Den visuella Suzanne Osten

Text: Anna Heymowska, scenograf och kostymdesigner

Osten hade en förmåga att skapa föreställningar som hade en stor bildlig, scenografisk och koreografisk kvalitet. I många år influerade hon den visuella estetiken inom Teatersverige. Hon använde ibland själv ordet avant garde, så klart syftade hon på sitt pionjärarbete med barnteatern men även på det formmässiga arbete hon genomförde.

Det genomfördes förstås till stor del genom de scenografer, och andra visuella medarbetare hon valde att samarbeta med. Men det handlade kanske först och främst om hennes alldeles egna sätt att tänka och skapa. Jag var en av dem (*) som arbetade som scenograf och kostymdesigner med Osten i cirka 20 år.

1999 arbetade jag som påklädare i Besvärliga människor. Det var min första upplevelse inne i Ostens teaterrum. Sören Brunes hade låtit mura en rum av riktiga lecablock och ett tak som rörde sig. Rummet var inte bara en bärare av bildspråk och funktioner, utan skapade också ett verkligt rum som publik och scen delade.

Brunes och Osten jobbade tillsammans i många föreställningar på Unga Klara och skapade visuellt stringenta och utmanande föreställningar, som bland annat Irinas nya liv, Det allra viktigaste och Besvärliga Människor.

Från 90-talet minns jag också hur Osten och Brunes alltid lät den rumsliga upplevelsen börja långt innan vi satt oss. Rummet sträckte sig ut i foajén, ibland till och med i affischernas estetik. Osten hade ett enormt engagemang för sin publik och ville ge oss allt, i detta ingick att lotsa oss in i hennes universum rent fysiskt, via rumsligheter, överraskningar, små pamfletter i entrén och visuella vändningar av rummet. Vi lämnades inte heller övergivna när föreställningen var slut, utan rummet fortsatte att skapa överraskningar, skönhet och gemenskap hela vägen ut på Sergels torg.

Det fanns såklart starka övertygelser bakom dessa grepp. En av dessa övertygelser var idén om kontakt mellan scen och salong. En annan var hur viktigt det var att komma bortom den borgliga teaterns tittskåpsestetik. En tredje övertygelse var rummets och det visuella språkets inneboende kraft och dramaturgi. Och en fjärde övertygelse var att lusten och passionen är en avgörande utgångspunkt för skapandet.

Det Suzanne Osten själv fann engagerande och roligt ville hon dela med sig av. Hon älskade den visuella leken (här menar jag den allvarliga leken med stort L). Hon tänkte och processade via mode, kläder och smycken av alla slag, ett drag som bara blev starkare med åren.

Hon var alltid uppkopplad på de senaste unga konstnärerna i Europa. Hon klippte ut bilder från modetidningar och konstböcker och var själv en dedikerad tecknare. Hon åkte på utställningar och konstbiennaler. Självklart följde hon också teatern och dansen, vilket gjorde att hon ofta hittade nya unga begåvningar till de visuella samarbetena.

Under de många år som jag arbetade med henne kom jag att lära känna hennes visuella värld allt bättre. Några av de konstnärer som influerade henne mest genom åren var Dora Carrington och Paola Rego. Att hon fastnade för just Dora Carrington handlade nog om Ostens dragning till det surrealistiska, undermedvetna och abrupta. Både Carrington och Rego stod också för en komplex feminin värld där barnet, modern, älskarinnan, och alla möjliga mänskliga aspekter får plats – ibland sexuella och ibland mörka.

I dessa konstnärers världar finns också komplexa mansporträtt som öppnar för integrering av det feminina och barnsliga även inom mansrollen. Osten var upptagen av kroppen och dess olika uttryck. Hon var mycket influerad av Judith Butlers idé om hur vi alla iklär oss roller genom vår gestik och våra kläder.

När man arbetade i en produktion med Osten fick hon ofta starka scenografiska impulser, både i förarbetet och mitt under repetitionsprocessen. Ibland var dessa helt surrealistiska och svåra att förstå för oss som jobbade med henne. Men jag lärde mig efter hand att föreställningarna blev bättre och mer levande om hennes impulser tilläts få kropp. Jag lät hennes värld rinna genom min och ta en gemensam form.

Suzanne Osten hade ännu en unik begåvning som gjorde henne till en enastående regissör och skapade särskilt gynnsamma förutsättningar för det scenografiska arbetet: hon behärskade rummets spänning och förmågan att arbeta dynamiskt med scenerier. Hon hörde till de regissörer som faktiskt jobbade bäst i väldigt öppna rum där scenerna kunde flöda in och ur varandra. Absolut fokuserat och ibland vansinnigt kaotiskt.

När vi scenografer, kostymdesigners och andra visuella funktioner (som är många) arbetade med Suzanne Osten visste vi att vi stod inför några av våra livs viktigaste teaterprocesser. Det var estetiskt inspirerande, vi fick enorm frihet, intressant motspel och vi fick vara i samspel med en av samtidens visuellt mest intressanta konstnärer.

Denna erfarenhet och kunskap bär vi vidare med stor beundran och tacksamhet.

* Eva Fänge, Annika Tosti, Rikke Juellund, Katarina Bonnevier, Charlotta Nylund, Eva Rizell, Åsa Isacsson, Anna Söderberg, Torkel Blomkvist, Peter Scott, Per A Jonsson, Lena Lucki, Peder Frej, Marianne Lindberg de Geer, Magdalena Åberg, Jan Nordqvist, Nina Sandström, Christina Björk, Karin Wegsjö, Mona-Theresia Forsén, Gunilla Norlund, Torulf Wetterrot, Anja Ryhle, Minna Palmqvist, Lotta Melanton, Karin Lind, Maria Geber, Peter Tillberg, Camilla Thulin, Roland Söderberg, Olle Remaeus, Anna Asp, Gunilla Allard, Charles Koroly, Maria Antman, Ulla Kassius, Anita Kajaste, Maria Johansson Josephsson, AnnMari Ström, Akke Nordwall, Måns Hedström, Erik Sundin, Brita Jonell, Ellen Hedberg, Görel Engstrand, Birthe Barréus, Anders Barréus, Sven Dahlberg, med flera.

På uppdrag av Avdelningen för Scenografer och Kostymdesigner i fackförbundet Scen & Film.