Röstskådespelaren och regissören Suzanna Dilber har lång erfarenhet av att arbeta med dubbning och skriver här om sitt yrke i en krönika.
Vi fick alla vara en ilsken vakthund, och jag gjorde min på östgötska. En av scenskoleklasskompisarna viskade shit, vad säker du var! när jag klev ut ur studion. Några veckor efter det fick jag mitt första riktiga dubbjobb. Det var 1999 och sedan dess har det helt enkelt rullat på. Numera vet jag att jag inte alls var säker då.
14 år och oräkneliga produktioner senare, både som skådespelare och som regissör, vet jag mycket mer om dubbning. Numera är jag säker.
Tyvärr har också hela branschen förändrats i takt med att jag blev säkrare. Produktionstakten har mer än fördubblats, lönen har stått stilla. Det som från början var så lustfyllt och ett jobb jag alltid såg fram emot att gå till, blev en i bästa fall småstressad arbetssituation och i värsta fall en cynisk produktionstakt med fula metoder, där det faktiskt har uttalats till vissa att de får jobben inte för att de är bra, utan för att de är snabba.
Jag är en av de skådespelare som kan vara väldigt snabb. Det gör mig lönsam för arbetsgivaren. Jag har aldrig känt att det ligger en lust i att vara snabb eller lönsam för arbetsgivaren. För mig ligger lusten i att vara bra. Att ha roligt. Att leverera ett material som är välgjort. Och det här blir givetvis ett problem, för plötsligt tycker vi då inte att vi sysslar med samma sak. Jag har sett på dubbning som ytterligare en del av barnkulturen – eller som jag ofta har sagt lite raljerande på fester, jag är nog din mest anlitade barnvakt!
Det spelar ingen roll vad det är för material jag jobbar med, jag har en yrkesstolthet som går ut på att jag alltid, alltid vill göra mitt bästa. Jag har alltid varit stolt över att vara en duktig dubbare, för det kräver en kvicktänkthet, musikalitet och teknik som alla faktiskt inte har. Man kan vara en fantastisk skådespelare och samtidigt vara en riktigt dålig dubbare, för förutsättningarna är så specifika. Det är en helt egen genre och jag är bra på den. När jag började regissera blev jag väldigt imponerad av andra. Av att de var så säkra.
Nu har vi, tack vare en långdragen strejk, för första gången sedan jag började dubba fått en löneförhöjning. Vad kommer att hända nu? Kommer vi att börja diskutera vad dubbad film egentligen är eller fortsätta prata om den som den ”riktiga filmens” handikappade lillasyster? Kommer vi att få en chans att göra vårt jobb så bra vi kan, eller kommer det att bli ännu viktigare att vara ännu snabbare, så att studiorna inte förlorar pengar? Kommer det att sitta uppe lappar om att vi inte får gå på toaletten på inspelningstid?
Kan vi börja prata om att det är vårt arbete som så gott som alla barn växer upp med? Det är våra röster, vårt språk, vårt spel och vår sång som bland annat är med och skapar deras världsbild och formar deras utveckling. Ska vi ta det ansvaret på allvar och börja diskutera kvalitet, eller ska vi fortsätta att bara prata pengar?
Det dubbas mer än någonsin i Sverige. Nu är det dags att börja diskutera hur vi dubbar och under vilka omständigheter. Det är vår plikt mot både barnen och barnkulturen. Och lusten!
Suzanna Dilber
Frilansande skådespelare
Krönikan har tidigare varit publicerad i Scen & Film 6/2013