Text: Jenny Damberg Foto: Joana Linda
Iscensatta samtal är titeln på Marcus Lindeens kommande bok. Det är också ämnet för hans konstnärliga doktorandprojekt vid Stockholms konstnärliga högskola. Under tio år och genom två verk, dokumentärfilmen Flotten (2018) och pjäsen Det osynliga äventyret (2020), har han undersökt och ifrågasatt samtalet som metod och form för att gestalta dokumentärt material på film och teater.
Till grund för replikerna i Det osynliga äventyret ligger långa intervjuer med flera personer. I skrivprocessen utvecklar Marcus Lindeen utsagorna. I Flotten, om ett ökänt sociologiskt experiment, har de medverkande inte repliker. De får i stället i uppgift att samtala på vissa teman. På så sätt konstrueras dokumentärens ramar.
– Med Flotten tog det ganska lång tid innan jag insåg att den stora konflikten inte fanns inom den grupp jag återsamlat i studion utan mellan forskaren, som ledde expeditionen där de var deltagare på 1970-talet, och gruppen. Han hade gått bort. För att få till det spänningsfältet var jag tvungen att ta in hans perspektiv genom att låta en skådespelare gestalta hans röst, berättar Marcus Lindeen via videolänk från det ljusa arbetsrummet i Paris, där han bor med sin franska partner.
Iscensatta samtal bygger på de anteckningar Marcus Lindeen gjort i sina arbetsböcker. Han började föra arbetsbok i samband med att han skrev pjäsen Arkivet för orealiserbara visioner och drömmar (Kulturhuset Stadsteatern, 2012), som utgick från Ingmar Bergmans arkiv.
– När jag började läsa Bergmans arbetsböcker var det med en rätt kaxig attityd. Men snart blev jag ödmjuk. I arbetsböckerna blir det tydligt hur noggrant han arbetade och hur allvarligt han tog sin process. Han upprättade en slags dialog med sig själv kring det han arbetade med. Det var inspirerande.
Vad ger det dig att skriva arbetsbok?
– Jag får syn på saker. Det är ju som ett ständigt pågående tänkande, och ofta ganska repetitivt. Man återkommer hela tiden till samma saker ”okej, nu har vi de här tre karaktärerna, eller ska de vara fyra?”. Bergman var duktig på att skriva varje dag. Han hade kanske också lite roligare också. Jag skriver mest när jag är frustrerad.
I boken resonerar Marcus Lindeen kring de val han gör och de beslut han har svårt att fatta. Etiska överväganden (varför det kan vara önskvärt att deltagare i en iscensatt dokumentär arvoderas för sin insats) varvas med praktiska problem (utgångna pass, svårfunna personer, krånglande monitorer) och tankar kring form och innehåll. Här finns också vad som nästan framstår som en programförklaring för hans förhållningssätt som dramatiker och regissör:
”Samtalen drivs av nyfikenhet snarare än konflikt. Vilket går emot idén om att dramatiska verk på teater och film bör drivas av konflikt för att generera dramatik. I stället för att låta deltagarna söka motsättningar vill jag att de på ett nyfiket och inkännande sätt försöker förstå varandras olikheter och lyssnar på varandras berättelser.”
– Jag tycker att det finns en slags besatthet av konflikt, framför allt på teatern. Det känns ofta som ett självändamål att skådespelarna ska stå och ryta på varandra, spotta och fräsa och gråta och skrika. Jag blir ofta väldigt stressad när jag själv sitter i publiken och det är förutsättningarna, säger Marcus Lindeen.
I sina egna uppsättningar skruvar han ner det teatrala till ett minimum. Skådespelarna sitter ofta ner och pratar med varandra, som i gruppterapi. De bär hörlurar där en annan persons inläsning av manus spelas upp och har i uppgift att återge detta.
Metoden är vanlig inom dokumentärteater och tilltalar Marcus Lindeen eftersom den genererar en spelstil som inte bara är mer autentisk eller naturalistisk, utan också har något förhöjt och lite märkligt över sig, berättar han. Det underlättar också när skådespelarna är amatörer. Eftersom en hel del av det arbete som normalt sker under repetition, och då i samarbete mellan regissör och skådespelare, försvinner blir rep-perioden kortare.
– För mig har det här blivit ett sätt att både skriva och regissera. Jag är väldigt fäst vid redigeringsarbete sedan min tid på radion. Jag älskade klipparbetet. Det ligger nära skrivandet, och gör att jag kan jobba som författare långt in i processen, säger han och utvecklar:
– Vid inspelningen gör jag ju ett arbete med de skådespelare som läser in manus, där vi bestämmer rytmen och där det även finns utrymme för skådespelarens impulser. Det blir en process i flera lager.
Marcus Lindeen
Ålder: 43 år.
Bor: I Paris. Yrke: Regissör och dramatiker.
Filmer: Ångrarna (2010), Flotten (2018). Teater: Djur som dör (2010), En förlorad generation (2013), Det osynliga äventyret (2020).
Priser i urval: Guldbaggen, Prix Europa, Dox:Award.
Bakgrund: Programledare för Flipper i P3 och Arty på SVT.
Framtid: Arbetar nu på en pjäs och en dokumentärfilm som kretsar kring minnets funktion.
Boksläpp på Göteborgs Filmfestival
Boken Iscensatta samtal utkommer i januari 2024 på POV Books. Till grund för texten ligger Marcus Lindeens arbetsböcker till den prisbelönta dokumentärfilmen Flotten och den franska pjäsen Det osynliga äventyret.
Göteborgs Film Festival (26 januari–4 februari) kommer att presentera boken och visa filmen. Pjäsen Det osynliga äventyret ges även som gästspel på Göteborgs Stadsteater under festivalens öppningshelg. Disputationen äger rum i mars 2024.
Om Flotten
Sommaren 1973 reste sex kvinnor och fem män med en flotte över Atlanten i ett av världens märkligaste vetenskapsexperiment. Forskarens syfte var att studera våld och konflikter men då deltagarna var fredliga, blev forskaren frustrerad och försökte skapa konflikt ombord.
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2023-12-15
