Vad är egentligen ett fackförbund? Just Scen & Film började som en nödhjälps- och begravningskassa i slutet på 1800-talet för att möjliggöra för skådespelare att få en ”bekymmersfri ålderdom” och en anständig begravning. Sen dess har mycket hänt fram till dagens moderna fackförbund med kollektivavtal, upphovsrättsbolag, försäkringar, rådgivning och rättshjälp för alla – förutom musiker och dramatiker – som arbetar inom scen och film. De stora samhällsförändringarna och det demokratiska välfärdssamhällets framväxt som präglade nittonhundratalets början drevs till stor del fram av civilsamhällets organisationer – arbetarrörelsen, fackförbunden och nykterhetsrörelsen. Fackförbunden har alltid verkat för medlemmarnas villkor på arbetsplatsen, men också för sociala frågor, folkbildning, pensioner, demokratisering och fred.
Internationell solidaritet har från början varit en viktig del av verksamheten eftersom organisationerna alltid kan ta rygg på varandras framgångar i stället för att spelas ut mot varandra. I många länder är det fortfarande farligt att organisera sig. Att uttrycka sin mening, att vara öppen med sin sexualitet eller sin tro är fortfarande en dröm för en stor del av världens befolkning. Att kämpa för reglerad arbetstid på en säker arbetsplats med kollektivavtal är för många förenat med livsfara. För att förbättra villkoren krävs det att internationella organisationer synliggör missförhållanden och finns på plats för att bistå med det som efterfrågas. Därför har en del av det svenska biståndet slussats via civilsamhället för att via deras nätverk och erfarenhet bidra till demokratisering och uppbyggnad av effektiva strukturer för medinflytande.
Den sittande regeringen har aviserat att de kommer se över biståndet i sin helhet och bygga en mer ”pluralistisk” (läs: icke-facklig) modell för biståndet vilket har föranlett Sida att säga upp avtalet med 16 organisationer i civilsamhället för att i stället själva välja vilka projekt som ska stöttas. Organisationer som Rädda Barnen, Civil Rights Defenders och Union to Union riskerar nu att från och med 1 januari 2025 stå utan biståndsmedel för sina internationella utvecklingsprojekt. Varför gör man så?
Antingen ser man inte vad ett starkt civilsamhälle betyder för samhällsutvecklingen, eller så är det just det man gör och ser det som ett problem. Oavsett vilket drabbar det dem hårdast som har svagast skydd. I en tid när demokratiseringen går bakåt på många håll i världen är det helt andra beslut som behöver tas, men det är som att varför-just-vi?-politiken fått fäste i Rosenbad. Att Sverige varit stolt över sitt arbete med bistånd, folkbildning, internationell solidaritet, yttrandefrihet och klimatpolitik verkar mest vara ett problem för regeringen som genomför sitt paradigmskifte i rasande fart. Kanske är det inte så konstigt att man som regering vill sätta sin egen prägel på saker och ting, men vi har sett flera initiativ där det verkar viktigare att det förändras än att det blir bättre. Att biståndet är under förändring är ingen överraskning, men beslutet att helt strypa stödet till civilsamhällesorganisationerna är förhastat och brutalt – och dumt.
Fackförbunden har alltid utmanat makten genom att ställa krav på jämlik fördelning av makt och resurser, för vad är alternativet? Hade vi haft ett starkare Sverige idag om vi haft svagare fackförbund? Tack vare de svenska fackförbundens ansvarstagande har Sverige haft en stabil arbetsmarknad i nära hundra år vilket varit avgörande för utvecklingen av det svenska samhället och det svenska välståndet. Nyckeln till framgång har varit samverkan mellan parterna. I stället för att som nu undergräva civilsamhällets roll i samhällsbygget måste vi stötta andra länders kamp för de rättigheter vi har kämpat oss till. En hög organisering av arbetstagare och medborgare är bra för demokratin, gemenskapen och upplevelsen av delaktighet. Vi stöttar arbetet för organisering i andra länder eftersom vi vet att det är en förutsättning för att bygga en hållbar demokrati. Och demokratier behöver varandra, därmed ligger det även i Sveriges intresse att demokratierna blir fler, inte färre.
Simon Norrthon, förbundsordförande, Scen & Film
Foto: Sören Vilks
Publicerad: 2024-03-28
