Det är högsommar och Carolina Frände sitter framför sin dator i ett hus på Gotland. Har hon semester?
– Jag vet inte om jag någonsin kommer svara helt ja på den frågan. Frilansare måste nog ta semester snarare än få den. På det sättet liknar doktorandlivet kulturbranscherna.
Sedan 2020 är hon doktorand på sektionen för management och organisation i samhället vid Stockholms universitet. Nu återstår ett år av avhandlingsprojektet med arbetstiteln ”Det krävs en bransch för att fostra en konstnärlig ledare”.
Är ledarskap ett ämne som alltid intresserat dig?
– Det vet jag inte. Men jag har ägnat hela mitt yrkesliv åt att på olika sätt vara ledare. Mitt intresse kommer ur de erfarenheter jag har gjort, och sett andra göra.
Utöver 25 år som regissör har Frände varit konstnärlig ledare på Kulturhuset Stadsteatern, konstnärlig chef på Unga Riks och prorektor på Teaterhögskolan i Stockholm.
Men när hon utbildades till regissör, på dåvarande Dramatiska institutet under sent 1990-tal, gavs själva ledarskapet begränsat fokus.
– En stor del av lärarkåren då bestod av människor som hade varit konstnärligt verksamma under 1960- och 70-talet. Kanske var det ett skäl till att betoningen snarare låg på kollektiva aspekter.
– I dag, konstaterar hon, är intresset för ledarskap betydligt större inom branschen.
Den konstnärliga ledaren – eller teaterchefen – vill hon hellre benämna som en roll än ett yrke. Något man kan gå in och ut ur. Och teaterns chefsroll skiljer sig från ledarrollen i andra branscher. Inte bara för att man ofta delar upp rollen som VD respektive den som konstnärlig ledare i två olika tjänster.
– Vi har också en tradition av att nästan uteslutande rekrytera från våra egna led.
Att ledarna i huvudsak kommer från kulturbranscherna innebär ett begränsat inflöde av praktiker och erfarenheter från andra håll, säger Carolina Frände.
– Det leder till en slags slutenhet. Man byter sällan erfarenheter om vad ledarskapet innebär. Det är en liten sfär och man blir lätt ensam.
Förväntningarna på hur en teaterchef bör vara i dag är många och delvis motsägelsefulla, berättar hon. 2001 var 3 procent av de svenska teatercheferna kvinnor. 2022 utgjorde kvinnorna hela 55 procent.
– Det är en enorm utveckling, som beror på en rad satsningar av branschorganisationer. Men mina fältstudier visar tydligt att när teaterarbetare pratar om en teaterchef eller konstnärliga ledare – då är det fortsatt en man.
Hon beskriver en bransch drabbad av en ”enorm tröghet”, kopplad till en uråldrig tradition som kretsar kring till det manliga geniet.
– Den sträcker sig tillbaka ända till romantiken. Och då kan man förstås fundera på vad det innebär för ledarskapet när en kvinna kliver in på en chefspost. Vad möter hon för motstånd?
Scenkonstbranschen har ofta ägnat sig åt att se till ledarskap kopplat till individen, menar Carolina Frände. Efter metoo har man ideligen återkommit till den individuella ledarens ansvar.
– Men jag tror också att man måste komplettera det perspektivet genom att titta på individens förutsättningar. Vad är möjligt att göra som ledare, givet kollektivets uppfattningar om ledarskap?
Teaterchefer kommer ofta in i organisationer som redan har funnits länge, förklarar hon vidare.
– Där finns en spelplan som består av en konkret verklighet – och en massa föreställningar och erfarenheter av ledare. De raderas inte ut för att en ledare går, och en ny kommer in. Det är som att det redan står ett par skor där, att jobba utifrån.
Att en enda person ska kunna förändra en hel organisation – eller verkligheten omkring den – det är en omöjlighet, understryker hon.
– Det betyder inte att ledaren inte har ett individuellt ansvar. Men det är en del i varför förändringen inom teaterns ledarskap är så långsam.
Tror du att du kommer arbeta som teaterchef igen?
– Det återstår att se.
Hon tänker efter.
– Jag har märkt att jag har ställt om min tidshorisont. Som regissör jobbade jag mot tio veckors leverans, men forskningen gör det möjligt att tänka längre tankar under flera år innan jag behöver redovisa dem.
– Att teaterns tidsbågar är korta, det tänkte jag aldrig på när jag själv var chef.
Text: Ida Säll
Illustration: Agnes Florin
FAKTA
Könsfördelning mellan konstnärliga ledare inom scenkonsten
| År | Kvinnor | Män |
| 2001 | 3 % | 97 % |
| 2004 | 12 % | 88% |
| 2007 | 32 % | 68 % |
| 2022 | 55 % | 45 % |
| 2024 | 46 % | 54 % |
Källor: Plats på scen, SoU 2006:42, Kvinnor och män i scenkonsten, Svensk Teaterunion (numera Scensverige) samt Carolina Frändes forskning.
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2024-09-27
