Text: Jonatan Leman Foto: Samuel Unéus
Moderator: Simon Norrthon
• Petter Wallenberg. Artist, författare, aktivist och regissör. Grundat teatersällskapet Bland drakar och dragqueens, där dragartister läser sagor för barn, och organisationen Rainbow Riots som verkar för hbtq-rättigheter världen över. Skriver även musik och böcker.
• Marall Nasiri. Skådespelare. Född i Iran. Medverkat i en lång rad pjäser och i tv-serier som Bron, Störst av allt och Young Royals. Debuterade som regissör med pjäsen De livrädda 2023. Vann en guldbagge för huvudrollen i filmen Motståndaren 2024. I dag verksam på Dramaten.
• Erik Gandini. Regissör och dokumentärfilmare. Född i Italien. Var med och grundade produktionsbolaget Atmo. Gjort hyllade dokumentärer som Sacrificio, Gitmo, Surplus, After Work och Videocracy om Berlusconis tv-imperium. Professor i dokumentärfilm vid SKH.
• Astrid Menasanch Tobieson. Dramatiker, regissör och skribent. Född i Spanien. Har skrivit omtalade pjäser som Nattpassage, 100 barn och Ambulare. Aktuell med Uppdrag Holgersson för Riksteatern i vår. Skriver regelbundet om kultur i Aftonbladet, Expressen och SvD.
Nu ser vi allt fler exempel på hur politiker försöker påverka och styra det konstnärliga uttrycket. Om vi börjar med svensk film: är censur ett problem i dag?
Marall: ”Ja, vi är på god väg dit. På så vis att vi pratar mer och mer om publiksiffror kulturen. Det gör att vi utesluter en viss sorts berättelser och synsätt som inte gynnar siffrorna. Vi utesluter en publik som inte är köpkraftig och kroppar som inte är mainstream. Det leder till att vi snörper en stor anledning till att film kan vara en viktig pelare för demokratin.”
Erik: ”Jag tror på drömmen om armlängds avstånd men tycker inte alltid att den existerar. Jag har själv suttit och fyllt i ansökningar till Filminstitutet, med frågor om hur min film främjar jämställdhet framför och bakom kameran. Vad händer om man byter ut ordet jämställdhet mot svenskhet? Det är verkligen känsliga saker. Man ska aldrig skapa ett prejudikat som gör att nästa politiska styre kan säga: ’Vadå, ni gjorde ju si, nu kan vi göra så.’”
Även inom scenkonsten har branschen startat upprop för att värna armlängds avstånd mellan politik och kultur. Hur akut är läget där?
Astrid: ”Tidigare har det funnits en allmän förståelse för hur detta ska skötas. Men det verkar förändras nu. Jag märker det när jag pitchar projekt, att ämnen avprogrammeras för att man inte vill stöta sig med politikerna. Det sker inte från politikens håll, utan från teatercheferna. Man lägger repertoarer som man tänker är mindre känsliga eller drar tillbaka dem.”
Petter: ”Jag skulle säga att frågan om armlängds avstånd är akut. Jag lever i den varje dag. Vi har politiker som tränger sig in på våra föreställningar, eller lägger motioner om att stoppa dem. Vi har politiker som begår hatbrott mot vår verksamhet. Vi har ett styre där det sipprar in auktoritära tendenser. Hbtq-personer är lite som kanariefåglar i en gruva. Vi är de första som känner av giftet. Jag har känt giftet i flera år nu – och det blir värre och värre.”
Vilka konkreta konsekvenser får den politiska styrningen?
Erik: ”Det kan skapa ett klimat av rädsla som kan vara absolut dödande för kreativiteten. Jag minns ett direktiv för inte länge sedan om att svensk film framöver skulle vara på svenska, detta i en tid när det aldrig funnits lika många nationaliteter representerade i Sverige. Vi är 27 procent med utländsk bakgrund. Tanken på att tvinga tillbaka svensk film i någon slags fantasi om svenskhet – det är sorgligt.”
Marall: ”När jag pratar med mina agenter säger de att nu är tufft nu och filmbranschen vågar inte ta risker. Alla vet vad det betyder: Kroppar som inte är norm kommer att representeras på film längre. För en kropp eller en person som inte är norm utgör den risken. Vi borde vara tacksamma för att vi lever i ett land där det fortfarande går att ta risker, men det är som att vi alla sitter i samma gisslansituation. Vi anpassar oss i förväg. Det pratar man om i relation till censur i andra länder också: Först kommer självcensuren, sedan lagarna.”
Hur påverkar det er i vardagen? Tvingas man hitta nya strategier?
Petter: ”I mitt fall är det på liv och död. Det handlar om risken att utsättas för våld. Drag är folkligt i Sverige sedan 50 år tillbaka och populärare än någonsin. Men de senaste åren har nynazistiska miljöer utsett oss till måltavlor. Vi har blivit utsatta för attentat där de försökt storma våra föreställningar. De spärrar av hela byggnader där vi ska uppträda. Mordhot, hot om att vi ska sprängas i bitar, en retorik som utmålar oss som pedofiler och förövare. Nu har den retoriken letat sig in i legitima politiska sammanhang – in på ledarsidorna i Sveriges största tidningar. Vi möter dagligen kärleken, men också faran.”
Astrid: ”Det är väl forskat på, att när demokratin rivs ner då är det institutionerna som ryker. Men institutioner måste också försvara de enskilda aktörerna. Nu är det väldigt ängsligt inne på institutionerna. Jag upplever att man är otroligt förvirrad kring sitt uppdrag. Jag saknar en vision kring vad teater är i vårt samhälle. En tydlig röst, gärna en konstnärlig chef, som säger: ’Vi är inte vinstdrivande, våra konstnärer måste få ta risker.’ I stället råder en tystnadskultur på institutionerna. Då blir risken för de enskilda konstnärerna mycket större.”
Marall: ”Jag upplever att samtalet kring teater och film är väldigt frånvarande. Jag tycker det finns en ängslan där också. Jag önskar att kritiken av konst skulle vara ännu vassare. Vi borde avkräva mer av varandra, just för att den fria konsten är hotad. Nu blir det nästan någon sorts gaslightning av de försök som ändå görs, som en tyst utfasning av allt som skulle kunna störa konsensus. Men om vi blir tysta, hur ska vi då kunna försvara att vår konst har en funktion?”
Varför blir det så? Handlar det om att alla har ont om plats och resurser?
Astrid: ”Det har ju ett pris att vara ärlig. Väljer man att säga öppet vad man tycker om till exempel en repertoarläggning så kommer folk att bli stötta. Det är en så liten bransch. Men visst borde fler våga göra det: Vad väljer vi att visa valåret 2026? Vad är det vi påstår om Sverige? Eller om vår samtid? Det måste man kunna prata om.”
Erik: ”Jag tycker kulturkanon-projektet säger så mycket om vår tid. Det är ett väldigt förvirrat sökande efter någon slags svensk identitet tillbaka i tiden. I stället för att se potentialen i den verkligheten vi befinner oss i just nu så drömmer man sig tillbaka till en version av det som har varit som är en vagt ihågkommen fantasi, något som kanske inte ens aldrig existerat, och som man vill ’make great again’. Det kallas retrotopi. I det sökandet saknas en framtidstro och en uppskattning av det som är det nya Sverige.”
Ni har alla egna erfarenhet av censur från andra delar av världen – Iran, Spanien, Italien och Uganda. Hur ser situationen ut i dessa länder?
Petter: ”Jag har jobbat i Uganda i tio år med kultur som verktyg för en demokratisk utveckling kring hbtq-frågor. Där är det olagligt att vara hbtq. Du kan inte ens vara öppen för din familj. Det förekommer statligt sanktionerat våld där lynchmobbar kan driva dig ur ditt hem vid minsta misstanke om att du är hbtq. Jag minns när vi skulle göra ett scenkonstverk med drag på Pride Uganda. Precis när vi gick på scen stormade polisen in med maskingevär och höll alla i lokalen gisslan i två timmar. Ingen visste om vi skulle leva eller dö. Då fick jag en insikt: antingen ger man upp kampen, eller så fortsätter man kämpa ännu hårdare.”
Astrid: ”Just nu måste jag säga att jag är stolt över Spanien. De har stått upp mot folkmordet i Gaza och mot Donald Trump. Samtidigt har de enorma problem med censur. De genomförde munkavlelagen 2015 och sen dess har över 150 konstnärer och journalister fängslats för sina verk. Därtill har det delats ut runt en halv miljon böter på väldigt höga summor. Angreppen brukar gå till på två sätt: Antingen sker det genom att lagen förändras. Eller så förändras den ekonomiska styrningen, man säger alltid att pengar saknas, det heter aldrig vad det är. Men motorn är en blandning av ekonomi, religion och ideologi från Francos arvtagare.”
Du har dina rötter i Italien, Erik. Hur ser det ut med Mussolinis arvtagare?
Erik: ”Armlängds avstånd existerar inte i Italien. Vid varje regeringsskifte byts riktlinjerna ut och kulturen penetreras bokstavligen av den politik som råder för stunden. Just nu har man ett uttalat mål om att filmen ska sluta vara vänstervriden. Jag har själv gjort film i Italien och jag tänker ändå att det som ändå är fördelen där är att det är tydligt var konfrontationslinjen går. Du vet exakt varifrån som censuren kommer. I Sverige är det inte lika tydligt, censuren komma från sidan, från folk som du tror är dina vänner som plötsligt visar sig vilja cansla dig. Det kan skrämma de flesta – och leda till en form av självcensur som är mer hämmande än den som kommer från auktoritära maktsystem.”
Marall: ”Det fria ordet i Iran har ju varit frånvarande i decennier. Jag intervjuade regissören Jafar Panahi för några veckor sedan. Han fick förbud mot att göra film för 20 år sedan. Det svarade han på genom att göra en film som heter This is not a film i sin egen lägenhet. Så när vi pratar om censur i Sverige får vi inte glömma att vi ännu får vi ha en kamera och filma. Vi blir inte satta i fängelse för det. Ser man på konstnärer i Iran, som gör det till ett så oerhört högt pris, får man en uppmaning att våga ta vara på sin yttrandefrihet, så länge den finns.”
Varför tror ni att kulturen är under så hårt politiskt tryck just nu?
Marall: ”Ja, det säger ju mycket om kulturens kraft, om en film är så farlig att man sätter en filmskapare i fängelse. Så viktig är alltså konsten och berättelser att det första man gör när man vill skapa ett auktoritärt samhälle är att försöka tysta den. Det tycker jag vi ska se som en boost!”
Petter: ”Jag tycker problemet är att man importerar en amerikansk debatt till Sverige. Jag brukar säga att kulturkriget är den största amerikanska exporten sedan McDonalds. Det är en amerikansk polarisering som trycks in i en berättelse om Sverige. Det positiva är väl att de som försöker göra det inte lyckas inte jättebra. Det finns ganska stort motstånd här.”
Jag pratade nyligen med en journalist från Turkiet som sa: vi ligger 20 år före er, men snart är ni som oss. Vad ser ni framför er? Vart är Sverige på väg?
Astrid: ”Jag är ändå hoppfull. Är det något vi konstnärer kan så är det att skapa berättelser som berör. Och jag tycker att vår tid är konstens tid. Det är nu vi ska samlas och skapa saker som ruckar om. För det är en farlig tid politiskt, men en spännande rent konstnärligt.”
Erik: ”Ja, jag vill tro att vi lever i den bästa tänkbara tiden för att uttrycka oss. Jag växte upp i ett medielandskap där premissen var att jag skulle acceptera att förbli en passiv konsument. Allt kom uppifrån, det fanns inget internet, ingen Youtube, inga mobiltelefoner att filma med. Envägskommunikation. I dag är det lättare än någonsin att skapa och sprida nya berättelser och filmhistorien är präglad av nya vågor som, ofta tack vare ny teknologi, har revolutionerat konsten.”
Marall: ”Samtiden gör det tydligt vad som tystar oss. Jag blir väldigt glad att allt fler lyfter sig ur Netflix-dvalan och besattheten vid den egna framgången. Jag tycker mig se en rörelse där skådespelare och regissörer börjar yttra sig, vågar vara medborgare i världen, och inte tror att man måste vara så neutral som möjligt för att få jobb. Jag tror faktiskt att fantastiska saker väntar för konsten.”
Petter: ”De senaste två åren i mitt liv har präglats av rättegångar. Efter att vi utsatts för alla stormar av hatbrott mot oss, bara för att vi är hbtq, fick jag till slut fick nog och polisanmälde över 200 personer. En fullkomligt bisarr upplevelse. Men när första rättegången var slut hör jag hur det skrattas och fnissas. Det är en skolklass från Tullinge som är där på studiebesök. När de tågar ut ur salen säger de: ’Men gud, det handlade bara om dragqueens? Det är ju inget konstigt alls.’ Jag tror att de unga kommer visa oss vägen ur mörkret.”
Vill du höra hela samtalet? Missa inte första avsnittet av vår nya podcast Akt, där vi fördjupar oss i censurens påverkan på kulturen. Du hittar den där poddar finns eller här:
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2026-03-06
