Vad ska vi ha kultur till, egentligen? För många av oss som arbetar inom kultursektorn är kultur i alla dess former en given del av vår vardag. Det är kanske inte så ofta vi stannar upp och frågar oss vad vi ska ha det till. Vi vet bara att vi inte kan leva utan det, att det fyller våra liv med mening, att det är det som definierar oss och gör oss till människor. Trots det diskuteras ofta kulturpolitik som ett särintresse och som någonting utanför samhällsbygget. Som något man lägger till om det finns utrymme för det när allt annat är ordnat. Det är uppenbart att Sveriges kulturpolitiker behöver hjälp att besvara frågan, den ställs öppet i flera kommuner som i ett pressat ekonomiskt läge parat med politisk ideologi ifrågasätter vårt gemensamma ansvar för ett levande kulturliv. Vi har i decennier sett hur anslagen urholkats och hur elevernas tillgång till konst och kulturupplevelser under skoltiden gått kraftigt tillbaka. I stället för att stoltsera med estetiska ämnen i grundskolan överlåter politiken en allt större del av kulturskolans finansiering till föräldrar med ekonomiskt utrymme.
I veckan har det stormat kring Norrköpings aviserade omstrukturering av kulturverksamheten. De aviserade besparingarna och den rakt igenom marknadsmässiga synen på kommunal verksamhet har väckt en hel del uppmärksamhet – i synnerhet i Norrköping. Staden har för sin storlek en imponerande kulturell infrastruktur som nu monteras ned under förespeglingen att det är en satsning. Nu kan man tycka att de får ta skeden i vacker mun när man valt de politiker man valt. Men det som har gett frågan så stor uppmärksamhet på riksplanet är kommunalrådets uttryckt ohöljda förakt mot oss som producerar eller konsumerar kultur. Jag är inte förvånad att en politiker med Thatcher som sin politiska rollmodell stoltserar med brutalitet, men jag vägrar acceptera det. Tyvärr kommer vi se liknande utspel på fler håll, men om vi inte fortsätter exponera övertramp och problematisera politiken får vi skylla oss själva. Den lågkonjunktur vi nu går in i drabbar oss alla, men hotet mot ett fritt och tillgängligt kulturliv handlar inte främst om pengar. Det handlar om kulturens plats i samhällsbygget. Vi måste reagera när offentliga medel till kultur utmålas som bidrag och kostnader när det egentligen handlar om anslag och investeringar. De som antingen fruktar kraften i det fria ordet eller helt vill låta marknadskrafter styra utbudet kommer fortsätta jonglera med språket och presentera nedskärningar som satsningar och begränsning som frihet.
Det är inte en naturlag att det finns folkhögskolor i Sverige där du kan studera nästan vad som helst och träna det fria tänkandet, det är inte en naturlag att det finns museum, biografer, föreningslokaler, stadsteatrar och gallerier. De finns där av en anledning, men kanske har det funnits så länge att vi glömt varför de blev till? Varför har vi demokrati – egentligen? Det är ingen naturlag att vi ska leva i en demokrati. Det finns många andra sätt att styra ett land. 70 procent av världens befolkning lever i diktaturer och endast 13 procent lever i en liberal demokrati, jämförbar med Sverige. Om vi inte alla kan svara på frågan vad vi ska ha kulturen till – vad vi ska ha demokratin till – Hur ska vi då kunna försvara den?
Ett sätt kan vara att delta i aktionen Tre tysta minuter för kulturen den 1 september. Vi länkar till initiativet i Nyhetsbrevet, där kan du läsa mer om vad det handlar om och vilka aktioner som är planerade.
I USA pågår fortfarande den stora strejken där skådespelare och manusförfattare krokat arm för bättre ersättning från strömningstjänsterna och regleringar av hur AI ska få användas på medlemmarnas bekostnad. Det är en oerhört viktig kamp som vi följer noga. Sen strömningstjänsterna etablerat sig på allvar har villkoren för finansiering, produktion och konsumtion förändrats i grunden globalt. De flesta plattformarna är baserade i USA, så ska vi på allvar enas om ett hållbart regelverk måste det börja där.
För att bygga och försvara det vi tror på måste vi organisera oss. Många ser det som sker och oroar sig för en framtid med ekonomisk och säkerhetspolitisk otrygghet. Vi kan inte ta det vi har för givet och lämna till andra ta kampen. ”Det räcker inte att bua från balkongen”, som Lorca skrev. Om du ännu inte är medlem i ett fackförbund är det en bra början. Sen tycker jag att du ska värva en arbetskamrat – för kämpa gör vi bäst tillsammans.
PS
Kultur är inte en del av samhället. Kultur är samhälle.
DS
Publicerad: 2023-08-25
