En öppen demokrati kräver att det finns ekonomiska resurser för kulturlivet

De senaste 50 åren har kulturpolitiken utgått från medborgarnas möjlighet att nyttja sin yttrandefrihet, det har setts som en förutsättning för en fungerande demokrati. Riksdagen har exempelvis beslutat att medier som granskar makten och rapporterar vad som sker i världen är nödvändiga trots att de är svåra att finansiera med prenumerationer. För att det ska finnas en mångfald av medier med olika perspektiv och röster har staten ett mediestöd till de som uppfyller vissa allmänna kriterier. Inte för att det medierna säger är viktigt eller populärt eller bekräftande, utan för att de ska kunna säga det de vill säga. Av samma anledning har man formulerat de nationella kulturpolitiska målen – kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund, alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet och kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling. Kulturpolitikens uppgift är att möjliggöra allt detta.

Svenskens kulturkonsumtion finansieras till största delen av publiken själv men för en kulturell mångfald och tillgänglighet i hela landet behöver kulturpolitiken säkra en finansiering för de delar som har svårare att bära sig själv. Detta gäller inte minst kultur för barn och unga. Här skulle texten kunna sluta, om det inte vore för att det övergripande målet för kulturpolitiken är att konsten också ska vara fri.

Konsten ska sträva mot vissa mål, men den ska också vara fri.

Detta kulturpolitikens dilemma har vi hanterat med den princip vi benämner som ”armlängds avstånd”. Ett begrepp som utvecklats inom militären för att soldater ska kunna hantera vapen utan att skada varandra. Begreppets användning inom kulturpolitiken tillskrivs ekonomen John Maynard Keynes, ordförande i Storbritanniens kulturråd efter andra världskriget. Efter att Keynes bevittnat Nazitysklands och Sovjetunionens användning av konst som ett verktyg för att föra propaganda, ansåg han att offentlig kultur borde skötas på ”armlängds avstånd”, där politiker övergav ansvaret till experter inom respektive område. Det finns inga exakta definitioner av hur lång armen ska vara, men principen får anses vara väletablerad sedan länge och bygger på tillit mellan parterna. När tilliten brister ruckas balansen. Den förra regeringen kritiserades för otillbörlig styrning, varpå man tillsatte en utredning som delvis bekräftade att det förekom formuleringar i regleringsbrev som var olämpliga. Det ledde till att dessa formuleringar om jämlikhet och mångfald på nationell nivå togs bort, av samma regering, och ersattes med mål om konstnärlig frihet. Här skulle texten också kunna sluta, om det inte vore för att delar av den nuvarande politiken tar tidigare övertramp som intäkt för att kunna styra ännu mer, inte minst vad gäller public service.

Alla politiska partier säger sig måna om konstnärlig frihet, men man är inte överens om att det är kulturpolitikens uppgift att säkerställa den. Då kulturpolitik är resurser och resurser är frihet blir det svårt att förstå hur det ska gå till?

Även om nuvarande regering står upp för begreppen konstnärlig frihet och armlängds avstånd har man nu en relativt instrumentell kultursyn. Nu ska konsten ”ena ett delat land” och en svensk kulturkanon ska tas fram. Den här kullerbyttan kan förklaras med att sittande regering bygger sitt mandat på stöd från Sverigedemokraterna, vilka precis som regeringen säger sig värna om principen armlängds avstånd. Det regeringen däremot inte tar ställning till är att de talar om helt olika saker – enligt SD ska principen inte omfatta offentlig finansiering. (Det är oklart vad den då skulle omfatta.) SD vill i stället göra konsten fri genom att befria den från offentlig finansiering – då kan den få uttrycka vad den vill. För den kultur som förblir offentligt finansierad (och sådan är viktig för SD) ska inte principen om armlängds avstånd gälla, där ska politiker tycka till om innehållsfrågor, stora som små. Det har SD:s kulturpolitiska talesperson gjort till sin huvudmission. Inga ”experter” ska få tolkningsföreträde utan de folkvalda ska ses som beställare av innehåll och ska därför bestämma, alternativt kan det anordnas folkomröstningar för exempelvis offentlig utsmyckning. Här drar regeringspartierna och SD åt olika håll, så den här diskussionen kommer prägla den sittande kulturministerns ämbetsperiod, vare sig hon vill det eller inte. Men med tanke på den aktivitet vi ser just nu från sverigedemokratiska lokalpolitiker som utmanar principen om armlängds avstånd på flera håll i landet, och inom olika politikområden, behöver regeringen markera hur den vill ha det.

Mats Svegfors som utreder hur kultursamverkansmodellen har föreslagit lagstiftning för att säkerställa att statliga pengar fördelas enligt principen om armlängds avstånd även på kommunal och regional nivå. Det kommer inte bli lätt att verkställa, men jag välkomnar diskussionen om hur det ska gå till.

När vi talar om armlängds avstånd som en förutsättning för konstnärlig frihet kan begreppet ge en illusion av att det inte finns en relation mellan handen och kroppen, men det gör det. Frågan är hur den ska se ut. Begreppet syftar till att skapa ett avstånd mellan politikens nyttotänk och konstens egenvärde för att möjliggöra en stark infrastruktur för fritt konstnärligt utövande trots en offentlig finansiering. Jag vill tro att det är möjligt, men det kräver kompetens, regelverk och integritet. En öppen demokrati kräver att det finns ekonomiska resurser för kulturlivet. Utan resurser är ingen fri.

Vi kan aldrig ta demokratin för given, den är inte statisk utan i ständig rörelse. Den som är intresserad av hur den rör sig måste engagera sig. Och tro att det är möjligt.

Att vara medlem i ett fackförbund är ett sätt att engagera sig. Tillsammans är vi starka.