Förebilder som inte syns?

I samtalet deltog Isak Nordstrøm, Simon Rodriguez, Catrine Lundell och Tove Ekvall. André Gatu (i mitten) var samtalsledare.

André: Har ni haft förebilder när ni växte upp?

Tove: När det gäller autistiska förebilder på film så är det nästan alltid en man med sociala svårigheter. När jag fick min diagnos fick jag en lista över kända personer med autism. Den toppades av Albert Einstein och andra gubbar.
På sistone tycker jag att det har blivit bättre, att det ges en mer nyanserad bild av karaktärer som är autistiskt kodade. Ett exempel är Anne with an E, som visar att en inte behöver anpassa sig.

Catrine: Jag kan se mig i många personer, inte bara i andra kortväxta. Men Peter Dinklage har varit viktig, han har fått spela många karaktärer där det ”avvikande” inte är grejen.

Simon: I Tibro där jag växte upp var det väldigt ovanligt att se ut som jag. När jag i tjugoårs-åldern gick med i föreningen Tryck blev det tydligt vad det betyder att kunna spegla sig i en förebild med samma erfarenheter. Det är en viktig del när vi spelar för barn – att de själva får upptäcka att de har förebilder.

Isak: Jag saknade förebilder helt. Jag visste inte ens om att en kunde vara trans. Transpersoner fanns inte. Det var män i kvinnokläder som vi skrattade åt. Min första kontakt var när en klasskompis kom ut i gymnasiet. Jag själv kom ut som vuxen.

André: Har ni upplevt några problematiska skildringar?

Catrine: I Fångarna på fortet springer två killar runt med nycklar, utan att säga något. Jag vill inte vara förmäten mot dem, eller deras val, men det känns inte jättefräscht…

Isak: Filmen Boys Don’t Cry har jag sett hur många gånger som helst. Den handlar om en ung transman, men är väldigt deprimerande. Jag brukar rekommendera unga transpersoner att inte se den.

André: Vad har ni för erfarenheter vid rollsättning i Sverige?

Catrine: Jag blev castad för en produktion med många intressanta roller – det visade sig att den roll de ville att jag skulle spela var ”spektaklet”. Producenterna vill ofta ”bocka av” olika typer. På Netflix finns det samtidigt många filmer med okommenterat normbrytande skådespelare som medverkar.

Simon: Ja, vi blir fler och fler som syns, men fortfarande ”bockas vi av”. Och om jag får spela ”läkare” i en rollsättning, så kan jag också spela ”min färg” en annan gång.

Isak: För mig är det viktigt att vara öppen som transman för att visa att vi finns. Jag vågade till exempel inte vara öppen med att jag var trans när jag sökte till teaterhögskolan eftersom jag inte visste hur det skulle tas emot. Men jag vill gärna visa att det går, att vi får plats. En gästlärare på skolan tyckte inte att jag skulle nämna det när jag söker jobb, att det skulle göra det svårare. Men för mig är det viktigt att visa vem jag är.

Tove: Jag har backstage-perspektivet. Det är viktigt att visa att det kan finnas mångfald även bakom scenen.

Simon: Ja, det är viktigt med representation på alla avdelningar på en teater. Det spelar roll.

André: Ni är ju också förebilder för barn och unga. Vad behöver vi göra?

Catrine: Att få spela ”smarta roller” betyder mycket. Jag gör NO-tv med Sissela Kyle på UR, som är riktat till lågstadieelever. Det är rörande när barn kommer fram och vill ta selfies!

Simon: Barn- och ungdomsscener är ofta bättre på representation. Ett enkelt sätt att få barn intresserade är att träffa dem. Mötena efter föreställningen är så kul. Det kan räcka med en blick – jag ser att det händer något.

Isak: Barnen förstår oftast inte att jag är trans. Men jag försöker att ta med så mycket queera bitar som möjligt. Jag har gjort monologen Fjärilsvingar, som gett mig fantastiska möten. Jag har också fått mejl där de skriver ”Jag har vågat söka teaterhögskolan”.

Simon: I Skärholmen gjorde jag pjäsen The Laramie Project, om en hs-kille i Wyoming som mördades. När en ”tuff” nionde-klass var där kunde jag själv börja tvivla – men då gällde det att stå fast vid mina queera val.

Tove: Jag gick en yrkesteknisk utbildning som var ovanligt queer vad gällde de som gick där. Det var ett bra avstamp in i yrket. Det finns mycket macho-norm i teknikeryrket.

André: Får vi synas tillräckligt?

Catrine: Nej, det får vi inte. Det är så roligt att få vara i sammanhang som är ”vanliga”. Jag vet att jag är kompetent. Arbetsgivarna måste göra något. Det är generellt en svår bransch, det är svårt att göra något själv.

Simon: Jag önskar att en ensemble skulle kunna vara helsvart okommenterat, precis som när en ensemble är helvit. På arbetsplatserna talar vi om det ”en dag om året”, men vi måste göra mer.

Isak: Vi har ett nätverk som har pratat om att vi aldrig får arbeta tillsammans. Och hur mycket vi skulle vilja göra det. Vilken styrka det vore.

Tove: För oss med osynliga funktionshinder känns det bra att bara prata om det. Normkreativa arbetsgruppen ska ta fram en guide som vi vill ge till arbetsgivare, för att det ska bli lättare att anställa oss.

André: Hur går vi vidare? Hur bevarar vi representationen i barnteatern, när de politiska vindarna blåser som de gör?

Simon: Det behövs fler personer på olika positioner, även chefer. Ju fler vi blir, desto enklare är det. Vi måste ta fram metoder och verktyg att använda.

Tove: Det är en balansgång i den här branschen. Jag som funktionshindrad kan inte arbeta om arbetsmiljön offras för att skapa konsten.
Simon: Det finns även chefer som erkänner att de saknar kunskap och söker hjälp.

André: Ja, det är okej att det blir fel, det viktiga är att våga prata om det.

Isak: Jag skulle önska att initiativet kom uppifrån. Att vi själva inte måste göra allt. Men prata med oss – inte om oss. Det är vi som sitter på kunskapen.

Catrine: När du frågade om jag ville vara med i det mötet, kände jag mig först lite trött. Men nu känner jag hopp!

Isak: Det är bra med intersektionella samtal. Det visar att vi är jävligt många som är ”minoriteter”. Det finns en styrka i att ses.