”Världen brinner, och vad gör jag? Jag filmar mig själv.” Filmaren Richard Dinter sitter uppklättrad på en röd klätterställning i en tom lekpark och undrar över nyttan med konst. Vad betyder den för den som skapar och för den som betraktar. Scenen återfinns i Den refuserade filmen som nu kan ses på SVT Play, en film som söker svaren på varför vi fortsätter skapa, och varför vi fortsätter skapa även när vi refuseras. Den konst som skapas utan att nå sin publik – finns den? Har den något värde? Filmen gräver i de konstnärskap som aldrig får sitt erkännande – författaren som inte publiceras, bildkonstnären som inte ställs ut, filmaren som inte får finansiering. Skammen över att bli refuserad blandas med skammen över att inte vara nyttig, önskad, behövd. Finns det någon mening med att ändå hålla på? Får man det?
Det råder en kognitiv dissonans mellan vad vi vet och vad vi gör. Vi vet att konst och kultur är effektiva, för att inte säga grundläggande förutsättningar för att föra oss samman, för att definiera oss som människor, för att stärka demokratiska processer och för att förklara världen. Ändå sätts kulturbudgetar och folkbildning på svältkur i en tid när demokratierna backar och polariseringen ökar. Vi vet att ett starkt och vitalt kulturliv är en förutsättning för sammanhållning och uthållighet, ändå försvagas den kulturella infrastrukturen i hela landet i en tid med höjd beredskap.
I dagarna påminde Folkhälsomyndigheten om forskning som visar på ”Kulturens betydelse för hälsa och välbefinnande”. Samhället skulle både kunna motverka psykisk ohälsa och avlasta vården genom att ge fler möjlighet att skapa och ta del av konst och kultur, ändå stryper regeringen studieförbunden och undergräver medborgarnas kulturella välfärd. Det där med kulturell välfärd är inget jag har hittat på. Det står i 2 § i Regeringsformen; Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Vilket samhälle skulle vi få om den kulturella välfärden faktiskt prioriterades?
Det finns en mening med att ändå hålla på. Det är viktigt att hålla på. Kulturpolitiken behöver värderas betydligt högre, och den måste bli bättre på att kroka i andra politikområden. Men i väntan på att politiken vaknar måste kulturskapare och medborgare fortsätta skapa. Just nu ser jag hur de ekonomiska ramarna gör att kulturlivet krymper och hur många yrkesverksamma inom konst och kultur har svårt att försörja sig. Studieförbund som erbjuder vuxna möjlighet till förkovran och fördjupning förminskas av makthavare. Autokratiska ledare och tyranner undergräver journalister och konstnärer och utmålar dem till sina fiender. Lojalitet med makten är viktigare än det fria ordet. Att vara en skapande människa har blivit en motståndshandling mot vansinnet, maktfullkomligheten och natten.
Vi är inte i världens slut och vi kommer inte vara i den här dalen för alltid. Vi behöver fortsätta organisera oss för att utveckla världen i en riktning som främjar skapande, demokrati och jämlikhet. Vi måste verka för en skolmiljö med estetiska ämnen som ser vikten av den skapande människan, som premierar kreativitet, konst och hantverk. Och sen ett arbetsliv där reflektion och medskapande ses som något positivt för medarbetarnas utveckling, ett näringsliv som aktivt bidrar till ett vitalt kulturliv. Och en fritid som stimulerar, retar och utmanar. Nå, jag drömmer.
Men när världen brinner kan vi protestera genom att filma oss själva. Genom att kräva rum för medmänsklighet, för lek och nyfikenhet.
Genom att vägra bli refuserade tar vi makten över våra liv.
Simon Norrthon, förbundsordförande.
Foto: Sören Vilks
Publicerad: 2025-04-01
