Foto: Liisa Eelsoo
Ljuddesignern Carl Edströms databank består av uppåt en halv miljon ljud. En del har han köpt in eller bytt med andra, men en stor del har han spelat in själv. Från smältande is till familjehundens säregna ylande.
Ett favoritljud är en knarrande rottingkista han fann ute på landet.
– Det är ett ljud man kan använda till så mycket. Spelar man upp det långsammare kan det vara ett skepp som knakar. Däremot tror jag aldrig jag har använt den till att just låta som en rottingkista.
Hans jobb i en filmproduktion är att få publiken att se vad regissören vill att den ska se.
– Man brukar säga att ser du en bil så hör du en bil. Så lägger du på ljudet av ett lejon istället. Ändå kopplar du det till en bil. Som ljuddesigner kan du styra blickar och känslor, utan att publiken märker det.
Vi stämmer möte i Gamla stan där Carl också bor, en miljö fylld av spännande ljudbilder: porlandet från Stortorgsbrunnen, turisternas olika språk, Tyska kyrkans 24 slagklockor som spelar ”Nun danket alle Gott”. Lägger du örat mot de gamla kullerstenarna kan du, med lite fantasi, också höra klappret av hästhovar och slamret från stadens latrintömmare, ljud från 1700-talets huvudstad.
Ett eldorado av ljud att spela in exempelvis storstadssorl i, kan man tycka. Men riktigt så enkelt som att bara trycka på ”record” är det inte.
– Du använder sällan originalljud som helhet, avslöjar Carl Edström.
– Ska du exempelvis bygga upp ljudet från ett torg tar du in alla ljuden separat – fågelkvitter, steg, sorl – innan du sen mixar och lägger ut det.
– Du gör alltså en ljuddesign, du försöker inte återskapa verkligheten. Ur ett filmljudperspektiv är den ofta jättetråkigt. Du vill ju kunna styra alla detaljer i ljudbilden.
På en filminspelning är det framför allt dialogen som är viktig att spela in, men det finns många andra ljud som kan förstöra den. Exempel på det är knarrande läderjackor eller nyinköpta prasslande lakan som inte är tvättade flera gånger innan inspelningen.
Ett annat problem kan vara fågelkvitter.
– Frånsett ett par måsar var det nästan inte några fåglar med i ”Bron” (SVT, reds anm), dem klippte vi bort och lade inte på några nya. Kvitter lät helt enkelt för trevligt! Men när fågelkvitter finns i dialogljudet från inspelningen är det ju lite besvärligt att få bort.
Är ett bra betyg på ditt jobb när vi inte tänker på ljudet?
– Ja, precis. Man vill ju att ljudet ska vara en del av helheten och inte göra så att man tappar fokus på handlingen.
Ofta börjar Carls jobb med att han läser manus. Därefter har han en genomgång med regissören där han presenterar ett ljudupplägg. Däremot är han inte med på själva inspelningen, utan kommer vanligtvis in först vid klippningen och ljudläggningen. I slutmixen har han synpunkter på vad som ska vara med och inte, ett moment Carl säger består av mycket tyckande.
Han beskriver sitt jobb som relativt fritt och oberoende.
– Regissören har förstås alltid sista ordet, men ofta kan de relativt lite om ljud. Det handlar mer om att uttolka vad de vill ha, och hur de vill att det. Som att här ska det vara mer ångest.
Vad finns det för utmaningar i ditt jobb?
-Det svåraste är när en regissör inte vet vad den vill komma åt och inte kan förmedla vad den vill, utan bara kommer fram till vad den inte vill ha. Eller när regissören har tänkt på något, men inte fått med det i materialet. Då finns det inga bilder att hänga upp ljudet på.
Hur skulle du beskriva vad en ljuddesigner är?
– Det är den person som har ansvar för hela ljudbilden. Man skulle kunna säga att vi gör alla yrkesgruppers jobb, fast på ljudsidan. Vi gör ju ljudet till scenografin, kostym och allt annat som man vill ska låta.
Vanligtvis är det flera personer som lägger ljudeffekter. Där finns dialogläggarna som redigerar repliker, effektläggarna som enbart lägger ljudeffekter och atmosfärer, medan andra gör det så kallade trampet (även kallat foleyartist), sådant som slamret av glas, steg och koppar och klädprassel. Allt går sedan via ljuddesignern som ansvarar för slutresultatet och fungerar som ett slags chef för de andra i teamet.
– På en del lägger jag väldigt mycket av ljuden själv, på andra produktioner berättar jag för andra vad de ska göra. Men i slutändan är det ändå jag som ändrar, väljer bort, lägger till och bygger upp helheten, säger Carl Edström.
– Jag kan ha önskemål om att en bil ska låta mer aggressiv eller att de där gymnastikskorna ska låta på ett speciellt sätt. Eller, som nyligen, att jag ville att ett par tofflor skulle låta mindre hasande. Det berättar ju en del om personen.
Förr hette det enbart ljudtekniker. Idag finns då också benämningen ljuddesigner. Hur kreativt är ditt arbete, skulle du själv säga?
– Det är nästan bara kreativitet! Du måste också ha ett tekniskt kunnande, men du börjar ju med ett blankt papper – allt är skapat från scratch.
Ur den aspekten, hur pass rimligt är det att även ljuddesigners ska ha del av upphovsrätten?
– Det är helt sjukt att det inte är så idag. Bland ljuddesigners har det länge funnits en diskussion om varför, men det är nog en inställning som hänger kvar från tiden när ljudet just var väldigt tekniskt. Då kretsade mycket kring att få tekniken att ens fungera, Idag är ljudteknikern den som håller i mikrofonen och tar ljud på plats.
Vad är de största förändringarna i ditt jobb över tid?
– Att man lägger ner mycket mer tid på dialogen, trots moderna verktyg. Vissa skådespelare talar inte lika tydligt som förr, vilket är en utmaning. Och inspelningarna görs inte lika ofta i studio, utan i besvärligare miljöer vilket också skapar problem.
– En annan stor skillnad är de nya ljudsystemen, exempelvis i Dolby Atmos. Förut kanske jag hade 20 – 30 spår med ljud. Idag kan det röra sig om 300 – 400. Det är en enorm skillnad sett till mängden material. Samtidigt är det mycket lättare. Nu kan man under arbetet höra alla ljuden samtidigt, vilket innebär att man kan designa på ett annat sätt.
Och arbetsmiljön då och nu? Är den också annorlunda?
– Det är väl framför allt att det ska levereras så mycket mer komplext material idag. Det ska mixas i surround och fungera på alla plattformar, från hemmabio till smartphones och på laptops. På så sätt är de mycket mer att tänka på.
Ylva Lagercrantz Spindler
”FAKTARUTA”
Carl Edström, ljuddesigner
Bor i: Gamla stan, Stockholm.
Jobbar med just nu: SVT-serien ”Taelgia”, ett drama i sex delar som släpps i höst.
Bakgrund som ljuddesigner. Började med företags- och reklamfilmer, sedan dokumentärer och tv-serier, för att under 90-talet även börja jobba med långfilmer.
Produktioner i urval: ”Kalifat”, ”Försvunna Människor”, ”Arn”.
Mest stolt över: ”Bron”. ”Här hade jag och kompositören Johan Söderqvist ett tätt samarbete hela vägen. Det blev ett väldigt speciellt ljud, tycker jag. Lågmält och ändå distinkt.
Favoritljud: Knarrande rotting!
Övrigt: Ordförande för FSS, Film Sound Sweden.
Publicerad: 2023-05-02
