Text: Ida Säll, Illustration: Lina Södergren
Vissa teaterspöken har en namnlös närvaro. Som den osynlige passagerare som åker hiss efter föreställningarna på Uppsala stadsteater och stiger av på femte våningen. Och i kostymateljén på Malmö stadsteater har både skräddare och medföljande hundar återkommande reagerat på en plötslig oförklarlig iskyla.
Ibland är det skådespelare som dröjer sig kvar. Gösta Ekman den äldre vägrar överge sin gamla loge på Vasateatern i Stockholm, trots att teatern numera är en del av ett hotell. I närheten, på Teater Brunnsgatan Fyra, gör Allan Edwall, död sedan 1997, regelbundna besök i verkstaden. Han verkar bygga något. Och hos Länsteatern på Gotland hörs Hjördis Petterson vanka av och an på vinden. Eller är det kråkorna som går över taket? Inte har väl de så tunga steg?
Det finns också mer krävande spöken. I Örebro sägs en gammal teaterchef vara en envis besökare. Gästspelande team som talat illa om teatern ska ha drabbats av så stora problem att man tvingats lägga ner hela föreställningar. För att hålla sig väl med spöket bör man berömma hans teater – något som vissa medarbetare sägs göra närmast rituellt varje gång de äntrar byggnaden.
Dag Kronlund är doktor i teatervetenskap och var i 30 år chef för Kungliga Dramatens arkiv och bibliotek. Han tror inte att teaterarbetare är mer skrockfulla än genomsnittssvensken.
– Men visst har man sina idéer på teatern. Som att man inte ska vissla eller inte gå under en stege. I England anses ju Macbeth vara otursförföljd och man säger därför aldrig pjästiteln utan kallar den för The Scottish play, berättar Dag Kronlund.
Vid Dramatens stora scen sägs Harriet Bosse spöka uppe på andra raden. Hon debuterade på Dramaten som 21-åring, men redan ett par år senare lämnade Bosse nationalscenen, missnöjd över att inte ha fått spela Melisande i triangeldramat Pelleas och Melisande.
– Harriet Bosses arbetsliv, som till viss del var kantat av besvikelser, skulle kunna förklara varför det är just henne man berättar om. Men å andra sidan har det funnits långt värre öden i huset.
Berättelsen om Harriet Bosses vålnad har cirkulerat i decennier. Själv hörde Dag Kronlund historien från en dåvarande kollega.
– Jag tror naturligtvis inte på spöken, men min kollega var övertygad om vad hon sett. Hon är en mycket jordnära person i övrigt.
Den före detta medarbetaren är i dag en bit över 90 år. Jag ringer henne på ett stationärt nummer, och hon svarar efter en signal. Men hon har absolut inte sett ett spöke. Och vill inte tala mer om saken.
Författaren och dramatikern Gustav Tegby talar däremot gärna om spöken. Under hösten 2023 spelades hans dramatisering av Skuggan över stenbänken på Kulturhuset Stadsteatern. Han tror att det finns flera anledningar till att den här sortens historier lever kvar.
– Vi som arbetar med teater vill ju väldigt gärna att det ska uppstå en slags magi. Att ha ett spöke på platsen passar förstås bra i den bilden, säger han.
Men det kan också ha med maktrelationer att göra.
– Teatern är en arbetsplats där vissa jobbar länge, medan andra kommer och går. Det kan finnas en hierarki i att ha sådana berättelser och hemligheter knutna till platsen, som man låter vissa medarbetare initieras i.
Teatern är till sin natur en tillbakablickande konstform, påminner Gustav Tegby.
– Vi spelar gamla texter om och om igen, som en slags brygga mellan nu och då. I den självbilden passar spöken in, som skuggor från det förflutna som inte kan släppa taget.
Hans egen favorit i genren utspelar sig på Ulriksdals slottsteater, där spöket Lilla sångfågeln sägs husera. Hon var sångerska och del i det franska teaterkompani som togs till Sverige av drottning Lovisa Ulrika på 1750-talet, när teatern fortfarande var ny. Men när vintern kom blev Lilla sångfågelns oeldade loge på vinden farligt kall.
– Hon gjorde som Descartes och frös ihjäl här i Norden. Man ska fortfarande kunna höra hennes klagosång, berättar Gustav Tegby.
Vilken teater skulle du själv helst spöka på, om du fick välja?
– Gärna på Sagateatern i Umeå, där allting började för mig. Den har tyvärr lagts ned som teater, men kanske vore det roligt att spöka för någon ovetande IT-människa som jobbar där nu.
2 spökande skådespelare
Harriet Bosse föddes 1878 och debuterade på Dramaten som 21-åring. Därefter följde en lång och stormig relation till Dramaten. Flera gånger bröt Bosse sitt kontrakt, men återkom i korta gästspel och var under en tid husets högst betalda skådespelerska. De sista tio åren vid teatern beskrev hon senare som en ”smärtsam Golgatavandring”. Har setts spöka på stora scenens andra rad.
Gösta Ekman den äldre föddes i Stockholm 1890. Han var far till Hasse Ekman och farfar till Gösta Ekman den yngre. Ekman var skådespelare, regissör, sångare och teaterdirektör. På 1930-talet drev han Vasateatern i Stockholm, numera en hotellkedja, där han tog beslut om att loge nummer ett skulle tillhöra honom själv på livstid. Har setts spöka i och runt sin gamla loge.
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2024-03-08
