Text: Jonatan Leman, Foto: SVT, Netflix
• Josephine Bornebusch
Regissör, skådespelare och manusförfattare. Gjorde debut som regissör med LasseMajas Detektivbyrå och följde upp med den hyllade tv-serien Älska mig 2019. Har även regisserat Orca, Harmonica och Bad sisters. Aktuell med filmen Let go på Netflix senare i år.
• Lisa Farzaneh
Regissör. Debuterade med tv-serien Tjockare än vatten och fortsatte med flera populära deckare. 2018 regisserade hon Netflix första svenska originalserie Störst av allt. Var senast aktuell med julkalendern Trolltider och jobbar nu med serien Glaskupan för Netflix.
• Vera Herngren
Skådespelare och manusförfattare. Skapade tillsammans med Felicia Danielsson tv-serien Likea, med premiär på C More 2022, där båda spelar sig själva. Duon har även skrivit manus till tv-serien Leva life. Aktuell med säsong två av Likea och en ny serie för Netflix.
Vad jobbar ni med just nu?
VERA: Vi har precis gjort klart Likea säsong 2 för TV4. Sen jobbar jag med en ny serie för Netflix, där jag skriver manus. Och några andra projekt som är i utvecklingsfas.
JOSEPHINE: Jag har precis låst mina episoder till Baby Reindeer, en engelsk serie för Netflix med premiär senare i år. Sen sitter jag i klippning för en långfilm för Netflix som jag skrivit, regisserat och spelar huvudrollen i. Engelska titeln är Let go. Och så har jag tusen andra bollar i luften. Det blir ännu viktigare nu när branschen ser ut som den gör.
LISA: Och jag ska precis börja spela in serien Glaskupan. Det ska bli något läskigt för Netflix, ett drama med crime-motor, med Camilla Läckberg som svanvinge. Så jag har tunnelseende nu. Men det är en härlig fas, det är ju detta man jobbar för.
2010-talet var en guldålder för tv, där massor av nya talanger fick chansen. Nu råder kris och turbulens. Vad krävs egentligen för att göra en tv-serie 2024?
J: Jag tycker det har gått lite upp och ner senaste åren, men det som framför allt har hänt är att tv-bolagen tidigare vågade satsa på mer galna eller smalare projekt. Nu måste nästan allting baseras på IP (intellektuell egendom) eller en bok.
L: Ja, verkligen. Ingen vågar köpa annat än ett framgångsrikt verk av en känd författare. Jag har inte fått ta ett möte om några andra idéer det senaste året.
V: På så sätt hade jag tur. När jag kom in i branschen för fyra år sedan sökte bolagen ungt drama. Den efterfrågan finns inte alls i dag. Nu är det extremt mycket svårare att komma in som ny och ung person.
Hur anpassar ni er till detta skifte? Tvingas ni jobba på ett annat sätt?
J: Nu är vi alla tre ganska priviligierade men man känner såklart en ny oro. Förut tänkte man: Vad händer om alla projekt landar, hur får jag ihop det? Nu är det mer: Vad gör jag om inget blir av? För några år sedan pumpade Viaplay in pengar i drama. Nu när deras produktioner säljs till andra streamers uppstår en dominoeffekt där projekt skjuts undan. Samma sak med HBO. Förut var det vidöppna dörrar, sen fanns de plötsligt inte. Vem har ens pengar kvar?
V: Ja, det är en stress. Många projekt söker ett hem och det finns inte längre någon självklar plats att gå. Det gör att många utvecklingsprojekt hamnar mellan stolarna.
L: Min känsla är att det här inte är en övergående kris. Tyvärr. Jag tror vi får fortsätta komma med mössan i hand, vilket skjuter över makten ännu mer på beställaren. De kan ställa vilka krav de vill på deadlines och budgetar. Det är jag mest rädd för. Sen kommer det ju alltid finnas jobb för vissa, men under sämre villkor. Jag tror att vi får vänja oss vid detta.
Är ni andra lika pessimistiska kring framtiden?
J: Nej, jag är mer optimist. Nu är vi i en krisfas, men jag tror att det kan leda till något bra. Förut kunde man hoppa på grejer som inte kändes hundra. Nu kommer du inte få ett ja om det du gör inte är sjukt bra och når en bred publik. Det kommer bli många fler nej, men det som faktiskt blir av kommer att göras ordentligt. Det ser jag som positivt.
L: Absolut, det hoppas jag också. Risken är bara att vårt utrymme krymper för att vi inte kan ställa motkrav. De som beställer vill veta att de får en vas drejad av en riktig keramiker. Men då gäller det ju att få rätt lera. Jag är orolig att det som tidigare var entusiasm nu blir krav på prestation, vilket gör oss mindre vågade. Att vi inte är fria längre.
J: Det är såklart en risk. Ju mer panik beställaren har desto sämre blir det. Det säger sig självt. Tidigare fick man ett färdigt manus och frågan om man vill vara med. Nu får man snarare en skiss på en första idé som någon ska försöka sälja in.
V: I min karriär har jag vant mig vid responsen: ”Kul, gör det här på två månader”. Eller att det är viktigare med kända, säljande namn än en riktigt bra idé.
J: Det har jag faktiskt aldrig märkt av, att det måste vara kända namn.
V: Men du är ju själv ett känt namn?
J: Sant, haha. Men jag menar snarare vilka man väljer att jobba med. Det är såklart stora skillnader, men när ett projekt väl landar tycker jag att det finns en tilltro från beställaren. Och jag tror att man måste försöka hänga med i utvecklingen. Jag har själv inte alla svar på vad folk vill se. Man måste vara lite öppen för hur målgruppen vill titta på tv.
Vad öppnade dörrarna för er? Hur tog ni själva första steget in i branschen?
L: Jag hade jobbat i 20 år som scripta innan jag började regissera. Så det var väl en mix av upparbetat förtroende hos kollegor och en enorm lust att jobba. Plus kontakter förstås. Det var helt enkelt en annan regissör som puttade fram mig och sa: ”Nu är det du”.
V: Så är det. Jag assisterade en del på reklamfilmer och fick testa att regissera reklam själv. Det var en väldigt bra skola, att börja med mindre projekt. Jag lärde mig vad en regissör gör. Sen hade jag en manusidé som någon trodde på och det blev Likea.
J: I mitt fall var det tvärtom. Jag hade skrivit manuset till Älska mig och fått Viaplay på kroken. Vi hade ett möte där jag föreslog olika regissörer. Då frågade de: ”Ska du inte regissera själv?” Medan jag funderade på det fick jag frågan om att regissera Lasse-Maja. Jag tackade ja för att förstå vad regi är. Så mitt första uppdrag var en stor SF-film på Irland med ett irländskt team, hundra barn och massor av djur. Plus att jag hade två egna småbarn med mig. Efteråt tänkte jag: Om jag klarade det här så kan jag väl regissera min egen lilla serie.
Kvinnliga serieskapare har på senare år lyft fram berättelser som inte skildrats på tv förut. Från Girls och Better Things till Fleabag och I May Destroy You. Vad har det betytt för er?
V: Alla de otroliga serier du nämner gjorde det möjligt för mig att göra Likea. Det blev lättare för beställarna att föreställa sig vad det kunde bli redan på första pitchmötet. Även om jag var oerfaren såg de något kul i mig och Felicia och vår kemi.
L: Men jag går aldrig runt och tänker att jag är kvinna, eller att jag ska berätta något ur ett kvinnligt perspektiv. De föregångare du nämner har bara lyckats berätta asfeta historier.
J: Ja, jag går bara på en väldigt osäker magkänsla. Det handlar bara om vad man själv går igång på. Om du läser ett manus och ser bilder, scener och skådespelare – då är det rätt. Så var det med Älska mig också. Jag kände bara: det här vill jag berätta.
Hur tänker ni kring balansen mellan konstnärligt och kommersiellt? Hur mycket måste ni kompromissa med era visioner?
V: Jag tror det är livsfarligt att vara strategisk. Att tänka: Vad saknas? Vad kommer att sälja? Det funkar aldrig och du kommer bara tröttna på projektet. Du måste hitta något du själv vill lägga massa tid på – annars blir det omöjligt att övertala någon annan.
J: Nej, du kan aldrig göra en serie som alla tycker om, du måste bara kunna stå för den själv, att den träffar en punkt i dig. Sen när du bollar med andra får du vara öppen för att ändra dig, vrida den åt något håll eller tänka på tittarna. Men du måste starta i din magkänsla.
V: Feedback är ju något bra. Om man är på rätt ställe med sitt projekt så strävar kanalen, producenten och alla andra åt samma håll. Med Likea hade vi massa skämt som vi tyckte var solklara, men som ingen annan fattade. Det var bra att de suddades bort.
J: Verkligen. Och jag gillar att vara tvungen att försvara mig. Är det här försvarbart? Om inte måste man tänka om. Det där mothugget är nyttigt. Men ibland finns det scener som man vet är värda att slåss för. Då måste man såklart göra det.
L: När man väl fått pinnen så har man den. I alla fall i mina projekt. Men det läskiga är ju om de kommer fortsätta ringa. Finns det ens någon kvar som kan ringa? Men det är fortfarande samma arbetsglädje. Jag tänker inte på kris och kompromisser när jag jobbar.
Om ni får förändra en sak i branschen, vad skulle det vara?
L: Mer tid! Det går inte att göra något bra om man inte har tid. Det styr det psykosociala också, utan tid blir folk stressade och trötta. Tid är allt.
J: Så är det verkligen. Problemet med det är att tid kostar pengar, så egentligen är väl svaret: mer pengar. Där har vi regissörer en skyldighet att säga det innan det är för sent. Det lär man sig med åren. När jag började kunde jag inte riktigt förstå scheman. Nu kan jag titta på en schemaläggning och se direkt att det här kommer inte gå. Då gäller det att våga säga det.
L: Fast det svåra är att veta när man måste säga det. Man får manuset och budgeten, ska man då direkt se att man behöver mer tid och pengar? Jag tycker fortfarande det är knepigt.
J: Du har helt rätt. Budgeten får man ju innan schemat. Det är lite hönan eller ägget.
V: För mig som arbetar med mer lågbudgetprojekt är det stora problemet att man i brist på pengar anlitar väldigt gröna personer. Som bränner ut sig för att man tar in tre praktikanter i stället för att betala för en erfaren person. Bolagen borde lägga mer pengar på erfarenhet.
Så vad är framtidens tv? Var, när och hur kommer vi titta på tv?
V: Det är så svårt att förutse. När Skam kom sa alla: ”Vi måste ha mer ungdomsdrama!” Men det var säkert ingen som trodde på Skam innan dess. Eller Girls. Eller Succession.
J: Ja, det är omöjligt. Jag var med i den sista såpan, Hotell Seger. Sen blev det bara reality. Nu tar såporna fart igen, och extremt mycket lekprogram. Men jag tror inte att Tiktok tar över. Alla pratar om biografdöden, men det har också visat sig att film går jättebra på tv. Så jag vill tro att bra drama alltid hittar nya former. Det som är bra kommer alltid att överleva.
V: Har någon Tiktok-serie funkat? Då tänker man för strategiskt: ”Var är ungdomarna? På telefonen!” Men det lyckas sällan. Vilket leder oss tillbaka till: En bra idé vinner alltid.
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2024-03-08
