Anförande om dansens och danskonstens betydelse för demokratin

Simon Norrthons anförande

Jag heter Simon Norrthon, jag är ordförande för Fackförbundet Scen & Film, vi organiserar alla som arbetar framför och bakom kameran, på och runt scenen. Goda arbetsvillkor är en förutsättning för ett inkluderande kulturliv och ett hållbart yrkesliv inom scen och film. Men jag ska inte tala om det idag. Inte heller ska jag tala om den svaga infrastrukturen för danskonsten, ett konstområde som blir allt viktigare för publiken.

Jag ska prata om språk och demokrati. Inte demokrati som ett substantiv utan som ett verb. Demokrati som någonting vi gör. Tillsammans. Jag är besatt av tanken på att fler ska göra. Ska kunna göra. Att fler ska få tillgång till demokratins platser och språk. Ett av dessa språk är dans.

Jag är skådespelare, men ett av mina första jobb var med koreografen Mats Ek. Jag har alltid varit intresserad av det kroppsliga, av att röra mig, men i mötet med en koreograf – eller framför allt med dansarna – mötte jag något nytt. Ett språk. Det som för mig var en rörelse, kanske ett uttryck, var för min partner Ana Laguna en berättelse. Det jag utförde som en gest genomlevde hon om och om igen för att förstå dess mening, för att kunna uttrycka sin mening. Var det Hej på dig, eller gå, eller kom? Ana hade lite samma relation till det talade ordet som jag hade till rörelsen. Där jag djupläste och sökte nyanser för gestaltningen sa hon texten som den stod utan att fastna för länge i det. Dansen, var Anas språk. Koreografin var hennes text. Mitt språk var ordet. Tillsammans försökte vi lära varandras språk, både för att det var nödvändigt för vårt samspel, för vår dialog och förhandling, men också för att berika de språk vi redan hade.

Dans är språk, ett inkluderande, integrerande och engagerande språk. Ett språk som tar både utövare och mottagare i anspråk. Och som alla språk är det centralt för hur vi förstår världen. Danskonsten är en av de arenor där vi möter världen tillsammans med andra för att trösta, förklara, komplicera, eller utmana världen. För att pröva en annan värld. Den som har tillgång till språket har tillgång till världen.
Det finns många anledningar att investera i rörelsekultur, men kanske är dans också svaret på flera av de stora frågor vi ställs inför idag? Vi lever med berättelsen att samhället faller isär, att demokratin hotas, att integrationen behöver stärkas, att skärmberoendet ökar och att unga människor inte känner framtidstro. Kan dans, danskonst och rörelsekultur bidra till att överbrygga samhällsklyftor och engagera människor till deltagande i samhällsfrågor – är dansen viktig för demokratin? Jag tror det.

Dansens status är kopplad till vår syn på kroppen, den förgängliga. Vi fruktar dansens kraft att blotta våra allra grundligaste upplevelser av att vara människor och vår patetiska kamp att dölja det kroppen ständigt avslöjar. Men i det avläsbara och direkta ligger också styrkan. I betraktandet av kroppens lekfullhet, sårbarhet, skönhet och råhet, i utsättandet av den egna kroppen för andra kroppar, skaffar vi kunskap om vilka vi är och prövar andra sätt att vara.

Vi påverkas alla av förflyttningar, av rummets arkitektur, av hur kroppar positionerar sig, förhåller sig till varandra, och vi kan aktivt förändra ett rum, en relation med en rörelse, en position. Att ha tillgång till språket dans ger tillgång till en av de arenor där vi förhandlar villkoren för vårt liv här på jorden.

Trots att dansen är så intimt kopplad till kroppen – eller kanske just därför – borde rörelsekultur ha en betydligt större plats i samhällsbygget än det har idag. Allt från de allra minsta medborgarnas möjlighet att erövra världen genom rörelse, till förutsättningarna för det professionella utövandet. Att investera i kultur är att investera i demokratin.