: När jag var ung på Dramaten var de äldre skådespelarna oerhört hjälpsamma. Jag minns en pjäs där jag skulle komma in och skjuta Anders Henriksson med en pistol medan han låg i sängen. På premiärkvällen var jag överladdad och Anders märkte att mina repliker inte riktigt nådde ut ordentligt, så när han reste sig upp i sängen såg han till att göra det på ett sätt som öppnade hela scenen för mig. Det är en sådan liten detalj som kanske bara skådespelare upptäcker, men jag tyckte det var en kärleksgest. Så oerhört generöst.
Marie: Jag har inte haft någon direkt mentor, men jag försöker verkligen vara noga med att jag stötta yngre skådespelare. Det är min mission. Sen är det tyvärr inte alla som vill ha hjälp.
Men de yngre som ändå vill ha hjälp, vad kan du förmedla till dem?
Marie: Ibland kan det vara något så enkelt som att säga till en ung skådespelare som aldrig tidigare har haft en huvudroll: i kväll var du jättebra. Att ge uppmuntran. Vårt yrke går ju ut på att bli sedd.
Vi har gjort en enkät med Scen & Films medlemmar där väldigt många uttrycker oro över att kunna överleva på sin pension. Är det något ni också ser?
Marie: Ja, en del har det jättedåligt.
Astrid: Jag vet inte, jag jobbar heltid fortfarande och har jobbat hela livet. När jag var 30 undrade en kollega om jag pensionssparade och blev orolig när jag svarade ”nej”. Så jag började och det är jag väldigt glad för.
Många i enkäten tror att de behöver fortsätta jobba efter pensionen.
Astrid: Det finns många jobb man kan sysselsätta sig med. Man kan läsa in ljudböcker eller dubba. Roliga saker som har med vårt yrke att göra. Som kräver rytmkänsla och allt det där.
Marie: Det är många som har det jävligt svårt. Om man följer pensionsutvecklingen inom teatern är det ganska bedrövligt. Och det är så klart ännu värre om man är frilansare.
Astrid: Jag sitter i Konstnärsnämnden och vi ger ibland stipendier till folk som är 80 år och fortfarande aktiva. Det är många som verkligen brinner för yrket och vill fortsätta jobba, men samtidigt ska man ju inte vara tvungen att göra det.
Vad ger det att ha blandade åldrar i en ensemble?
Marie: Det är jätteroligt. Underbart. Det är det som ger variation och gör arbetet så mångfacetterat. Det gäller både kroppar och utseenden och allting. Jag tycker att det är väldigt vackert att se en äldre kropp dansa, röra sig och skådespela. Vi har en annan tyngd i våra kroppar när vi blir äldre.
Astrid: Det är lärorikt att arbeta med yngre. I pjäsen jag har arbetat med på Angeredsteatern nu är det tre unga skådespelare och manuset är skrivet av två unga författare. Genom dem har jag fått titta in i en annan värld. Det var massor med ord som jag inte förstår och nya sätt att tala – och jag får vara med!
Ni har inte funderat på att bara luta er tillbaka och njuta av pensionen?
Lars: Efter att jag var med i Tre systrar på Kulturhuset Stadsteatern tidigare i år har jag varit ledig i sju månader och – jag klättrar på väggarna. Jag är beroende av det här jobbet. Jag har ingen hobby. Det är lite sent att börja samla frimärken.
Marie: Vi människor är ju väldigt olika när det gäller sysselsättning. För jag är likadan som du Lars, samtidigt som min man är precis tvärtom. Han gick i pension för tre år sedan och tycker det är underbart. Han vill inte ha några tider att passa. Han vill inte gå tillbaka och jobba någonting mer i sitt liv.
Varför vill ni fortsätta arbeta?
Lars: Jag älskar teatern, miljön och människorna. Jag är glad så länge någon ringer och vill att jag ska vara med. En dag orkar man inte mer, men så länge jag gör det vill jag fortsätta. Varje ny roll är en ny utmaning, något nytt man lär sig. Att arbeta är för mig det bästa sättet att hålla mig vid liv.
Astrid Assefa
Ålder: 71 år. Född: Arvika. Yrke: Skådespelare, sångerska och regissör. Pjäser i urval: Barnen på Riksteatern, Min fantastiska väninna på Kulturhuset Stadsteatern, De sista vittnena på Dramaten. Övrigt: Under sju år var hon chef och konstnärlig ledare för Dalateatern.
Marie Delleskog
Ålder: 67 år. Född: Hammerdal. Yrke: Skådespelare och regissör. Ingår sedan många år i Göteborgs Stadsteaters fasta ensemble. Film/tv i urval: Mannen på Mallorca, Saltön, Poliser, Varg, Farsan, Min pappa Marianne. Övrigt: Är konstnärlig ledare för Dagens lunchteater.
Lars Lind
Ålder: 89 år. Född: Umeå. Yrke: Skådespelare. Film/tv i urval: Det sjunde inseglet, Repmånad, 491, Varuhuset. Pjäser i urval: Hamlet och Stilla liv på Dramaten, Jorden runt på 80 dagar och Tre systrar på Kulturhuset Stadsteatern. Övrigt: Spelat på de flesta av landets större teatrar.
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2024-12-11
