Fackföreningsrörelsen är samlad och motiverad till att verka för hållbara lösningar på de utmaningar vi har framför oss, men utmaningarna är stora och tiden är knapp. Med den ekonomiska krisen, bristande energiförsörjning och en akut klimatsituation i skuggan av ett krig har vi en situation som kräver både sammanhållning och reformer. Det var ändå peppande att uppleva hur vi kan landa i en gemensam progressiv plan för de kommande åren, trots våra olikheter och nationella behov. Resten av Europa har tryckt på hårt för minimilönedirektivet. Sverige och Danmark hållit emot, i försvar för våra partsöverenskommelser. Det är ett viktigt direktiv för många länder i Europa, men för Sverige under det den svenska modellen och flyttar makten från en fungerande partsmodell till politiken. På samma sätt menar vi att vissa beslut bör tas nationellt för att inte förstöra det som redan fungerar.
Nästan varje inlägg berörde hotet mot demokratin. Auktoritära, antidemokratiska rörelser i hela Europa undergräver facklig organisering, yttrandefrihet jämlika rättigheter. En stark öppen demokrati är inget vi kan ta för givet, det är något vi måste erövra varje dag. Här står Europafacket enat i försvaret för jämställdhet, skydd för människor på flykt och allas rätt till likabehandling. Vi beslutade om flera viktiga resolutioner till försvar för frihetsrörelsen i Iran, Ukrainas självständighet och fördömandet av den antifackliga politiken i Storbritannien.
Jag använde min talartid till att lyfta yttrandefrihetens och den konstnärliga frihetens betydelse för den öppna demokratin. Dessa rättigheter måste försvaras varje dag och de är under attack.
Så här på lite håll får man också lite perspektiv. Det är uppenbart att vi inte är ensamma. Det är nedslående att våra problem delas av så många, men det finns en fantastisk kraft att möta så många engagerade människor som formulerar och mobiliserar både motstånd och lösningar. Och även om jag var den enda konstnären i rummet fick jag lyfta vår röst.
Varje morgon på väg till kongresshallen går vi längs den del av Berlinmuren man valt att spara som en påminnelse om vad Europa genomlidit. Om hur fascism, nationalism och kommunism slet isär, begränsade och mördade. Den står där som ett ärr av betong. Jag tänker att det är vår skyldighet att minnas och bygga vidare på demokratin, tillsammans.
För första gången var det en stor representation av unga på kongressen, och framöver måste var fjärde delegat vara under 35 år. Det innebär att varje förbund måste satsa på att organisera och utbilda unga medlemmar för att kunna fylla sina delegationer. Det är faktiskt helt rimligt – de unga måste engagera sig för att förvalta och utveckla den värld de kliver in i, och vi som varit med ett tag ska borsta isen framför dem. Alla som arbetar borde vara med i facket av solidaritet med sina kamrater och för att ta sin del av ansvaret. Prata om det på jobbet i morgon.
– Simon Norrthon, förbundsordförande Scen & Film
Publicerad: 2023-05-30
