Filmvåg öppnar för fackligt arbete i Georgien

Foto: Studio Artizm, Skådespelerskan Nata Murvandize i filmen Scary Mother

I vestibulen på Royal District Theatre i Georgiens huvudstad Tbilisi hänger affischer från olika föreställningar och utställningar. På en av dem står, lite oväntat, Mats Eks namn.

– Jag älskar Mats Ek, säger Nata Murvanidze när vi passerar affischen.

Nata Murvanidze är en av Georgiens främsta skådespelerskor. Hon kommer från en familj som arbetat med teater och film i fyra generationer. På Kungliga teatern är hon med i en uppsättning av Jean Genets Jungfruleken. Hennes senaste film, Scary Mother, har hyllats på filmfestivaler runt om i världen. Den är ett av flera exempel på att det just nu görs intressant film i Georgien.

– Scary Mother är både en thriller och ett psykologiskt drama. Jag spelar en mamma som bestämmer sig för att bli författare.

Hon blir så besatt av det hon skriver att hon fullständigt avskärmar sig från världen. För regi och manus svarar 27-åriga Ana Urushadze, dottern till en av Nata Murvanidzes nära vänner.

Georgien, som ligger söder om Ryssland, vid Svarta havet, var mellan 1921 och 1991 en sovjetrepublik. I Sovjetunionen var landet länge känt för sitt vackra landskap och sin fantastiska mat och vintradition. På senare tid har det även blivit trendigt bland västeuropéer att turista här.

Under sovjettiden producerade Georgien, genom regissörer som Tengiz Abuladze och Otar Iosseliani framstående film, trots att det rådde en betydande censur. Även om georgisk film aldrig nådde en stor publik utanför Sovjetunionen var den uppskattad bland cineaster i Väst. I ett ofta upprepat citat kallar Federico Fellini den georgiska filmtraditionen för en ”unik företeelse”. Enligt honom har den ett filosofiskt djup och är både levande och barnslig.

När Sovjetunionen föll samman rasade också den georgiska filmindustrin. Det fanns inga pengar och från att ha gjort omkring 20 filmer om året, producerades under 90-talet nästan inga alls.

– Jag tog mina första steg inom den georgiska filmindustrin 1991-92, precis efter att Sovjetunionen fallit samman. I Tbilisis centrum pågick strider och hus stod i brand, berättar Nata Murvanidze.
Idag talas det i Georgien om en ny filmvåg. Det mest kända exemplet som nått Sverige är filmen Mandarinodlaren från 2013. Den utspelas under inbördeskriget i Abchazien 1992. Regissören Zaza Urushadze skildrar, ofta med underfundig humor, vansinnet när olika folkgrupper försöker förgöra varandra.

Georgien producerar nu omkring åtta filmer per år, både spelfilm och dokumentärer. Den ekonomiska situationen i landet har förbättrats sedan 90-talet och utländska investerare har blivit intresserade av georgisk film. Både Scary Mother och Mandarinodlaren är delfinansierade med estniska pengar. Nata Murvanidze menar att ett problem är att den lokala marknaden är så liten.

– I Georgien finns bara tre biografer som visar georgisk film så det finns inga ekonomiska incitament att göra film här.

Iamze Gvatua, chef för avdelningen för konst och utbildning på Georgiens kulturdepartement, menar att villkoren för skådespelare är mycket tuffa.

– Det är svårt att leva som skådespelare i Georgien överlag. Särskilt om man har familj att försörja, säger hon.

Facket har en svag ställning i Georgien. Nata Murvanidze berättar att hon aldrig har varit fackligt ansluten.

– Jag har sedan 22 år en agent som förhandlar åt mig. Jag tycker det är svårt att tala om pengar med producenter. Men jag har aldrig arbetat utan kontrakt. Om jag gjorde det skulle jag inte kunna sova på natten.
Hennes situation är bättre än många andras. Hon kan välja vilka produktioner hon vill jobba med och har råd att säga nej. Sämst är villkoren för skådespelare som jobbar på tv:s såpoperor.

Oberoende fackförbundet för arbetare inom kultur, sport och turism har sitt kontor på tionde våningen i ett höghus i norra Tbilisi. Förbundet organiserar bland annat filmarbetare. Som man kan ana av namnet grundades det under sovjettiden.

– På den tiden var vi ett mycket starkt förbund, förklarar Tsitso Japaridze, organisationens ordförande.

Då hade de omkring 65 000 medlemmar, idag är siffran cirka 4 000. Sovjetiska fackföreningar finansierades av staten och genom avgifter. De hade en helt annan uppgift än facken i Väst. Bland ansvarsområdena fanns medlemmarnas semestervistelser och ersättning vid föräldraledighet. Fackföreningarna stod inte opposition till arbetsgivaren.

– Då var det obligatoriskt att vara med i facket för den som arbetade med film. Idag har vi problem att motivera folk att gå med. Det gäller särskilt den yngre generationen. De frågar ”Varför ska vi betala till er om ni inte ger oss något tillbaka”, säger Ionda Sikharulidze, organisatoriskt ansvarig på det oberoende fackförbundet.

När Georgien gick över till marknadsekonomi förlorade de sovjetiska facken sin uppgift. Fackföreningar blev också motarbetade av de nya politikerna, vilka ofta såg dem som en kvarleva från kommunisttiden. För att anpassa sig till den nya situationen började Oberoende fackförbundet för arbetare inom kultur, sport och turism titta på hur facken fungerade i Väst.

– Vi lärde oss att man i Europa sysslar med att organisera, medan vi hade haft en social approach, säger Merab Maisuradze, som är ansvarig för förbundets juridiska avledning.

Det oberoende fackförbundet förhandlar inte om löner eller om arbetsvillkor med produktionsbolagen för sina medlemmar. Istället ägnar det sig åt att ge juridisk hjälp vid arbetsrättsliga konflikter, informera om arbetsrätt och försöka påverka politiker att ändra lagstiftning, exempelvis reglering av arbetstid och arbetsmiljö.

Det femårsprogram som filmarbetarfacken i Georgien och Azerbajdzjan nu fått stöd för, av bland annat Internationella skådespelarunionen FIA, via Union to Union och Teaterförbundet för scen och film, syftar till att fackförbund från Västeuropa ska anordna utbildningsprogram och dela med sig av sina erfarenheter.

– Vi vill lära oss att organisera. Vi vill studera hur man skriver kontrakt. Det här är viktigt för hela Georgien. Det kommer att integrera oss bättre i Europa, säger Merab Maisuradze.

Ett centralt problem för det oberoende fackförbundet är att arbetsgivaren inte erkänner det som en motpart. Eftersom facket är så litet, kan de inte förhandla för sina medlemmar. Den maktbalansen skulle förändras om det oberoende fackförbundet fick fler medlemmar. Merab Maisuradze hoppas också på att lagstiftarna ska göra det obligatoriskt för arbetsgivaren att förhandla med facket.

– När en producent ska göra en film måste staten tvinga hen att komma överens med oss om vilka villkor som ska gälla. Det borde vara reglerat, säger han.

Även om det är oklart om några förbättringar i arbetsrätten kommer att ske den närmaste tiden är det ekonomiska läget för film i Georgien bättre än tidigare. Staten satsar mer på produktion och försöker också öka intresset för georgisk film. Sophio Khuntsaria är chef för Tbilisi stads kulturdepartement. Hon berättar att de, tillsammans med staten, håller på att skapa ett cinematek som ska visa både gammal och ny georgisk film. Hon vill också framhålla att Georgien har många kvinnliga filmarbetare.

– Vi har en stark tradition med kvinnliga berättare. Det gör att det finns bra roller för kvinnor. Jag tror det har att göra med att kvinnor har en väldigt aktiv roll i det georgiska samhället.

Tittar vi på de spelfilmer som produceras i Georgien är det slående att nästan alla kan beskrivas som auteurfilmer. Det görs så gott som ingen genrefilm. Från kulturdepartementet verkar man vilja fortsätta den inriktning. Det finns en tro på att kunnandet redan finns i Georgien. Det är medel som saknas.

– Georgisk film behöver mer ekonomiskt stöd och bättre teknisk utrustning, Men vi har talangfulla filmarbetare. Vi har kreativa människor. Staten vill lägga mer pengar på film, men det finns förstås många andra områden som också vill ha del av resurserna, säger Iamze Gvatua, chef på avdelningen för konst och utbildning på Georgiens kulturdepartement.

Text: David Isaksson

Artikeln är publicerad i Scen & Film 1/2018