Text: Linus Fremin, Foto: Kimberly Ihre
Vid en första anblick ser det vitkaklade stora rummet ut som ett laboratorium. Ovanför en diskho hänger några handskar på tork. På en galge hänger en vit tröja med vad som ser ut som en färsk blodfläck. Mittemot finns en sprutbox med färgstänk över halva golvet.
Ja, på många sätt är det ett sorts laboratorium. För här på elfte våningen i Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm huserar nämligen teaterhusets enda patinerare, Anna Lindqvist. Hennes jobb går ut på att få scenkläder att se använda ut och som att de verkligen tillhör den rollfigur som bär dem. Med hjälp av olika tekniker som exempelvis färgning, måleri, airbrush och sandpapper ger Anna liv till kostymerna.
– Kläderna ska hjälpa publiken att snabbt förstå vem rollfiguren är, säger Anna medan hon visar runt i arbetsrummet. Och patinering ger varje klädesplagg en själ, en historia.
På arbetsbordet har Anna lagt fram skissbilder på kostymerna till den aktuella föreställningen Hamlet, där artisten Silvana Imam gör titelrollen.
Det är en uppmärksammad uppsättning som för den klassiska berättelsen in i nutiden. Kostymdesignern Siri Areyuna Wilhelmsson och regissören Sunil Munshi har tagit inspiration av moderna tv-serier som Succession och Euphoria i uttrycket.
– Att det just är Silvana Imam som är Hamlet adderar också ett lager. Hennes image och egna artisteri blir på något sätt Hamlets energi. Det är en väldigt avskalad scenografi, med ett i princip öppet scengolv. Det är med andra ord kostymen som säger något om tidsperioden och vilka de är.
De flesta av kostymerna till Hamlet är tillverkade i teaterns ateljé och patineringen har inneburit flera olika moment för Anna. Till karaktären Ofelia har hon till exempel målat ett sidentyg som sedan syddes ihop till en kappa.
– Tyget till Ofelias kappa visade sig inte gå att färga så i samråd med vår damtillskärare Kerstin Dagmarsdotter kunde jag måla tyget som tillskurna plaggdelar, platt på bordet innan den syddes ihop.
Anna har även skuggat in Hamlets grå bomberjacka för att accentuera formen, målat silvriga pärldekorationer till en av Gertruds sammetsklänningar samt målat ett leopardmönstrat skinn till Horatios byxor.
– Det är någonting med patinering som samlar många aspekter jag älskar. Dels att det verkligen är ett hantverk, som är så olika varje gång. Textilkonst är en oändlig värld, man kan göra så mycket. En annan sak jag älskar är att det verkligen laddas av en berättelse. Det vi skapar hamnar ju på en kropp, på en scen, i en berättelse, som möter en publik. Det ger arbetet betydelse och en mening, som jag har inte mött någon annanstans än på teatern.
–
Anna växte upp i Vasastan i Stockholm och minns sin barndom som full av olika kulturuttryck. Föräldrarna läste mycket för henne och syskonen och de gick ofta på biblioteket och olika utställningar tillsammans.
– Jag tror att det tidigt gav en känsla av att ta del av en berättelse kan vara en gemensam upplevelse.
Som tonåring tillbringade hon mycket tid på Birkagårdens ungdomsgård där de hade en teatergrupp.
– Vi gjorde allting själva och satte bland annat upp Bernardas hus. Vi repade i över ett år och spelade typ två föreställningar. Jag tror att jag redan då insåg att arbetet bakom kulisserna var roligare än att stå på scenen.
Även om intresset för konst, teater och textilhantverk växte sig allt större under uppväxten var yrket patinerare inget Anna visste existerade.
– Jag började plugga med en ganska bred ingång. Jag gick ett förberedande år på en konstskola där vi höll på med teckning, skulptur och måleri och så där. Sedan så gick jag på Capellagården på Öland, vilket skulle bli viktigt för mig.
Hantverksutbildningen gav Anna grundläggande kunskaper i textila material och tekniker, men skolans miljö kom att bli en minst lika viktig del av utbildningen.
– Den miljön, med olika verkstäder, är ganska lik en teater. Det är en gemensam miljö där man jobbar parallellt med varandra, vilket jag tyckte var väldigt givande.
På Capellagården träffade Anna den finske textilkonstnären Pasi Välimaa för första gången. Han var en av lärarna på utbildningen och ansågs av många vara en av Nordens främsta textilkonstnärer – som år 2014 mottog Prins Eugen-medaljen för framstående konstnärlig gärning.
– Det hände något när jag såg hans arbete. Jag hade inte sett den sortens textilkonst innan och blev väldigt tagen av det.
När Anna flyttade hem till Stockholm igen började hon återkommande arbeta som hans assistent. Det första jobbet var en utställning till Galleri Inger Molin på Kommendörsgatan i Stockholm.
– Till den utställningen använde han en gammal patineringsteknik med sadeltvål och strykjärn där man i flera lager bygger upp en bränd, läderliknande yta, i det fallet på råsiden.
De kommande åren hjälpte Anna honom bland annat med en utsmyckning till Textile Fashion Center i Borås samt ett verk till Nya Karolinska Solna.
– Att arbeta med Pasi öppnade verkligen upp en värld för mig. Dels hans sätt att arbeta i ateljén, med materialet och uttrycket. Men även livet runt omkring där nätverket av kollegor och uppdrag är en viktig del av yrket. Ständigt på skalan mellan det djupaste allvar och den barnsligaste humor.
Genom Pasi Välimaa kom Anna i kontakt med Ing-Britt Sundin som då var patinerare på Kulturhuset Stadsteatern. Det slutade med att Anna blev lärling hos henne i två år.
– Det var en jättebra skola. Hon är en otroligt skicklig patinerare. Det var fantastiskt att jobba med henne. Jag lärde mig saker som man inte riktigt kan skriva ner, det finns liksom ingen lärobok i patinering. Det handlar om att titta, stå bredvid och sedan göra.
Efter lärlingsutbildningen frilansade Anna som patinerare för uppdragsgivare som Kungliga Operan, Göteborgsoperan och Örebro Länsteater innan hon år 2020 fick anställning på Kulturhuset Stadsteatern.
– Som frilansare är du väldigt anpassningsbar. Du går hela tiden in och löser en uppgift. Du tas in under en kort period och så jobbar du otroligt intensivt. Det är som ett sprintlopp. Att vara anställd på en stor institution är mer som ett långdistanslopp och för mig var det också något jag längtade efter. Att vara del av flödet i ett större teaterhus.
På Kulturhuset Stadsteatern sätter man upp över 20 olika produktioner varje år. Allt från stora musikaler och dockteater till klassiska verk och modern dramatik. För Anna skapar det en stor omväxling i jobbvardagen.
– Jag gillar att vi skapar så många olika världar. För utöver typ av produktion väljer det kreativa teamet också ett visst uttryck som de vill förlägga berättelsen i. Ska det vara realistiskt? Ska det vara fantasi? Ska det vara framtid?
Anna och hennes elva kollegor på ateljén – tillskärare, skräddare och modister – får i regel ta del av skisserna på kostymdesignen till en ny uppsättning ungefär ett halvår innan den har premiär.
– Det är ett antal möten på vägen, men när själva tillverkningen sätter i gång så är det vi på ateljén som förverkligar kostymdesignerns och det kreativa teamets vision. Det är en väldigt spännande process som då startar med att få allt att komma till liv.
När hantverket väl påbörjas måste Anna och hennes kollegor ta en mängd olika beslut. Val av material är ett av de allra viktigaste.
– Patinering handlar väldigt mycket om att få ett plagg eller en figur att uttrycka det man vill att publiken ska känna när karaktären kommer in på scenen. Så vi ställer en mängd frågor. Hur ska plagget se ut och kännas? Kan skådespelarna röra sig tillräckligt i det? Ska de dansa? Ska de byta om snabbt? Det är många aspekter i en kostym som måste funka.
Arbetet kräver ofta en uppfinningsrikedom gällande olika tekniker för att behandla materialen. Hur får man blod att se trovärdigt ut på en tröja? Hur får man en rock att kännas använd och sliten? För Anna är färgning en av hennes favoritmetoder.
– Det handlar mycket om att måla och färga fram ett uttryck i ett plagg. Jag kan måla fram blod, svett, en solkighet, fläckar eller spår av något som har hänt. Det handlar verkligen om att skapa en känsla med plagget.
Anna använder Dylonpigment och de går att blanda med varandra ”i oändlighet” för att hitta rätt nyans till den specifika pjäsen, helt efter kostymdesignerns önskan.
– Ingen gång är den andra lik i och med att jag färgar så många olika typer av tyger och plagg. Färgen är verkligen ett språk på scenen och vägen till uttrycket via färgbadet är ett underbart sätt att jobba. Det är som ett måleri nästan.
Hur ser framtiden ut för patineraryrket? De är i dag ett väldigt smalt skrå. Anna tror att de högst är ett tiotal yrkesverksamma patinerare i Sverige, där de flesta känner till varandra.
En stor anledning till att man är så få är att det inte finns några regelrätta yrkesutbildningar, utan patinering har blivit en kunskap som oftast lärs ut genom praktik för den som redan har erfarenhet av textilkonst.
Det är en äldre generation patinerare som helt enkelt för vidare sina kunskaper till en yngre generation som i sin tur lär sig nya tekniker som de kan föra vidare till nästa.
– Det här är ju världens bästa jobb som jag verkligen tror att fler skulle vilja ha, om de bara kände till att det fanns. Det är underbart att få vara en del av en kreativ process, ett sökande, som är så speciellt på teatern.
Hur vill du föra vidare din kunskap?
– Vi har ett fint nätverk mellan oss patinerare som jobbar på olika institutioner och vi lär oss ständigt av varandra. Förhoppningsvis kommer jag så småningom även kunna ta emot lärlingar. Jag tycker att det är fint att vara en del av en kedja. Att jag förvaltar en tradition, men också för den in i framtiden.
Fakta
Namn: Anna Lindqvist
Bor: Stockholm.
Ålder: 38 år.
Bakgrund: Utbildad på Capellagården på Öland. Har arbetat som assistent till textilkonstnären Pasi Välimaa. Var lärling hos Ing-Britt Sundin, patinerare på Kulturhuset Stadsteatern. Efter avslutad lärlingsutbildning frilansade hon som patinerare för uppdragsgivare som Kungliga Operan, Göteborgsoperan och Örebro Länsteater. Är sedan 2020 fast anställd på Kulturhuset Stadsteatern.
Tre viktiga personer
Ing-Britt Sundin, patinerare
– Från början handledare och numera kollega. Hon gav mig en väldigt bra ingång i yrket. Både hennes hantverksskicklighet, men också sättet att ta sig an samarbetet med kostymdesignern och den övriga produktionen, har inspirerat mig mycket.
Maja Sjöberg, patinerare på Kungliga Operan
– Jag arbetade hos henne i perioder under tiden som jag frilansade. På Operan görs kostym på ett sätt och i en omfattning som jag aldrig hade upplevt innan. Hennes arbetssätt och våra samtal lärde mig väldigt mycket.
Bente Rolandsdotter, scenograf och kostymdesigner
– Vi har rest väldigt mycket tillsammans för att se föreställningar och utställningar. Det har formats till ett samtal om konstnärligt uttryck och material som går bortom de enskilda produktionerna vi jobbar med och som inspirerar mig väldigt mycket.
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2023-12-15
