Text: Ylva Lagercrantz Foto: Getty Images/Craig Stennett
Berlin, maj 2025. Omtumlad vinglar jag ut från Pina Bauschs hyllade verk Kontakthof – Echoes of ’78, här i en nytolkning av koreografen och filmregissören Meryl Tankard, med delar av originalensemblen från 1978 på scenen.
Fullsatta salonger, stimmiga teaterbarer och livliga diskussioner med kollegor från hela världen. Efter en vecka på Theatertreffen i Berlin – ett årligt måste för varje teaterkritiker som vill ha koll på den internationella scenkonstarenan – känner jag mig uppfylld.
Men om fem år kanske festivalen inte längre finns. För om den ska överleva måste det också finnas uppsättningar för juryn att välja till ”de bästa inom tyskspråkig teater”. Och just nu ser förutsättningarna för en kvalitativ återväxt dåliga ut.
Det politiska hotet mot Tysklands kulturliv var också utgångspunkten för ett seminarium med titeln ”Und jetzt? Strategien und Allianzen gegen die große Kulturdepression” (ungefär: ”Och nu? Strategier och samarbeten mot den stora kulturdepressionen”).
Här deltog representanter från olika delar av Tysklands scenkonstvärld och under samtalet användes dramatiska uttryck som att det som nu sker är ”kulturell terrorism” och att ”det kulturella ekosystemet riskerar att dö om Berlin bantar kulturbudgeten ytterligare”.
Det var i vintras som förbundslandet Berlins styrande parti, kristdemokratiska CDU, med stöd av socialdemokratiska SPD, annonserade radikala nedskärningar i kulturbudgeten på 130 miljoner euro (cirka 1,5 miljarder svenska kronor, vilket är 12 procent av den totala budgeten). Konsekvensen? Högre biljettpriser och färre produktioner, spådde branschen.
Vad har då hänt sedan dess?
Verena Lobert, kommunikatör på FELD, en teater för unga i Berlin, var en av deltagarna på Theatertreffens seminarium. När jag frågar henne om nuläget i höst svarar hon att ”den katastrofala, apokalyptiska stämningen bland de fria scenkonstaktörerna i Berlin har lättat något jämfört med i våras”, men att man nu försöker tackla efterskalvet:
– Stoppet av produktion- och projektfinansieringar har skapat en dominoeffekt av osäkerhet, och just nu är många i färd med att lägga pusselbitarna igen.
Men det hade kunnat bli ännu värre. Verena Lobert förklarar att initialt planerade Berlins politiker att dra in ytterligare 142 miljoner euro för 2026 och sedan 160 miljoner euro till för 2027. Nu är det senaste budet i stället en minskning på totalt 110 miljoner euro för både 2026 och 2027, enligt tidningen Kunstform International.
Effekterna från vinterns jättebantning har ändå inte låtit vänta på sig. Några av många exempel som Lobert nämner är hur tre fria teatergrupper (varav en spelar för barn och unga) så sent som i juli informerades om att de nu förlorar sin grundfinansiering.
Men ingen kulturneddragning går obemärkt förbi i debattens Berlin. Protester, aktioner, diskussioner och utfrågningar arrangerade av både yrkesverksamma och lobbygrupper pågår hela tiden, enligt Verena Lobert.
Hur går man då vidare, mitt i en kulturkris? På FELD, som även vänder sig till döva, kommer man efter en tuff vår med ett helt inställt program nu kunna återuppta den ordinarie verksamheten från och med oktober 2025, tack vare extern finansiering från ASSITEJ, en internationell organisation för barn- och ungdomsteater.
Framöver tror Verena Lobert dock att scenkonsten behöver förlita sig mer på filantroper och andra personer som förstår hur central kulturen är i stadens liv och utbud, och därmed indirekt bidrar till samhällskassan. Eller som hon uttrycker det:
– Kultur är en investering i en demokratisk framtid.
Jonas Zipf, vd för scenkonsthuset Kampnagel i Hamburg, är inne på samma spår. Även han tycker att konst och kultur måste lyftas mer som en del av stadsutvecklingen. Han nämner argument som ”inkludering” och att ”den attraherar framtidens kvalificerade arbetskraft.”
– Utan kulturen, säger Jonas Zipf, har staden lite att erbjuda sina invånare.
Själv ser han ännu inget uppenbart hot mot verksamheten på just Kampnagel. Han menar att det beror på att i Tyskland är kulturen primärt inte ett regeringsansvar, utan decentraliserat till kommunerna och de sexton tyska delstaterna.
Det vill säga, det som blivit ett problem för Berlin har för Kampnagels del inneburit att man i första hand är beroende av Hamburgs stads kulturbeslut. Och med kultur- och medieminister Carsten Brosda vid rodret har den totala kulturbudgeten snarare ökat med 11 procent, vilket Jonas Zipf säger räcker för att täcka kostnaderna för såväl inflation som löneökningar 2025.
Men om budgetförslagen på regeringsnivå däremot klubbas igenom i höst kommer det att påverka även Kampnagel.
– I värsta fall kan det innebära en minskning av projektfinansieringen för oss på upp till 750 000 euro (cirka 7,8 miljoner kronor), eller drygt 15 procent av den nuvarande säsongens budget. Därför är det oerhört viktigt att fortsätta påverka det politiska beslutsfattandet på federal nivå, säger Jonas Zipf.
Kan man se utvecklingen i Tyskland som ett varnande exempel för den svenska kulturen? Göteborgs stadsteaters konstnärliga ledare Linda Zachrison tycker att det finns all anledning att vara vaksam.
– Det tror jag tyvärr. Kulturminister Parisa Liljestrand lyfter i olika sammanhang, exempelvis i Ekots lördagsintervju (23/8), att kulturens andel av budgeten kommer att minska framöver. Det skulle drabba framför allt konstnärer och det fria kulturlivet hårt, men också publiken, säger hon och understryker att utvecklingen gäller hela Europa just nu.
Som dramaturgen och skådespelaren Janett Mickan varnade för under samtalet på Theatertreffen i maj:
– Den kulturpolitiska förändringen kan gå väldigt fort. Därför måste branschen prata ihop sig om hur man ska bemöta utvecklingen.
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2025-09-26
