Text: Linus Fremin Foto: Peter Westrup
Klänningar med kandelabrar, backspeglar och stora rosa rosetter. Peruker bestående av Malmös stolthet Turning Torso. Att kolla på repetitionerna av musikalen Everybody’s Talking About Jamie – som sätts upp på Malmö Opera under hösten – är som att kastas in i en varm glittrig dröm.
Det är slutet på sommaren och på en av raderna i salongen sitter Elin Hallberg. Hon är musikalens kostym- och maskdesigner och har skapat de närmare 60 olika kostymer som de cirka 30 skådespelarna och dansarna i ensemblen använder på scenen.
– Härinne blir det som allra tydligast att scenkonst är en kollektiv process. Oförlösta tankar eller insikter om mitt arbete kommer lättare till mig medan jag tittar på repetitionsarbetet, säger Elin.
Musikalen, som tidigare har gjort succé på Broadway, handlar om unge Jamie som känner sig som en outsider i sin brittiska arbetarstad och som drömmer om att en dag bli dragshowartist.
– För mig är den här tematiken viktig på flera plan, säger Elin medan vi smiter ut från repetitionerna.
– Dels för att jag själv identifierar mig utanför heteronormen och blir påverkad av politiska strömningar som inskränker våra mänskliga rättigheter. Dels för att drag tydliggör de tabun och normer som ofta är osynliga och låter inskränkthet och intolerans komma upp till ytan. Drag, precis som vass humor, bär en subversiv kraft utan att vara vare sig aggressiv eller högljudd. För mig är drag lust och lek. Det får mig att känna mig fri, och i det här fallet, ha jäkligt kul på jobbet!
Elins kärlek till klädskapande började med en dröm om ett par Levi’s. Det var i början av 1990-talet och Kelly och Donna i tv-serien Beverly Hills 90210 och popdrottningen Madonna var de stora stilikonerna för den då tioåriga Elin.
Hon drömde om de där snygga jeansen som hade precis rätt siluett, men när hon och mamma åkte och handlade på outleten vid Kungens Kurva utanför Stockholm fick hon i stället ett par Levi’s 538.
– Det var såklart helt fel modell. Så jag klippte upp dem på båda sidor och sydde om dem. Jag älskade den popkulturella världen som jag var inne i då. Det var en underbar estetik som jag försökte återskapa utifrån det jag hade i garderoben. Jag tror att allt det födde en sorts kreativitet, att vilja uttrycka mig med kläder.
Elin hade även en tydlig influens hemma, pappa Bosse. Han sydde nämligen barnens skolavslutningsklänningar.
– För mig var det så självklart att han som pappa gjorde det. Mina föräldrar delade på den praktiska omsorgen om oss barn, även om jag förstod att det var normbrytande då omgivningen ofta höjde på ögonbrynen åt att pappa ansvarade för traditionellt moderliga sysslor.
Känslan för klädhantverket fortsatte hon att utveckla under gymnasietiden. Hon och några vänner startade en kulturförening kallad Klubbkult i Forsgrenska huset vid Medborgarplatsen. I ett av de andra rummen i huset startade samtidigt det som skulle bli Cirkus Cirkör.
– Vi hade kanske lite olika utvecklingspotential, säger Elin med ett skratt.
– Men vår kulturförening gjorde tre uppsättningar som ändå blev ganska storskaliga. De blev en ingång i teaterns underbara värld. Allt som handlade om att jag skulle ut på scen var ren skräck, men allt runt omkring, kollationeringen, sminket, kläderna, scenografin. Det älskade jag.
Under samma tidsperiod kom den feministiska antologin Fittstim, vilken tillsammans med Nina Björks feministiska klassiker Under det rosa täcket, satte ljuset på en tillvaro som Elin upplevde i sin vardag.
– Det feministiska uppvaknandet var en urkraft och en insikt om att min blick och mitt språk var en del av en rörelse och en gemenskap.
Någonstans där började också berättandet bli en allt viktigare del i Elins klädskapande.
– Som publik möter man också berättelser på scen med normer och föreställningar om hur karaktärer ska se ut, känna och handla. Då är det är en spännande utgångspunkt att kunna erbjuda alternativa uttryck för betraktaren.
I Malmö Operas syateljé är det fullt av fjädrar, paljetter och nåldynor. Loa Falkman, som spelar Hugo, en åldrad dragqueen som blir Jamies mentor, drar på sig en blå glittrig klänning med en matchande liten hatt. Leila Jung som spelar Jamies bästa vän Pretti testar en hijab.
– Mitt babyhår gör att det inte sitter fast på mitt huvud, säger Leila medan hon kollar sig i spegeln.
– Vi kan väl se hur det känns om den är instoppad? Det ger nog mer rörlighet också, säger Elin medan hon rättar till tygstycket runt Leilas ansikte.
Idag är första mask- och kostymgenomdraget. Skisserna hon ritade redan förra sommaren har sytts upp av Malmö Operas skräddare och nu ska allt gås igenom. Elin synar varje kreation och ger skräddarna vägledning kring hur de ska justera kläderna.
– Jag älskar den här processen. Det handlar mycket om att våga lita på det jag har skapat. Ibland kan det vara skönt att gå tillbaka till första skissen, den där suddiga blyertsteckningen, och påminnas om hur jag tänkte. Min skissbok är mitt bästa verktyg. Den och att jag fotodokumenterar alla provningar, säger Elin medan hon går mellan de två rum där klädprovningarna pågår.
– Det är en sån fröjd när allt, som nu, börjar komma samman. När man återigen får bevis på vilken hantverksskicklighet och kompetens det finns inom teatern och operan.
Efter gymnasiet studerade Elin klädsömnad och textildesign på Stenebyskolan HDK. Efter att ha jobbat som skräddare och slöjdlärare ett tag såg hon en liten notis i tidningen om en kostymdesignerutbildning på Dramatiska Institutet, numera Stockholms konstnärliga högskola.
– Det var fantastiskt egentligen, men jag störde mig mycket på de hierarkiska ordningar som fanns där. Jag ville vända mycket på perspektiven och utmana, men tiden där lärde mig mycket om yrket och mig själv.
Utbildningen blev startskottet för Elins karriär som kostymdesigner och sedan dess har hon jobbat med en mängd olika teatrar och operahus runt om i landet. Hon har bland annat gjort kostymdesign för Adressat okänd på Stockholm stadsteater, Dom kommer att drunkna i sina mödrars tårar på Unga Klara och Om tyranni på Göteborgs stadsteater. Hon har även regisserat William Spetz turnerande föreställning Hjälp mig inte.
– Oavsett vad det är för projekt börjar det alltid med att jag läser manuset och försöker få en känsla för det. Jag vill fångas av det på något sätt. När jag väl har sagt ja till projektet börjar jag ganska snabbt jobba med regissören. Lyssna in vad hen har tänkt. För jag får ofta bilder när jag läser manuset, men det fina, och ibland utmanande, är ju att det är en kollektiv process. Regissören kan ha en helt annan idé.
En av utmaningarna med att vara kostymdesigner är att hon måste lämna ifrån sig sitt underlag, skisser på kläderna, tidigt i processen.
– Det är därför det är så viktigt att förstå uppdragets kärna. Varför är pjäsen beställd? Varför vill en teaterchef att den sätts upp? Vad vill regissören lyfta fram? Hur har samtalen innan låtit och vad finns det för förutsättningar? Att helt enkelt få så många pusselbitar på plats som möjligt. Om jag kan lita på den kollektiva processen, och att vi tillsammans vet vad vi berättar, då är det skitkul att hålla på och ändra och trixa och fixa och att verkligen samarbeta med skådespelarna.
Vad får dig att tacka ja till ett uppdrag?
– Jag tackar faktiskt inte nej till så många uppdrag. Det är den krassa verkligheten som frilansare. Efter varje färdigt projekt tänker jag snarare att det blir det sista. Det spelar ingen roll hur många uppdrag jag haft, hur många succéer jag varit med om, jag tror ändå att det ska ta slut. Det är hopplöst, säger hon med ett skratt.
Var kommer den känslan ifrån?
– Jag tror många i branschen kan känna igen sig i det, speciellt om man jobbar kreativt. Att man ständigt känner pressen att skapa något nytt. Sen är vi i våra yrkesroller både konkurrenter och kollegor. Man måste hitta strategier för att hantera det, annars kan det vara frätande. Jag brukar tänka på uttrycket ”man ska inte jämföra sitt inre med andras yttre”, men det är precis det vi människor ofta gör. Sociala medier kan vara ett tortyrredskap.
Elin gör sitt bästa för att hitta en lagom prestationsnivå i varje nytt projekt, för att ge utrymme åt andra viktiga delar i sitt liv – som att vara förälder och ha ett fungerande socialt liv.
– Förr kunde jag sitta och skissa om saker in i det sista. Som i det här projektet, skisserna är ett år gamla. Jag ville rita om allt, men då fick jag hjälp av mina nära och kära att tänka att det bara är ett jobb. Måttfullhet och hållbarhet är något jag behöver påminna mig om, i alla delar av mitt liv, för att bibehålla passionen till skapandet.
När arbetet med Everybody’s Talking About Jamie är klart ska hon stå för scenografi och kostymer i Edvin Törnbloms soloföreställning Bögen är lös och efter det bär det av till Jönköping för att jobba med föreställningen Katt på hett plåttak.
– Det är lite lustigt att alla dessa tre projekt på olika sätt skildrar heteronormen. Jag börjar med glitter och drag och avslutar hösten med en misärfest i Katt på hett plåttak. Jag får nog ta en lång semester efteråt, säger Elin och skrattar.
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2023-10-19
